Anna Sidéen från Bodsjö i Jämtland emigrerade till Stanley i Ontario. Här med sina barn i leksandsdräkter. I bakgrunden järnvägsstationen Revelstoke.

© Revelstoke Museum & Archives

Svenskarna som emigrerade till Kanada

Runt 1920, när den stora utvandringen till USA nästan var över, befann sig Kanada mitt i sin storhetstid som invandrarland för svenskar. 100 000 svenskar kom till Kanada, ändå talas det nästan bara om emigrationen till USA.

22 september 2018 av Mats Carlson Lénart

Den allra förste svensken som bodde i det som idag utgör Kanada var Paulus Bryzelius, född 1713 i byn Brytsebo på Vikbolandet i Östergötland. På krokiga vägar hamnade han 1742 i det Nordamerika som då ännu bara bestod av kolonier. 

Bryzelius var pastor, utbildad i och utsänd från Halle i Tyskland. Efter många år i olika församlingar i New Jersey anlände Bryzelius i oktober 1767 till ön Nova Scotia, idag en provins i östra Kanada, men då – liksom New Jersey – en brittisk koloni.

Paulus Bryzelius blev präst i Lunenburg, en nygrundad liten kuststad. Lunenburgs invånare var nästan alla tysk- eller fransktalande protestanter som britterna kring 1750 lockat till den stora ön på Kanadas atlantkust från Rhendalen.

Svensken Bryzelius predikade på tyska i en anglikansk kyrka. Det var nog arbetsamt för mitt under högmässan på långfredagen 1773 segnade han ner och dog vid altaret i sin kyrka St Johns i Lunenburg. Bryzelius är begravd under kyrkgolvet.

Jakob Fahlström andre svensk

Den andre kände svensken i Kanada var stockholmaren Jakob Fahlström, född 1795. När han som tonåring kom över Atlanten 1811 hade mycket hänt i Nordamerika sedan Bryzelius tid. Den amerikanska revolutionen och frihetskriget hade skapat det nya landet USA medan det som idag utgör Kanada hade förblivit en brittisk koloni.

Jakob Fahlström kom in i Kanada ”bakvägen”, via det nordliga innanhavet Hudson Bay. Kring detta stora vatten stannade Fahlström i sex år och ägnade sig åt pälshandel för Hudson Bay-kompaniet innan han flyttade söderut och blev den allra förste svensken som bodde i den senare så stora svenskbygden Minnesota i USA. 

Fahlström var känd som en indianernas vän och han gifte sig med dottern till en chippewahövding.

Men det var först mycket senare som den verkliga svenska invandringen till Kanada kom i gång.

Svenska emigranter i Winnipeg, 1920-tal.

Järnväg byggdes i rekordfart

Efter att det Brittiska Nordamerika 1867, under namnet Kanada, fick självstyre inom det brittiska imperiet ökade inflyttningen till landet. Men mellan östra Kanada, där Toronto och Montreal ligger, och västra delen av landet, provinsen British Columbia vid Stilla havet, låg flera hundra mil av mer eller mindre obebott land, främst prärier och skog.

Det nya landets regering insåg att byggandet av en transkontinental järnväg var nödvändig, både för att hålla ihop Kanada och för att kolonisera de väldiga områdena på prärien.

Men järnvägsbygget kom igång först 1881, tolv år efter att den första transkontinentala järnvägen i USA öppnats. The Canadian Pacific Railway byggdes dock i rekordfart och i november 1885 slogs banans sista spik in. Städer som Vancouver och Calgary grundades ungefär samtidigt.

Emanuel Öhlén till Winnipeg

Nu skulle människor från hela världen, men framförallt europeer, lockas att bryta mark, hugga skog, grunda gårdar, byar och städer längs den nästan 6 000 kilometer långa järnvägen.

En svensk som hade betydelse i det sammanhanget var Emanuel Öhlén, klockarson från Övergran i Uppland. Som 23-åring emigrerade han 1884 till Kanada och bosatte sig i den då relativt nya staden Winnipeg, ungefär halvvägs på den nya järnvägen.

Tågen hade just börjat gå fram till Winnipeg och Öhlén blev immigrationsagent med uppdrag att locka människor från Sverige att börja ett nytt liv på de väldiga böljande fälten.

