Hur fungerade inkvarteringar?

I en kartläggning av min släkt har jag hittat en kvinna som beklagar sig över den tunga inkvarteringsbördan. Hur fungerade egentligen inkvarteringar och hur vanliga var de?

17 februari 2018 av Lars Ericson Wolke

Inkvarteringsbördan var i århundraden stor och allmänt avskydd i många svenska städer. I första hand var det stadens militära garnison som inkvarterades, men också truppförband som passerade staden eller tillfälligtvis var förlagda där kunde inkvarteras. I städer som Stockholm och Göteborg med stora garnisoner var inkvarteringarna extra betungande.

Om det fanns en fästning kunde soldaterna förläggas där, men annars spreds de ut i stadsbornas hem. Fast kravet gällde inte alla stadsbor – bara de som var borgare i staden drabbades av inkvarteringen som en del av sin skattebörda.

Risken för spridning av smittosamma sjukdomar om man trängde ihop många soldater i osunda förläggningar var också en förklaring till inkvarteringarna. Nackdelen var att det tog tid att samla soldaterna för dagens tjänstgöring. Särskilda trumslagare gick runt på gatorna och kallade samman manskapet till särskilda mötesplatser.

Värdfamilj skulle försörja soldat

Inkvarteringen bestod egentligen av olika delar, främst den fysiska som innebar att en borgarfamilj fick ta emot en eller flera soldater som skulle bo i hemmet. Dessa soldater skulle också försörjas av värdfamiljen. Det är inte svårt att förstå hur impopulärt det var att få sådana nya ”familjemedlemmar” för kortare eller längre tid.

Men borgarna skulle också bidra med kontanter eller matvaror till soldaternas försörjning, i synnerhet till dem som var förlagda i tältläger. Dessa soldaterna slapp borgarna dock att ha i sina hem.

MER LÄSNING I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Särskilda inkvarteringskommissioner skötte insamling och utbetalning av avgifterna, och i deras arkiv (i respektive stads arkiv i landsarkiven) kan man således hitta uppgifter om hur ens förfäder drabbades av inkvarteringsbördan.

Redan Gustav Vasa föreskrev inkvarteringar för att lösa förläggningsproblemen, och bestämde 1557 att ”gästning” var en borgerlig skyldighet. På landsbygden kunde bönderna drabbas av liknande krav på gästning för att underhålla marscherande trupp som passerade gården eller byn.

Protester mot inkvarteringarna

På 1610-talet hade Stockholm någonstans uppemot 20 000 invånare, av vilka dock en mindre del var borgare med krav på inkvartering. Förutom stadens egen garnison på flera hundra man tillkom ständigt nya bördor: i början av år 1615 inkvarterades 250 båtsmän ur flottan. På våren följande år tillkom ytterligare 54 båtsmän och 152 armésoldater, och så höll det på år ut och år in. 

Protesterna mot inkvarteringarna tog sig ibland drastiska uttryck. I november 1616 gick två av Stockholms stads tjänstemän runt på Norrmalm för att samla in pengar till båtsmännens underhåll, när de blev överfallna av en uppretad stadsbo ”med spotske ord”.

Karl XI föreskrev på 1680-talet att Stockholms borgerskap skulle få visst ekonomiskt stöd genom en särskild extra tullavgift, inkvarteringstolagen. Från borgarna försökte man konsekvent byta ut den fysiska inkvarteringen mot olika former av avgifter, så att man i alla fall fick bort soldaterna ur hemmen. I de fall en borgare inte kunde prestera ett rum för en eller flera soldater så avkrävdes han istället en kontantavgift.

Pengar istället för inkvartering

Under frihetstiden var inkvarteringsbördan en återkommande fråga på riksdagarna, och år 1766 lyckades borgarståndet få ett beslut om att inkvartering in natura skulle få avlösas i pengar. För dessa pengar skulle officerare och soldater få betala för sig hos villiga husvärdar.

Men även hos soldaterna fanns ofta ett missnöje med ett snålt bemötande. Ofta jämförde man sig med de indelta soldaterna på landsbygden som hade ett eget torp att bo i med sin familj. År 1802 klagade chefen för Svea livgarde över att soldaterna ”tränga sig tillsamman uti fuktiga och otjenliga bostäder”, vilket hade menlig effekt på soldaternas moral och underlättade för dem som ”kunna vara böjde för laster”.

Kaserner i slutet av 1800-talet

Ju lägre grad desto sämre förhållanden. Korpraler och manskap skulle få ”säng och husvärme”, men där två inkvarterades i samma familj ”ligga två uti en säng”. Det säger sig självt att varken borgare eller militär var nöjda med en sådan situation.

Först på 1870- och 80-talen kom ett byggande av kaserner igång på riktigt – även om enstaka kaserner hade uppförts redan tidigare – och inkvarteringsbördan försvann.

Publicerad i Släkthistoria 7/2017

Läs också

Kanske är du intresserad av...