Långholmens spinnhus.

© Holger Ellgaard

Varför gick man frivilligt i fängelse?

Vi har hittat en Johannes som levde 1832–86. Han dömdes flera gånger för stöld och satt i fängelse i Vänersborg och Malmö, men flest gånger på Långholmen i Stockholm. Den 13 april 1867 intogs han på Långholmen ”Frivilligt på 6 månader”. Den 21 augusti 1868 kom han dit igen, även nu ”Frivilligt på 1 år”. Hur ska man tolka detta?

10 april 2018 av Elisabeth Thorsell

Svar I en artikel publicerad på Östersundspostens hemsida den 10 oktober 2015 kan man läsa om fängelset i Östersund på 1800-talet:

”Den sorgligaste gruppen var kanske ändå arbetsfångarna. Så eländig var den sociala situationen för många i samhället att de frivilligt gick i fängelse för att straffarbeta. På det sättet fick de i alla fall mat och någonstans att bo.”

På en annan sajt på nätet, ”Södermalm i tid och rum”, berättas bland annat om Långholmens historia. 1724 anlades ett rasp- och spinnhus på ön. Hit skickades kvinnor och män som dömts för lösdriveri och andra förseelser, samt vanartiga pojkar.

Ekonomin byggde på de intagnas arbete

Rasp- och spinnhusets ekonomi byggde främst på de intagnas arbete (männens raspande och kvinnornas kardande och spinnande), men eftersom tillgången på intagna varierade kraftigt tänkte man sig också att kanske ”änkor, hustrur eller pigor” frivilligt skulle vilja arbeta inom anstalten på ackord.

Det verkar alltså som att det kan ha varit ett sätt att överleva, eller försörja sig, att frivilligt arbeta eller låta sig tas in på anstalt.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

På 1800-talet var man tvungen att ha ”laga försvar” det vill säga någon form av anställning. Hade man inte det var man ”försvarslös” och kunde tvingas till att arbeta på en arbetsinrättning, i ett cellfängelse eller inom kronoarbetskåren. Det kunde handla om att hugga sten eller anlägga vägar.

Mat och husrum garanterat

För en person som var van vid livet i fängelse, och hade svårt att få arbete, var det kanske ansett som en bättre tillvaro att stanna där, där man fick mat och husrum.

Fångvården skrev till hemförsamlingen efter avtjänat straff för att höra om någon ville anställa den före detta fången, och på så sätt skaffa honom laga försvar, men det var nog inte så ofta som församlingen kunde eller ville ställa upp, beroende på fångens brott. Då var kanske fortsatt vistelse i fängelset ett bättre alternativ än hotande tvångs­arbete på annan anstalt.

Publicerad i Släkthistoria 2/2016

Läs också

Kanske är du intresserad av...