I provinsen Saskatchewan grundade Öhlén den lilla orten New Stockholm och i Manitoba den svenska bosättningen Scandinavia. Just grundandet av de här två orterna kring 1885 anger den svenskkanadensiske historikern Elinor Berglund Barr som starten på den svenska emigrationen till Kanada.

M/S Kungsholm stannade i Kanada och var en del av Svenska Amerika Linien.

Hundratusen svenskar till Kanada

Under de följande 40 åren flyttade omkring 100.000 svenskar till Kanada. Uppgifterna är dock osäkra. Många bodde först en period i USA för att sen flytta norrut till Kanada, vilket gör att de i exempelvis svenska kyrkböcker redovisas som emigranter till USA.

Elinor Berglund Barr, som bor i Thunder Bay vid Lake Superior och som 2015 gav ut boken Swedes in Canada – Invisible Immigrants, hade svenska förfäder som anlände från Skog i Ångermanland till Kanada år 1907. De hamnade i Stanley, en mycket liten och avsides plats i västra delen av provinsen Ontario. Elinors far Anton var nio år när familjen emigrerade.

– I Stanley fanns absolut ingenting. Det var långt till närmaste granne. Min farmor Karolina grät för att hon kände sig så ensam, säger Elinor.

Även Elinors mamma härstammadefrån Norrland. Morföräldrarna Anna och Nils Sidén flyttade år 1900 från Bodsjö i Jämtland och även de slog ner sina bopålar i den lilla obygden Stanley vid Kaministiquiafloden.

– Min mor och far gick i samma klass i den lilla skolan i Stanley, berättar Elinor.

Winnipeg fick svenskgata

Men det var under mellankrigstiden, särskilt under 1920-talet, som de flesta svenskarna kom till Kanada. Det berodde bland annat på att den år 1915 startade Svenska Amerikalinjens fartyg i början av 1920-talet även började angöra Halifax vid Kanadas atlantkust, på sin väg mellan Göteborg och New York. Helt plötsligt var det snabbt och enkelt att resa mellan Sverige och Kanada.

Från Halifax reste man med tåg på tre, fyra dygn till Kanadas centrala och västra provinser där de flesta svenska immigranterna bosatte sig. Winnipeg var den stora inkörsporten för nyanlända svenskar. 

Inte långt från Winnipegs centralstation låg svenskgatan Logan Avenue där det fanns svenska affärer, krogar, kaféer och serviceinrättningar. Även om man inte kunde ett ord engelska var det möjligt att här få hjälp med jobb, mark och andra bra kontakter.

Elinor Barr samlade in mycket stora mängder material om svensk-kanadensarna under arbetet med sin bok. Hennes arkiv återfinns numera på University of Manitoba. 

Hårt liv under depressionen

– De som anlände under de värsta depressionsåren 1929–33 hade det mycket svårt och tvingades tigga, berättar Elinor Berglund Barr som under sitt nästan tio år långa arbete med boken om svenskkanadensarnas historia kommit i kontakt med många gripande öden.

I Winnipeg är Neil Carlson idag Sveriges konsul. Hans far Edvin Karlson från Stora Skedvi i Dalarna kom till Winnipeg 1930 och hans anteckningar visar att varje dag var en kamp för att överleva. Det fanns knappt några jobb att få och Edvin levde på att ibland gå med leveranser från de svenska butikerna på Logan till kunder i andra stadsdelar. 

Pengarna räckte bara till en måltid någon gång ibland och räddningen kunde vara att leva på gamla wienerbröd som det danska bageriet i Winnipeg inte lyckats sälja.

Men så småningom blev tiderna bättre och dalkarlen, som i det nya landet ändrade sitt namn till Ed Carlson, lyckades bygga upp en stor målerifirma som finns än idag och som ägs och leds av sonen Neil Carlson och hans barn i sin tur. 

1962 utsågs Ed Carlson till konsul, Sveriges officiella representant i Winnipeg och provinsen Manitoba, ett uppdrag som senare ärvdes av sonen Neil.

Svenskar gifte sig med icke-svenskar

Ed Carlson gifte sig med en svenska, Beda Rosenquist från Gunnarskog i Värmland, som också kom när tiderna var som svårast kring 1930. Men de flesta svenska invandrarna i Kanada som kom dit unga och ensamstående gifte sig inte med någon landsman.

