Bröderna Melin – Gustaf, August och Sven – vid sitt egenhändigt konstruerade tröskverk, ett ovanligt redskap på den tiden. Pojken längst fram är deras yngste, hörande, bror Karl Johan.

Manillaskolan blev de döva brödernas räddning

I en och samma småländska familj föddes tre döva bröder på 1850- och 60-talen. Stina Loo berättar om sina släktingar Gustaf, August och Sven och hur Manillaskolan – Sveriges första för döva och blinda – kom att förändra deras liv.

27 oktober 2018 av Stina Loo

I min släkt har det ofta berättats om de dövstumma bröderna som bodde i Sanna, en liten by i Markaryds församling, Småland. När jag började släktforska hittade jag dem i kyrkböckerna och kunde läsa om familjen Melin, där tre av barnen antecknats som dövstumma. 

Prästen har även noterat att de ”undervisas vid Manillainstitutet”. Mitt i allt armod och under svåra missväxtår fick dessa bröder den bästa utbildningen som fanns att tillgå för döva barn. Hur det gick till förtäljer denna historia.

Bonden Jonas Melin och Johanna Nilsdotter ägde en liten hemmanslott på ett sextondels mantal och hade nio barn, varav sju levde till vuxen ålder. Gården hade Jonas fått i bröllopsgåva av sin far, borgaren Johannes Melin, en förmögen man.

Familjens första barn föddes 1853 och fick namnet Johanna Kristina. Hon var min mormors mormor.

Tre hörselskadade söner i rad

Därefter föddes tre söner som alla var dövstumma, som det kallades då. De hette Gustaf, August och Sven. Hur kunde det komma sig att tre döva barn föddes i samma familj? Den muntliga familjehistorien och arkivmaterialet ger olika svar på den frågan. 

Inom släkten sägs det att barnen hade svår öroninflammation som små, men arkivmaterialet målar gång på gång upp en bild av tre från födseln döva eller stumma barn som alla haft god hälsa. Vad är sant och vad är falskt? Var det ofördelaktigt att uppge de sjukdomar barnen haft? Eller har man i efterhand velat finna en orsak till dövheten och konstruerat en berättelse som sedan tagits för sann?

Ingen före och ingen efter detta tvärsnitt i historien har varit hörselskadade, vilket talar emot att det skulle vara genetiskt orsakad dövhet. I min berättelse har jag valt att utgå från arkivmaterialet, men med familjetraditionen i starkt åminne.

Bröderna Melin. Från vänster till höger: Sven som blev skomakare, Gustaf som lärde bröderna teckenspråk och August som bildade familj.

Läkare föreslog Manillainstitutet

Två år gammal fick alltså Johanna Kristina sin första lillebror, Nils Gustaf, som föddes den 19 september 1855. Glädjen var stor över det nya barnet. Men när modern tidigt upptäckte att den lille inte reagerade på tilltal övergick bebislyckan till en gnagande oro. 

Föräldrarna tog pojken till en läkare som konstaterade att någon hjälp inte fanns att ge. Istället borde fadern försöka få Nils Gustaf antagen på Allmänna institutet för dövstumma och blinda på Manilla, tyckte läkaren.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Manillainstitutet var en framstående dövskola i Stockholm. Läkarens råd gav en strimma av hopp, och skulle komma att staka ut en ny väg, inte bara för lille Gustaf utan för hela familjen. 

Gustaf utvecklades som barn i allmänhet och man såg snabbt att det var en frisk, något envis gosse som hade lätt för att lära och sällan var overksam. Än ville han hyvla, än gjorde han sågkvarnar. Hans skrik var skarpt och gällt; han var alltså inte stum. Det var säkert en lättnad för föräldrarna, trots allt.

Den lilla familjen levde under knappa levnadsvillkor. Jonas Melin blev tvungen att sätta sig i skuld hos andra för att klara brödfödan. Han hade en skuld på 1 500 riksdaler riksmynt, bland annat 1 000 till sin far. Skulden kvarstod under många år och när fler barn kom till livet växte armodet på den lilla gården.

August lärde sig aldrig prata

Familjens tredje barn föddes den 26 mars 1858. Gossen fick heta Johan August. När han var sex månader gammal började August sluddra och tycktes vilja tala så som andra barn gjorde. Hoppet tändes i föräldrarnas hjärtan när pojken lärde sig säga ”Anna”, en tjänstepigas namn, och till och med ”god dag”. 

