Samisk familj i Kanstadfjordområdet i Norge 1896. De två stående vuxna är Ingrid och Nils Andersen Inga. Vid barnen sitter Ingrids syster Ellen. 

© Library of congress

Samerna – en gränslös historia

Intresset för släktforskning kring samiska rötter är på stark frammarsch. Framförallt tack vare internet har många upptäckt anor med en identitet som svenska myndigheter genom seklerna motarbetat.

20 oktober 2018 av Mats Karlsson

Samer och deras förfäder har sannolikt funnits på Nordkalotten i över 10.000 år, allt sedan inlandsisen började dra sig tillbaka. Gamla bosättningar har hittats både vid norska Nordkusten, i Pajala kommun och i fjälltrakterna vid Arjeplog. På flera av dem har man hittat ben av ren och fiskar, men det är inte helt klarlagt att det är spår av just samernas förfäder.

Genetiska analyser visar att samerna inte har samma ursprung som sibiriska nomader med liknande livsstil, utan har sydvästliga rötter. Men det har senare skett inflyttningar till dessa områden, troligen för cirka 6.000–7.000 år sedan och i en andra våg för 2.000–3.000 år sedan.

Från fiske och renjakt till samebyar

Fisket var mycket länge den viktigaste försörjningen för samerna och deras förfäder, och jakt på vildren var ett viktigt komplement. För ungefär 3.500 år sedan blev renjakten mer storskalig och arkeologiska fynd visar att man levde i mindre grupper – föregångare till sijddan, eller sijta. Det var en flyttgrupp med familjer som samarbetade om jakt och fiske. De uppgick i sin tur i så kallade lappbyar. 

Under 1600-talet uppstod de större och mer långsträckta samebyarna, som var bättre anpassade till renarnas behov av sommarbete i fjällen och vinterbete nedåt kusten. När samerna övergick från renjakt till renskötsel är en omstridd fråga, men mycket pekar på att processen började redan i slutet av järnåldern.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Samer nämns under beteckningen skridfinnar av den grekiske historikern Prokopios och hans östromerske kollega Jordanes under 500-talet. En viss kristen mission förekom redan på 1000-talet, enligt Adam av Bremens krönika som skrevs i slutet av århundradet. På norsk sida byggdes de första kyrkorna i norr på 1100-talet, medan det dröjde ett hundratal år till innan de första kom längs norrlandskusten. Kyrkorna var i första hand till för bofasta bönder och det dröjde flera hundra år innan de första fjällkapellen och fjällsocknarna kom.

Svensk kolonisation på 1300-talet

Ända fram till 1300-talet kunde samerna leva utan större inblandning söderifrån. Det svenska rikets inflytande sträckte sig bara till Skellefte älvdal, plus kusttrakterna längs Bottenviken. Men under andra halvan av seklet började svenska kungar flytta fram positionerna.

Skidande samer ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (1555).

© Mats Landin/Nordiska museet

År 1340 utfärdade Magnus Eriksson ett frihetsbrev om att den som bekänner sig till kristen tro har rätt att slå sig ned i hela Hälsingland, som allt land norr om Dalälven kallades. Det var första steget mot en svensk kolonisation av det väldiga inlandet, men också tänkt som ett incitament för samer att ta till sig den kristna tron.

Den första same som nämns vid namn i svenska källor var kristen och hade tagit namnet Margareta. På 1380-talet vände hon sig till kyrkan och bad om en mission bland samerna. Lappmarkerna hade då nyligen lagts under Uppsala ärkestift. Men det är först efter reformationen som man började tvångskristna samerna.

Birkarlar handlade med samerna

Centralmaktens kontakt med samer skedde till att börja med främst via de så kallade birkarlarna, som hade ensamrätt på handel med samerna. Det var ett system som kan ha uppstått under medeltiden enligt rysk förebild, där riket Novgorod handlade med samer och andra grupper på Nordkalotten. 

Birkarlarna kallades även lappfarare. De bodde längs kusten men gjorde regelbundet resor till samiska sijddor i inlandet, framför allt i samband med vintermarknaderna. De köpte främst skinn och torrfisk, samerna fick betalt i metaller, tyger, salt och mjöl.

I svenska handlingar nämns birkarlarna första gången i Telje stadga 1328, utfärdad av kung Magnus Eriksson. Där bekräftas deras privilegier, ensamrätten att bedriva handel med samerna enligt gammal hävd. I ett par hundra år fortgick handeln enligt detta mönster, utan större inblandning av svenska staten.

