Olaf Karlsen, född 1894, omkom när fartyget han tjänstgjorde på förliste på Nordsjön några månader innan sonen Olav föddes 1917. 

Norska arkiv avslöjade sanningen om farfar

I hela sitt liv grubblade Jan Olov Nilssons far över sin bakgrund. Först efter hans död lyckades sonen nysta upp familjens fascinerande historia. Den innehöll såväl otillåten kärlek, förfalskade växlar som ett hjärtskärande skeppsbrott.

5 april 2018 av Jan Olov Nilsson

Det enda som var känt om min farfar var att han hette Olaf Karlsen, var norsk sjöman och förliste på Nordsjön några månader innan min far föddes i maj 1917. Farmor kunde eller ville aldrig berätta, så när pappa dog 2009, gjorde han det utan mer kunskap än detta.

Året efter fick jag av en tillfällighet veta att norska arkivverket lagt ut alla kyrkböcker gratis åtkomliga på nätet. Jag hittade genast trådar att dra i, och nyfikenheten väcktes rejält när jag fann att min farfar, tio veckor gammal, hade blivit döpt av en fängelsepastor. Vad hade egentligen hänt?

Det här är historien som i alla år legat fördold i kyrkböcker och rättegångsprotokoll.

Skee i nordligaste Bohuslän är bördigt bondland på en platt gammal sjöbotten. Några kilometer västerut ligger Strömstad och Västerhavet. Hit kom smeden Carl Pettersson och hans hustru Magdalena Olsdotter med sina barn 1859.

Carl hade varit klensmed i manufakturverket på Munkedals bruk, och tillverkat allt från hjulband till liar. Men bruket var på fallrepet. Ångmaskinen höll på att ha ihjäl verkstäder som drevs av vatten och skovelhjul. Så nu blev Carl istället bysmed i Skee.

Startade lanthandel i Skee

En smällkall februaridag 1860 föddes familjens sjätte barn, Emma Charlotta Carlsdotter. Hon skulle så småningom gifta sig med en pojk från bygden, Carl Johan Carlsson, som efter tio år på sjön gick i land, bildade familj och startade en lanthandel. 

Carl hade varit runt i världen och sett hur en begynnande massproduktion av varor lett till masskonsumtion. Det mesta gick tydligen att sälja, och när handelsboden öppnade 1885 hade Carl Johan och Emma ett brett sortiment. Allt från salt och russin till kaffekoppar och fruntimmerspjäxor fanns i deras bod.

Släkthistorien börjar med Emma Charlotta Carls­dotter, mor till Olaf som omkom till havs. På fotot ovan sitter hon med tre av sina nio barn. Hennes man, Carl Johan Carlsson, står längst till vänster och sittande hennes far Carl Pettersson. 

Tre års straffarbete på Långholmen

Affärerna gick till en början bra. Men hösten 1891 började problemen för handelsman Carl Johan Carlsson. Inkomsterna hann inte ikapp utgifterna, och högen av obetalda räkningar växte. I ren desperation började han förfalska växlar och skaffade sig på det viset ett halvårs frist.

Men det hjälpte inte. Konkursen kom och förfalskningarna upptäcktes. Carlsson dömdes av Strömstads rådhusrätt till tre års straffarbete att avtjänas på Långholmens centralfängelse. Där stod nu Emma Charlotta Carlsdotter ensam med sjuåriga Ruth, sexåriga Hugo och fyraåriga Dagny. Helt utan försörjning. Varken hönsen eller sitt bageri fick hon behålla.

Vantrivdes i Skee

Samtidigt hade en annan familj i byn bekymmer, nämligen hälftenägaren av ångsågen, sågmästaren Ludvig Larsen och hans hustru Alma. De kom från Halden på andra sidan Idefjorden i Østfold och hade lagt sina sparpengar på en ångsåg i Sverige. 

Det här var när den sista stora sillperioden börjat. Fjordarna och vikarna utefter Bohuskusten formligen kokade av sill och ångsågen i Skee var specialiserad på att såga trästavar till de efterfrågade silltunnorna.

Det var alltså inte affärerna som var familjens bekymmer. Det var Alma Larsens vantrivsel. Född och uppvuxen i den vimlande industristaden Halden kändes Skee som världens ände för henne.

Skansen-Emma och Sågmästarn

Efter två år fick Alma nog, tog de två små flickorna och åkte tillbaka till Halden. Ludvig Larsen sade nu upp den bostad familjen hyrt. Han behövde ju inte så mycket plats längre. Istället hyrde han in sig hos Emma Charlotta Carlsdotter.

Efter lanthandelns konkurs disponerade Emma bara en enda liten kammare för sig och de tre barnen i huset som kallas Skansen. Och det var där Ludvig flyttade in.

Det var nog länge sedan Skeebygden hade en större skandal att skvallra om. Skansen-Emma och Sågmästarn. Den ena med maken i fängelse. Den andre med lilla frun och barnen i Halden.

