Matilda Mukkavaara med fyra av sina döttrar.

Matilda var gravid 24 gånger

Matilda Mukkavaaras tillvaro i Tornedalen kring förra sekelskiftet kretsade kring liv och död. Tyra Helena Lindström berättar om sin farfars mor, som var gravid 24 gånger, men fick se många av sina barn dö.

16 augusti 2018 av Tyra Helena Lindström

År 1863, ett drygt halvsekel efter det att Sverige hade förlorat Finland till Ryssland och gränsen drogs vid Torne älv, föddes min farfars mor Matilda i det område som kallas Tornedalen. Fyra mil från gränsen levde hon sitt liv tillsammans med sin åtta år äldre make Johan. 

I fjorton år levde jag nära henne, i den lilla byn Mukkavaara med tre gårdar där jag är född och uppväxt. Hon bodde hundra meter från vårt hus och såg till oss barn under krigsåren när far var inkallad och mor behövde sköta korna. 

Det hände att släktingar i min barndom samtalade om Matildas liv. Det användes inte överflödiga ord men orden sades med varma röster med en klang av vördnad. De hade olika utsagor om hennes ålder vid giftermålet. Funderingarna om hur många barn hon fött var ständigt återkommande. 

Finskan dominerade

Kunde det vara möjligt att denna böjda, stillsamma kvinna burit och väntat barn inom sig över tjugo gånger, ja tjugofyra gånger med missfallen? Kunde det vara möjligt? Jag bestämde mig för att försöka komma närmare sanningen om hennes liv.

Matilda växte upp i ett Tornedalen som aldrig hade påverkats av gränsdragningen 1809. Livet levdes som innan. Det finska språket fortsatte talas uppemot fem mil in i Sverige. Med det gemensamma språket på bägge sidor om älven behölls kontakterna i hela Tornedalen. 

Laestadius postilla på finska lästes på söndagliga byaböner som hölls turvis i de olika gårdarna. Köpehandlingar skrevs på finska och en översättare anlitades innan de sändes in för registrering. I byarna var finskan vardagsspråket och dominerade Tornedalen under 1800-talet och några årtionden in på 1900-talet. 

Torne älv är en del av den svenskfinska gränsen.

© Getty

Men samtidigt hade Matilda rötter även i ett annat språkområde, hennes far härstammade från andra sidan språkgränsen, och under uppväxten talade han Överkalixmål med henne, en norrländsk dialekt som avviker stort från rikssvenskan och som bär flera drag av fornsvenska.

Pörtet var samlingspunkten

De levde i ett land där avstånden var långa till nästa by och vintrarna var kalla och mörka. Det var innan telefonens och elektricitetens tid, den stora spismuren i boningshuset värmde upp familjens största rum, pörtet, där man vistades, lagade mat och sov. 

De levde i det jag kallar för träåldern. Alla möbler, kärl och köksartiklar var snickrade av trä förutom järngrytan, stekpannan och den trebenta kaffepannan av koppar.

I denna miljö såg Matilda syskon födas och dö. I skuggan av nödåren runt 1867 överlevde hon, men några av hennes syskon försvagades och avled, trots nödhjälpen. Matilda hade nio syskon, sex av dem upplevde hon endast under några år innan de dog. Två dog som nyfödda.

Endast brodern Oskar, född tolv år senare än Matilda, levde till ålderdomen, till 61 års ålder.

Gick bara några veckor i skolan

Matilda gick bara i skola några veckor, hos Maria, en kvinna som senare blev småskollärarinna. Hon lärde sig att läsa med hjälp av ABC kirja, katekesen på finska, utgiven av det finska skriftspråkets fader Mikael Agricola 1543 – den första boken på finska språket.

Under ungdomsåren hjälpte hon sin mor med sysslorna i självhushållet, blev lilldrängen som hjälpte sin far med att trampa bälgen som gav luft till smedjan. 

Men snart skulle tiden för giftermål komma. Brodern Oskar skulle självklart få ta över gården och då måste Matilda giftas bort till en präktig och stark man som kom från en stor gård. 

Matilda gifte sig med Johan när hon var 16 år gammal. Paret fick sitt första barn 1880. De levde tillsammans fram till Johans död i slutet av 1920-talet.

Motsatte sig giftermålet

Valet föll på Johan, som var yngre bror till Maria och som hon hade lärt sig läsa tillsammans med. Matilda visade sin ovilja mot giftermålet på olika sätt. Till slut låste hon in sig i kammaren, när föräldrarna förde äktenskapet på tal. Föräldrarna fick inte komma in hur mycket de än vädjade till henne. 

Till slut tog far Olof bort sprintarna och lyfte bort dörren. Matilda fick ge sig. Några månader efter konfirmationen stod hon igen framför prästen och vigdes till ett gemensamt liv med Johan.

Sextonåringen Matilda flyttade till Johan där de fick leva i en egen del av huset. Johan och brodern Isak hade övertagit var sin del av jordbruket. 