Gustav Vasa beskattade samer

Men Gustav Vasa ålade i mitten av 1500-talet birkarlarna att även kräva in skatt från samerna, i relation till antalet renar och fiskevatten de nyttjade. Det mantal man nämnde i samiskt sammanhang var inte kopplat till jorden, eftersom den inte brukades. Intresset för samernas mark kom senare, i takt med ökad centralisering och koloniala stormaktsambitioner.

Birkarlarna bedrev sannolikt även handel med bland annat ryssarna, vilket låg utom de svenska myndigheternas kontroll. Det kan förklara att de blev mycket rika, snarare än att de var utsugare som hänsynslöst exploaterade samerna.

Pälshandeln skapade inkomster både för samer och för svenska staten.

© Sundsvalls museum

Samernas förhållande till birkarlarna

Den traditionella bilden av birkarlarna utmanas i ett arbete från 2016 av arkeologen Ingela Bergman, chef för Silvermuseet, och Lars-Erik Edlund, professor i nordiska språk vid Umeå universitet.

– Varje birkarl bedrev handel i en lappmark. Tittar man i samebyarna och backar ett steg ser vi att varje skattlagd husbonde representerar en flyttgrupp. Det är ett antagande vi gör, att det var ett fast antal samer per birkarl, säger Ingela Bergman.

Enligt den gängse bilden förtryckte birkarlarna samerna. Men den bilden är felaktig, anser författarna. De var tvärtom sammanlänkade i ett ekonomiskt och socialt system.

– Det var inte bara transaktioner i stunden, utan i cykler. Då var det viktigt att bibehålla bra kontakter. Det fanns infrastrukturer om hur och när man skulle mötas. Birkarlar och samer gjorde ofta gemensam sak och uppvaktade kungen i olika frågor. De kunde även handla tillsammans utan att kungens lappfogdar behövde veta.

Birkarlen var byns ombud i handeln

Uppfattningen att det var ett ärftligt ämbete stämmer inte, anser författarna. Det var ett uppdrag som man kunde få och avsäga sig. Birkarlarna var ingen överhet utan representanter för en bygd, som bedrev handel med specifika samer. Enbart i detta samröre med samer kallades de birkarlar i källorna. I övrigt var de som vem som helst i byn, om än avsevärt rikare i fråga om pengar, det vill säga metaller. De fungerade därför också som bank.

– En birkarl en var ombudsman som hade ett förtroendeuppdrag för den by där han bodde. De kunde förmedla varor som bönderna ville omsätta i sin handel med samerna: ”Jag ger dig si och så många sälskinn och vill att du av renskötare ska skaffa så mycket renostar”. Man lade in en beställning, birkarlens uppdrag var att sköta transaktionerna i båda riktningar. Man kunde också köpa en lott, en andel, i lappmarkshandeln, säger Ingela Bergman.

Gustav Vasa och hans söner stärkte kontrollen över de nordligaste bygderna och den lukrativa handeln över Nordkalotten. Bland annat tilläts bara ett visst antal fasta marknadsplatser, som Jokkmokk och Jukkasjärvi.

– Karl IX var helt manisk när det gällde att hålla koll på samer och birkarlar, hur och var och när de bedrev sin handel.

Renskötsel har varit en del av den samiska kulturen i över tusen år.

© Sjöberg bild

Men med stärkt centralmakt fick birkarlarna i uppdrag att driva in skatt från samerna, vilket sannolikt bidrog till deras dåliga eftermäle. Systemet upphörde till sist på 1620-talet. En del birkarlar blev i stället lappfogdar och ägnade sig enbart åt att driva in skatt.

Samisk majoritet i häradsrätterna

Under den här tiden omdanades rättsväsendet. Sijddorna hade egen rättskipning, men den fördes redan före Vasatiden över till häradsrätter, som i Ume, Lule, Torne och Kemi lappmark hade klar samisk majoritet bland nämndemän. Ända in på 1700-talet värjde de sig mot länsstyrelsernas försök att ta över initiativet, enligt historikern Lennart Lundmarks kartläggning.

Fram till mitten av 1700-talet tog också den centrala lagstiftningen hänsyn till samerna och deras rätt till marken, även om strävan att uppmuntra kolonisering av obrukade marker skapade konflikter mellan samer och inflyttade nybyggare.