Olaf Karlsens far Ludvig Larsen. På familjeporträttet i bakgrunden syns hans fru Alma Larsen med fem av barnen.

Så gick det förstås också som det gick. Ett drygt år efter att Ludvig flyttat in födde Emma en pojke som dog bara en månad gammal. Både Emma och Ludvig måste ju ha varit medvetna om att deras umgänge var straffbart. De gjorde sig skyldiga till horsbrott, ja till och med dubbelt horsbrott eftersom båda var gifta.

Ändå fortsatte de samlevnaden i den lilla kammaren.

Emma flyttade till Fredrikstad

Snart var Emma gravid igen. Den här gången tänkte hon dock inte gå med magen i vädret hemma i Skee. Hon grep ett tillfälle som plötsligt uppenbarats, och flyttade med barnen till Fredrikstad på andra sidan gränsen. Där drev hon ett bageri tillsammans med ett par andra kvinnor.

Våren 1894 kom sågmästare Ludvig Larsens hustru Alma oförhappandes tillbaka till Skee. Hon fann sin make i Emmas gamla kammare och förstod att han bott där i princip sedan den dag hon åkte. Dessutom fick hon veta att Emma fött hans barn.

Alma anmälde horsbrottet

Alma blev förstås förtvivlad, men framförallt rasande. Hon tog ångbåten till länsmanskontoret i Strömstad och anmälde både sin man och Emma Charlotta Carlsdotter.

Kronolänsman Fredrik Wilhelm Bendroth hade nog väntat på detta ögonblick. Horsbrottet hade han känt till i två år, men nu fanns äntligen en anmälan och en målsägare.

Ludvig Larsen hämtades omedelbart in och sattes i arresten i Strömstad. Med hjälp av Politikammeren i Fredrikstad letades Emma upp i sitt bageri och fördes med tåg till kronohäktet i Uddevalla i väntan på rannsakning.

Sex månaders fängelse

Den 2 juni 1894 dömdes Emma Carlsdotter och Ludvig Larsen till sex månaders fängelse var av Wette häradsrätt. En oväntat mild dom. Emma och Ludvig släpptes på fri fot i väntan på att domen skulle vinna laga kraft, och båda skrev till kungen och överklagade. Det gjorde också Emmas man, Carl Johan Carlsson, från sin cell på Långholmen i Stockholm.

Strömstadsborna ville se stränga straff för Emmas och Ludvigs horsbrott.

Överklagade till kungen

Liksom Emmas far, smeden Carl Pettersson i Skee:

”Jag är en djupt bedröfvad fader som hos Eder Kongl. Majt i djupaste underdånighet söker nåd för ett felande barn. Det är mig visserligen inte obekant eller i mina ögon orättvist att den som felat också bör lida straffet derför, men hvad som uppmuntrat mig till att anropa Eder Kongl. Majt är att straffet i detta fall skulle hårdast drabba flera oskyldiga.

Själv 73 år gammal och med en hustru som lider av obotlig sjukdom, är jag inte i tillfälle att försörja och taga hand om min olyckliga dotters barn, och den sorg hon ådragit oss ökas ännu mera genom tanken att hennes oskyldiga barn vid så minderårig ålder skola sakna moderliga vård och komma i fremmande händer, där icke allena kärlek måste saknas, utan hvad värre är, deras moders fel troligen komma att dem dagligen kärlekslöst förhånas.”

Nu var det bara att vänta på Kongl. Majt:s utslag. Under tiden födde Emma Charlotta, den 30 juli 1894 i Fredrikstad, sitt och Ludvigs andra barn. En son, och den som skulle
bli min farfar.

Den 5 september tog Högsta domstolen upp fallet med det dubbla horsbrottet i Skee. Vilken verkan nådeansökningarna haft kan vi inte veta, men rättens dom får nog ses som en tillrättavisning av en efterbliven häradsrätt långt borta på bondlandet.

Sänkt straff förargade i Skee

De höga juristerna i Stockholm levde i moderniteten. Ingen någorlunda upplyst samtidsmänniska kunde vid den här tiden till exempel ha undgått Knut Wicksell – en internationellt uppburen nationalekonom som chockat Sverige genom att öppet tala om sexualitet, som propagerade för preventivmedel och förklarade att trångsyntheten stod i vägen för samhällets utveckling.

Högsta domstolen sänkte fängelsestraffet till en månad. Beslutet upprörde bygden. Strömstads tidning skrev: ”Der synden öfverflödar, der öfverflödar ock nåden.”

Straffen avtjänades på Länsfängelset i Uddevalla under hösten. När Emma skrevs in den 15 oktober hade hon med sig sin tio veckor gamle son. Hon fotograferades, mättes och beskrevs: Emma var 159 centimeter lång, hade mörkt hår och blå ögon. Cellen hon och pojken skulle bo i var inte bredare än att en vuxen man kunde nudda båda väggarna samtidigt. Den var fem steg lång.

Anteckningar från länsfängelset i Uddevalla om Emma.