– Det är en av flera skillnader mellan svenskarna som kom till Kanada och de som kom till USA, förklarar Elinor Berglund Barr. I USA var det naturliga att gifta sig inom den egna invandrargruppen, framförallt i första men även i andra generationen. I Kanada var svenskarna färre, mer utspridda och hade framförallt färre och svagare organisationer, exempelvis kyrkor och loger, än vad svenskarna i USA hade.

En annan viktig faktor i sammanhanget var också att betydligt fler män än kvinnor utvandrade från Sverige till Kanada.

Det hårda livet som emigrant skapade också tillfällen att tävla mot varandra. Här kämpar Rickard Lundström med släggan i Red Lake.

– Allt detta sammantaget bidrog starkt till att de svenska kanadainvandrarnas kultur och språk inte levde kvar lika länge som det svenska gjorde och i viss mån ännu gör i USA, säger Elinor Berglund Barr.

Från Jokkmokk till Manitoba

En svensk som gifte sig med en person ur en annan grupp var Rickard Lundström som var född i Jokkmokk 1912. Han kom till Kanada som liten, år 1913 – med föräldrar och tre syskon. Familjen hade av kanadensiska statens propaganda lockats att lämna Sverige med bland annat bilder på böljande vetefält som i själva verket var tagna i USA.

– De försågs med tågbiljetter till Eriksdale, Manitoba. Där fick de välja en bit mark och om de inom ett år byggde en gård på marken så fick de den gratis, säger Rickards dotter Sonja Lundström.

Lundströms från Jokkmokk var en av tiotusentals familjer som kom till Kanada för att ägna sig åt homesteading, som systemet kallades.

– Farmor hade med sig ett par handgjorda svenska skidor och en kaffekittel till det nya landet. Saker som var bra att ha när de skulle klara den första vintern i det kalla Manitoba, fyller Sonjas syster Linda i.

Eriksdale grundades 1911

Det lilla stationssamhället Eriksdale utanför Winnipeg hade grundats strax innan Lundströms ankomst, år 1911, och fått sitt namn av traktens första vita invånare, Jonas Erikson från Sandarne i Hälsingland. 

Eriksdale kom att befolkas dels av människor från norra Sverige, dels av brittiska invandrarfamiljer. De båda grupperna kom att trivas med varann och de gifte in sig i varandras familjer.

Emigranten Rickard Lundström gifte sig med Olavia Johnson, som var av isländsk släkt.

Många islänningar till Kanada

Rickard Lundström hamnade tidigt i gruvnäringen och gifte sig 1939 med en medlem av en isländsk immigrantfamilj, Olavia Johnson som var född 1915 i ett ytterst blygsamt hem vid Beaver Dam Lake i Manitobas utmarker.

Islänningarna var tidigt en relativt stor invandrargrupp i Kanada och många kom redan på 1870-talet, i spåren av vulkanen Askjas utbrott som var så kraftigt och omskakande att det fick många på Island att överväga att lämna sitt land.

Rickard och Olavia bosatte sig i det då väglösa guldgruvedistriktet Red Lake i västra Ontario, där de inte var den enda familjen med kopplingar till Sverige.

– Det var Hägers, Bergmans, Gustafsons, Johnsons... Väldigt många kring sjön var svenskar och de var alla kända som väldigt duktiga yrkesmän, säger Rickard och Olavias dotter Sonja Lundström som växte upp bland guldgruvorna kring den röda sjön men som numera bor i Winnipeg där hon är president i Swedish Cultural Association.

Svenskarna i Kanada outforskade

Elinor Berglund Barrs bok om svensk-kanadensarnas historia är en rik framställning av en svensk invandring som tidigare nästan inte alls var dokumenterad.

– När jag började det här arbetet så upptäckte jag genast hur väldigt lite litteratur det fanns om svenskar i Kanada. Till skillnad från svenskar i USA vars historia är noga beskriven. Här i vårt land finns inga universitet, arkiv eller bibliotek med svensk bakgrund eller koppling. Just detta har också betytt mycket för att den svensk-kanadensiska identiteten och kulturen inte kunnat överleva på samma sätt som den svensk-amerikanska säger Elinor Berglund Barr.

Elinor menar också att länderna Kanada och USA är så olika varann och att detta påverkade människorna som flyttade till respektive land.

– Det har jag sett även i min egen släkt. De som hamnade i USA var mer skrytsamma både generellt och över sitt svenska arv medan vi i Kanada, som är ett mer tillbakadraget land, höll vår eventuella stolthet över det svenska mer för oss själva.

Publicerad i Släkthistoria 4/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...