Det så kallade Lappmarksplakatet från 1673 slog fast att nybyggen kunde anläggas på mark som inte samerna nyttjade. Nybyggarna fick 15 års skattefrihet och frihet från utskrivning som knekt. Det ledde till en våg av inflyttare till framför allt Kemi lappmark, vilket fick samer att klaga på att svedjebruket förstörde jakten och boskap på skogen skrämde renarna. Ett nytt plakat utfärdades 1695, där nybyggarna ålades att bland annat svedja med måtta.

Samernas jakt och fiske skyddades

Lappmarksreglementet 1749 förtydligade att nybyggarna skulle ägna sig åt odling och boskapshållning. Samtidigt skyddades samernas rätt till jakt och fiske; nybyggarna fick bara jaga och fiska inom en halvmil från sitt hemman – men även i samernas fiskevatten.

Ända in på 1800-talet förutsatte lagstiftningen att samer och nybyggare skulle kunna leva sida vid sida, bedrivande var sin näring. Men i praktiken blev det inte så, det är svårt att vara enbart bonde i fjälltrakterna. Konflikter om fisket och böndernas bete på lappmarker blev allt vanligare på tingen. Nybyggarna anklagade i sin tur samerna för att låta sina renar förstöra odlingar, gärdesgårdar och hässjor.

Lappmarkspastorat skapades

Parallellt med koloniseringen av lappmarkerna systematiserades försöken att kristna samerna. De centraliserade marknadsplatserna skulle även ha ting och kyrka, och här drev lappfogdarna in skatterna. 

På 1640-talet skapades fyra lappmarkspastorat – Arvidsjaur, Arjeplog, Silbojokk och Nasafjäll. De två sistnämnda hör samman med att silver hittats i Nasafjäll 1630. Det mutades raskt in av staten och samerna utnyttjades hänsynslöst för transport av silvret ned till kusten.

Olika skolor fanns beroende på om familjen var bofast eller inte. Bild från 1940-talet.

© Sjöberg bild

Gruvdriften som pågick i två perioder under 1600- och 1700-talen är en av de smutsigaste episoderna i statens relationer till samer. De transporter som samer frivilligt åtagit sig visade sig vara så krävande att de började lämna lappmarken. Det fick till följd att andra tvångsutskrevs och bestraffades hårt om de inte klarade sina uppgifter. Hur mycket våld de utsattes för är dock omstritt bland forskare.

Tvångskristnande

Den första kyrkolagen som kom 1686 gav oss bland annat den folkbokföring som vi släktforskare har ovärderlig nytta av. Men den slog också fast att kristendom är den enda tillåtna religionen. Samerna måste kristnas, bli bofasta och ha svenska namn. Katekesen och andra skrifter översattes till samiska. 

Parallellt inledde kyrkan regelrätta förföljelser av samer: offerplatser förstördes, nåjdernas trummor beslagtogs och ägarna ställdes inför rätta, ”avgudasymboler” brändes och kroppsstraff utmättes. En same, Lars Nilsson, avrättades 1693 och brändes på bål med sina träfigurer.

Trettio år senare beslöt riksdagen att man mer skulle satsa på mer undervisning än bestraffning. Ett ambitiöst program sjösattes med sameskolor på utvalda platser, närvaroplikt vid mässor, katekesläsning och husförhör. 1913 inrättades ett system med så kallade nomadskolor, där barn till renägande samer fick gå i skolor som flyttade med samerna och renarna. 

Tanken var att de skulle förbli nomader och inte bli bofasta. Detta var förbehållet skogssamerna.Den som gick i vanlig folkskola fick däremot inte prata samiska, där tilläts bara svenska.

Renbetslagen 1886

Den första renbeteslagen kom 1886 för att ytterligare reglera samernas rättigheter och skyldigheter gentemot den bofasta befolkningen. Där slog man fast att renskötsel var samernas främsta näring, men deras rätt till jakt och fiske i anslutning till renmarkerna garanterades också.

När lagen förnyades 1928 kom det verkliga dråpslaget, som lade grund för otaliga framtida processer mellan samer och mellan samer och staten. Rätt till mark hade enbart den som ägde renar och var medlem i en sameby. Syftet var att begränsa rätten till renskötsel, jakt och fiske eftersom en utredning konstaterat att bara var tredje same bedrev renskötsel. Gammal sedvänja raderades ur lagstiftningen, skogs- och fiskesamer utan renar blev rättslösa.

Lagen gäller fortfarande, trots att flera utredningar påtalat att reglerna borde ändras.

Publicerad i Släkthistoria 5/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...