Men mer än så utvecklades aldrig Augusts tal. Han blev tyst, och det var svårt i unga år att veta om han hade hörseln i behåll eller inte. När föräldrarna ropade på honom tycktes han förstå och lyssna, och ljudet av döda ting kunde han höra väl. Man slöt sig till att pojken var stum men kanske inte helt döv. I övrigt var han frisk och stark, lugn och tålig till humöret.

Föräldrarna Jonas och Johanna i mitten med äldsta barnet Johanna Kristina till höger om sig. Överst står de döva sönerna Gustaf, August och Sven och nederst sitter de yngsta syskonen Hilda, Ida och Carl Johan. Till höger en av föräldrarnas många ansökningsbrev till Manillaskolan.

Föräldrarna frågade sig själva: hur ska vi lära vår son att tala? Storebror Gustaf var inte sen med att börja lära lillebror tecken. Var detta dåligt för Augusts utveckling? Lösningen blev att han under en tid fick bo hos sin mormor och morfar. Förhoppningen var att han genom samvaron med sina lite äldre kusiner skulle börja tala. Men då det visade sig att August istället lärde kusinerna teckenspråk togs han hem igen.

Också Sven var hörselskadad

Den 22 oktober 1861 föddes ytterligare en son, som fick namnet Sven Petter. När gossen var ett halvår gammal konstaterade mor Johanna att även denne son var döv. Vid det här laget var föräldrarna luttrade och försökte inte bota pojken från sitt så kallade naturfel. 

Likt sina bröder var Sven en frisk och kry pojke, som utvecklades väl. Han var medgörlig och lydig till sitt sätt och hade lätt för att lära. Gärna följde han med sin far ut i skogen, nyfiket utforskande naturen i stort och smått.

Föräldrarna var måna om sina barns uppfostran, både den religiösa och intellektuella. Ungefär vid tiden för Svens födelse kom det en piga från Osby till gården för att undervisa Gustaf under ett halvårs tid. Pigan var dövstum och hade tidigare varit intagen vid Manillainstitutet. 

Dövstum piga lärde ut teckenspråk

Av pastorn i Markaryd beskrevs hon som en ”christligt sinnad piga, som har undervisat barnet och nedlagt i dess späda själ välsignelserika frön för dygd och sanning”. Det var av henne som Gustaf lärde sig teckenspråket, en kunskap som han alltså gärna överförde till sina yngre bröder.

Bibelläsning var ett vanligt inslag i familjen Melins vardag. Vid sådana tillfällen brukade lille August ta av sig mössan och knäppa händerna. Föräldrarna var strängt religiösa och en stor del av deras förtvivlan var oron om att deras ”vanlottade” barn inte skulle få kännedom om Gud och det heliga ordet.

Manillaskolan på en flygbild från 1950-talet.

© Manillaskolans arkiv

Ansökan till Manilla

Det lilla fröet som sattes när läkaren rekommenderade Manillainstitutet för deras döva barn hade under flera år grott i föräldrarnas hjärtan. Deras stora önskan att sönerna skulle få undervisning stod och föll med chansen att få dem antagna som frielever på dövskolan i Stockholm.

Våren 1866, när äldste sonen Gustaf var 11 år gammal, begav sig Jonas och Johanna Melin till pastorsexpeditionen i Markaryd och bad vice pastor Bomgren om hjälp med att försöka få Gustaf antagen till Manilla. 

Bomgren hjälpte beredvilligt till. Ett ansökningsbrev formulerades, ett frågeformulär med 28 frågor besvarades och ett vaccinationsintyg införskaffades. Man begav sig även till provinsialläkaren Hjelmquist i Ljungby för att få det obligatoriska läkarintyget. Pigan från Osby tillkallades för att hålla en liten examen med pojken inför pastorn. Han skrev: ”Intrycket deraf var gripande.”

Ansökningshandlingarna skrevs under av Bomgren och skickades den 28 juni 1866. 

Gustaf kom in på Manilla

Därefter gick det snabbt. Bara en vecka senare meddelade Växjö stift att Nils Gustaf Jonasson Melin utsetts till en av två gratister för stiftet. Redan i slutet av juli infann sig Gustaf i Stockholm för att skrivas in på institutet. I väskan låg hans nya kläder, bland annat en vadmalsrock, byxor i ylle och bomull, ett par kalsonger, två näsdukar och ett par hängslen. På skolan fick han dock bära skoluniform. 