Tog över Mukkavaara

När gården Mukkavaara sju kilometer bort blev ledig gav det ungdomarna en bättre egen möjlighet. Säkert var de medvetna om att familjen som lämnade gården var en gren av samma ursprungsfamilj som Johans förfäder. På den tiden, liksom idag, håller Tornedalingarna reda på vem man är släkt med i flera led. 

Här fortsatte de att bruka de marker som Johans förfader, nybyggaren Adam Nilsson, hade odlat upp för tre generationer sedan. Adams rötter finns i en birkarlssläkt från 1500-talet.

Isak första barnet

Snart började Matildas barnafödande. Isak, den förstfödde och min farfar, kom i december 1880, då Matilda var 17. Barn nummer två, Emil, föddes 1883. Det fanns nu en harmoni i livet, men den byttes till sorg när lille Emil, tre och ett halvt år, dog. 

Genom kolumnen om nattvardsbesök i kyrkböckerna kunde jag se att jämngamla unga par deltagit i deras fyra mil långa slädfärd till jordfästningen. I Tornedalen lämnas man aldrig ensam i sorgen.

Det tredje barnet, Johan, kom 1883 och det fjärde barnet, Abraham, föddes snabbt under skördetiden 1887 när männen var iväg för att tröska. 

Denna soffa, snickrad 1876, var Matildas och Johans säng under deras gemensamma år.

Födde Abraham ensam

Matilda torkade golvet när hon kände att barnet var på gång. Hon gick ut på trappan och skrek, men ingen hörde henne. Så hon födde sonen ensam, hittade tråd och sax och klippte av navelsträngen. När hon hade pustat ut kokade hon kaffe, tog sig en styrketår och bar sedan ut kaffet till männen som arbetade med tröskningen. 

Den här plötsliga upplevelsen bidrog till att hon alltid ordnade med sax och tråd i närheten av sängen. Ännu på 1940-talet berättade hon för barnbarn om Abrahams födelse och hur förskräckt hon var.

Några månader efter att Abraham kommit avled Johan, två år gammal. Så fortsatte livet år efter år. Barn föddes, Matilda sydde kläder, Johan snickrade fler vaggor och fler kistor när barn dog. De sjöngs ut ur hemmet och fördes fyra mil till kyrkan.

Första barnmorskan 1930

Det skulle dröja ända till 1930 innan kvinnorna i utbyarna kunde få hjälp vid förlossningar av en barnmorska. Istället fick de hjälpa varandra. En kvinna från Matildas barndomsby blev ingift i närmaste granngård, på en kilometers avstånd, och då kunde de bistå varandra när barnen föddes. 

Men förlossningarna satte psykiska spår, när Matilda blev äldre ville hon inte längre finnas närvarande när någon skulle till att föda. Hon sa sig bli nervös och orolig och ville inte utsätta sig för sådant. Hon hade haft nog av det!

Fick barn och barnbarn samtidigt

När Matilda hade passerat 40 var hon ledbruten, hade reumatisk värk och svårt med sina förvärkta, krokiga fingrar. Men barnafödandet fortsatte. Äldsta dottern Johanna var till god hjälp när de fyra sista barnen kom till världen. 

När Matilda 1904 födde sitt fjortonde barn föddes samtidigt hennes första barnbarn hos äldste sonen Isak. Matildas erfarenhet av föräldrarnas uppgörelse inför hennes eget äktenskap med Johan påverkade säkert henne när hon ordnade med en hustru åt Isak, trots att han var förälskad i en annan flicka. 

Isak gifte sig med Fia, min farmor, och fick dessutom köpa halva gården, för att bli förhindrad i sina tankar om Amerika.

Matilda med sina grannar efter ett bönemöte med den finska predikanten Väinö Luttu på besök.

Flera av barnen dog

Vid 45 års ålder födde Matilda det sista barnet, Kaisa, hon som har gett mig uppgifterna kring syskonens olyckor och död. Hon hade hört berättelserna som barn om sina syskon som levt ett tjugotal år före henne.

1913 drabbades nioårige sonen Benjamin av difteri och dog. Men hans två yngre syskon, Kaisa och Maria, klarade sig, kanske genom att ofta vistas i den omgivande tallskogen. Där åt de vårens nya goda tallskott. 

Men fler olyckor väntade. Den älskade vackra dottern Hildur, född 1902, dog som artonåring i barnförlamning. En stor sorg för familjen och byns ungdomar.

Övertygade laestadianer

Ända sedan unga år hade Matilda tillhört den laestadianska trosriktningen och många var de bönemöten som hölls i hennes hus. Det predikades om vördnad för livet, de ofödda barnen. Varje barn var en gåva av skapelsens Gud. 

Även Matildas man Johan var berörd av väckelsen och blev kallad till olika orter för att predika, vilket medförde att han var borta från hemmet veckovis. Under den här tiden började Matilda använda njutningsmedlet tobak – hon började röka pipa och rökte, förmodligen utan halsbloss, ända fram till sin sista levnads dag.