Nöddop i fängelset

Efter fjorton dagar blev den lille svårt sjuk. Någon annan förklaring kan jag inte se till att Emma lät honom döpas av fängelsepastorn, och förse honom med en dopattest utfärdad i ett kronohäkte. Det måste ha varit ett nöddop.

Ludvig och Alma Larsen försonades redan innan Ludvig började avtjäna sitt fängelsestraff. De fortsatte tillsammans i Skee där ett försoningsbarn föddes 1895. Runt sekelskiftet emigrerade familjen Larsen i omgångar till Amerika.

Också nästan alla Ludvigs syskon for iväg, och kanske är det så att Ludvigs föräldrar, Johannes och Sofie Larsen i Tistedalen, fann att det inte längre fanns några barn kvar som kunde sörja för dem. De reste till Chicago 1905, 77 och 75 år gamla.

Blev stenhuggare på Hvaleröarna

Även Emma och Carl Johan Carlsson förlät varandras synder. Så snart Carl Johan sonat sitt förfalskningsbrott flyttade familjen till norska Hvaleröarna, där den förre sjömannen och handelsmannen blev stenhuggare. Och det var där, på Vesterøy på Hvaler, som min farfar växte upp som Olaf Karlsen, med en ständigt växande syskonskara. Emma Charlotta avslutade barnsbörden när hon var 44 år och hade då fått nio barn, varav åtta levde upp i vuxen ålder.

Runt 1910 flyttade familjen Karlsen från Hvaler till Vesten i Borge mellan Fredrikstad och Sarpsborg. Alldeles intill den mäktiga älven Glomma. Här träffade nu Olaf, våren 1916, den sjuttonåriga Petra Helene Nilsen. Eftersom Olaf numera var sjöman sågs de inte så ofta. Men ändå, skulle det visa sig, tillräckligt ofta.

Barken Henrik Ibsen förliste

Kanske visste dock inte den 22-årige Olaf att han skulle bli far när han den 8 november 1916 mönstrade på barken Henrik Ibsen i Fredrikstads hamn. Fartyget var lastat med pitprops, stöttor till de engelska kolgruvorna, och destinationen var West Hartlepool vid Nordsjökusten.

Men Henrik Ibsen kom aldrig fram. I slutet av november hittades hon drivande som vrak utanför den skotska kusten, enbart flytande på sin last. Av de tolv i besättningen fanns inte ett spår. Vad som orsakade förlisningen har aldrig gått att utreda.

Petra Helene Nilsen var arton år när min far Olav föddes i maj 1917. Nu måste hon försöka visa att det var den omkomne sjömannen Olaf Karlsen som var far till hennes barn.

Olaf Karlsen och Petra Nielsen träffades i norska Fredrikstad när de var 22 respektive 17 år gamla.

Svårt få ut försäkringspengarna

Saken komplicerades av att det här var mitt under första världskriget.

Att gå i fraktsjöfart på Nordsjön var bokstavligen livsfarligt. Över tvåhundra norska sjömän hade omkommit när tyska ubåtar torpederat eller uppbringat handelsfartyg på väg till England, och det var norska staten som stod för försäkringarna. 

Därför hade stortinget vid krigsinledningen stiftat en lag som innebar att länsmannen i socknen vid faderskapsmål skulle agera som om en omkommen sjöman nekat till faderskapet. Tanken var att det inte skulle vara lätt att komma åt försäkringspengarna.

Till tingsförhandlingarna i Sarpsborg var inte mindre än elva vittnen kallade. Bara några få av dem var farmors, men deras vittnesmål räckte för att övertyga rätten om att Petra Helene och Olaf hade varit tillsammans under den tid då konceptionen borde ha skett.

Petra måste nu finna försörjning och barnet adopterades av hennes föräldrar. Modern Helga var själv gravid när hon fick sitt första barnbarn, och min pappa kom att hamna någonstans i mitten av den syskonskara som egentligen var hans mostrar och morbröder.

Farmor Petra gifte sig några år senare med Jens Eliassen och fick med honom fyra pojkar som alla bosatte sig runt Oslofjorden.

Dog innan sanningen kom fram

Min far grubblade alltid över sin härkomst. Vi försökte anlita en norsk släktforskare på 1980-talet, men det stöp på kostnaderna. Jag sörjer nu att pappa aldrig fick ta del av denna historia, och framförallt att de tvivel han haft om att Olaf Karlsen verkligen var hans far inte skingrades innan han gick bort.

När jag i fjol tog ett DNA-test dök det upp två amerikanska namn bland mina ”bästa träffar”, som jag snart kunde identifiera som barnbarns barn till förre sågmästaren i Skee, Ludvig Larsen. 

Farmors försäkran inför tingsrätten i Sarpsborg, att den omkomne sjömannen Olaf Karlsen var far till hennes barn, blev slutgiltigt bevisat genom DNA hundra år senare.

Publicerad i Släkthistoria 2/2017

Läs också

Kanske är du intresserad av...