Landsväg och telefon

Matilda hade levt sextio år av sitt liv utan landsväg och telefon. Men 1920–21 byggdes landsväg till byn och samtidigt högg bönderna stockar till telefonstolpar och en ny kanal till yttervärlden öppnades.

1926 fick Matilda uppleva sin äldste son, Isaks, död vid 46 års ålder. Han lämnade elva barn i åldrarna ett till tjugotvå år faderlösa. Året efter fick maken Johan en stroke och drabbades av förlamning. Han fick skötas i ett år innan han dog.

Matilda skulle på 1930- och 40-talen få stor betydelse för den stora skaran av barnbarn i olika åldrar som blev fader- och senare även moderlösa, när Matildas sonhustru och min farmor Fia flyttade från granngården fyra år efter Isaks död. 

Matilda rökte pipa en stor del av sitt liv, ända till sina sista dagar. 

Fia flyttade utan barnen

Fia hade blivit uppvaktad av en nitton år äldre änkling i från en by sju mil bort och fick erbjudandet att flytta till honom och gifta om sig, om hon kom utan barn. Fia orkade förmodligen inte stanna kvar, hon hade för litet att säga till om när gården testamenterades till de två äldsta sönerna. 

Hon lämnade fyra minderåriga barn i äldre syskons vård. De blev kvar på hemgården, men värmen från en glad varm mor var borta. Matilda fanns dock i granngården som en kännande farmor och hon mildrade frånvaron av en mor. 

Men hon var också sträng ibland. Matilda höll ett vakande öga över musikaliska barnbarn som älskade att spela dragspel. I den laestadianska väckelsen fanns inte utrymme för glädje genom musik och dans på grund av rädslan för syndigt liv. Själens tillstånd var det värdefullaste.

Elektriciteten kom till byn

Det hade dröjt ända till 60-årsåldern innan Matilda fick uppleva en landsväg till byn, men först när hon var runt 80 fick hon se hur lampan i taket började lysa efter en knapptryckning och hur det var att koka kaffe utan att behöva tända eld i öppna spisen eller vedspisen. 

Hon fick uppleva hur sönerna Abraham och Oskar kunde få elektrisk belysning även i ladugården. Hon som mjölkat sina kor under den mörka delen av året med ljus från trästickor instuckna mellan de timrade stockarna, med vattensåar under för gnistornas skull.

Flyttade till Abraham

På gamla dar bodde Matilda hos sonen Abraham som var barnlös. Självkänslan sviktade ibland och hon längtade efter att få sluta sina dagar. Men hon behöll sitt livsmod, hennes inriktning var att finnas till för barnbarnen, även barnbarns barn som förlorade sin mor i tidiga år fick beskydd av henne. 

Hon fick andlig näring av predikanter som höll bönemöten hos Abraham. Då var Matilda den trognaste lyssnaren och kände sin litenhet inför Gud. Hon var den första som gick fram till predikanterna och ville att de skulle uttala förlåtelsens ord över henne. 

Matildas kista hölls öppen vid begravningen 1954.

Vid radion satt hon med Abraham varje söndag och lyssnade på den finska gudstjänsten, medan Abrahams fru Naimi blev klar med morgonsysslorna.

Matilda dog 91 år gammal

Matilda, som blev änka vid sextiofyra års ålder, levde tjugosju år utan sin Johan och dog 91 år gammal 1954. Hon insjuknade med magsmärtor och doktorn konstaterade att hon hade problem med gallan och att det kunde opereras. 

Men det ville inte Matilda. Under en vecka vakade svägerskan och ett barnbarn över henne. Hon väntade på att få lämna över sig till den andra sidan av livet. 

En dag bad hon om gröt, satte sig upp i sängen, åt rejält och ville ha sin pipa stoppad, sög en stund på den, lade sig och sedan vaknade hon inte mer.

Matilda har själv berättat för sin yngsta dotter att hon under de barnafödande åren aldrig var tom ett helt år. Genom kyrkböckerna kunde jag göra en förteckning över barnens födelsedatum och dödsdatum. 

Inte alla barn i kyrkböckerna

I kyrkböckerna fanns 16 barn, men en av sönerna som levde långt in på 1900-talet har hävdat att fler barn föddes levande än de som är kyrkobokförda. Även konceptionstiden räknade jag ut och kunde därmed finna luckor för missfall. 

Det började klarna med antalet barn och antalet missfall och genom en födelsedagsnotis i Haparandabladet när Matilda fyllde 90 fick jag belägg för mina beräkningar.

På den tiden tänkte man inte på barnbegränsning. Känslan av helighet inför ett nytt liv var tanken som styrde. Skapelsens Gud ger nytt liv och skaparen tar emot barnet igen när det dör. Vid varje barns död söker man tröst och närhet hos varandra och då blir ett nytt barn till. 

Så här var det över hela Sverige på 1800-talet och i början av 1900-talet. Kvinnorna fick bära fram många liv, som dog som späda eller som små barn.

Publicerad i Släkthistoria 2/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...