Man kan tänka sig hur det svindlade för den lille bondpojken att träda in i den pampiga, då helt nya, byggnaden på Djurgården. Avskedet från föräldrarna och de fyra syskonen måste ha varit smärtsamt. Ett hårt disciplinerat internatliv väntade. Men för första gången i sitt liv befann sig Gustaf i ett sammanhang där hans dövhet inte var en abnormitet, utan snarare normen. Äventyret kunde börja.

Inget teckenspråk i undervisningen

Tack vare pigan från Osby hade Gustaf ett försprång som visade sig i goda betyg. Samtidigt var det säkert inte lätt att hänga med till en början, eftersom teckenspråk inte användes i undervisningen. 

Skolans mål var dels att förbereda eleverna för konfirmationen, dels att lära dem ett hantverk så att de skulle kunna idka ett yrke och inte ligga samhället till last. Men man ville även lära dem att tala och läsa på läpparna.

Skomakareverkstaden på Manillaskolan. 

© Stockholmskällan

Augusts ansökan till Manillaskolan

1868 fyllde August tio år. För Jonas och Johanna Melin växte sorgen över att han var utan utbildning. Deras hopp stod återigen till Manillaskolan och de begav sig ännu en gång till pastorsexpeditionen i detta ärende. Bomgren, som avancerat till pastorstiteln, assisterade med brev och alla erforderliga handlingar.

Men inget svar kom. Sommaren – som var sen, och när den väl inföll, alldeles för het – kom och gick. August blev kvar hemmavid. Han lekte med sina syskon och täljde och snickrade små kvarnhjul och vagnar. 

I april året därpå beslöt sig Jonas Melin att författa en ödmjuk påminnelse till Manillainstitutet. Och i juli 1869 kom så äntligen det glädjande beskedet att August antagits som frielev på statsmedel. Nya kläder syddes och väskan packades. Och så blev en andra Melinare Manillaelev.

Sven fick stanna hemma

Kvar hemma var lille Sven. Skulle de våga ansöka till Manilla för Svens del också? När Sven fyllt åtta, den lägsta åldern för att bli antagen till Manilla, begav sig Jonas och Johanna återigen till pastorn i Markaryd. Det var i maj 1870. Samma procedur upprepades: bönfallande brev författades, frågor besvarades, läkar- och vaccinationsintyg införskaffades. Inget hände. Sven fick stanna hemma.

Modern nedkom under hösten med sitt nionde och sista barn: Carl Johan, som likt sina tre systrar hade hörseln i behåll. Under tiden fortlöpte livet på Manilla för Gustaf och August. Gustaf utbildades till snickare och August till skomakare. De fick lära sig allt om Jesus och Bibeln. Historia, geografi, naturlära, aritmetik, talövning, handstil och ritning stod också på schemat. Men även gymnastik och simning.

Hemma i Sanna blev föräldrarna allt mer oroliga över Svens själsliga djup. Våren kom och Jonas skickade ödmjuka påminnelser två år i rad, om att ”innesluta” deras yngste, arme son Sven i sin ”barmhärtiga och kärleksfulla åtanke”. Utan bifall. Storebröderna som kunde teckna till honom var borta. Sven var isolerad i tystnad.

Sommaren därefter återvände Gustaf efter sex år på Manilla. När Gustaf for iväg var han ett barn, men han återvände som ung, konfirmerad vuxen. Med sig hade han avgångsbetyg med goda till mycket goda vitsord.

August Melin, familjefoto från Ateljé Axel Blomgren.

Mellanbrodern August gifte sig med med den döva Augusta – men deras handikapp ärvdes inte av sonen Karl som var hörande.

Antagen till slut

Kvar på Manilla fanns August. Han lärde sig sy och laga skor, var flitig i skolan och klarade sig bra i de flesta ämnen. I talövning fick han nära på högsta betyg, trots att han både tidigare och senare inte talade alls.

Ett år till förflöt och sommaren 1873 valde Jonas och Johanna att för tredje gången ansöka till Manilla för deras tredje son. Wideström som nu hade tillträtt som vice pastor var till skillnad från sin föregångare knapphändig i sitt brevskrivande. Önskan var alltjämt densamma: att direktionens barmhärtighet kunde åberopas å deras dövstumme sons vägnar.

Skulle det bli tredje gången gillt? Tiden gick. Sven stod utan skolning och frälsaren fick vänta. Men så, nästföljande sommar kom det efterlängtade antagningsbeskedet, och den tredje Melinaren blev antagen till Manilla. Han ankom i augusti 1874, nästan tretton år gammal.

Strax efter påsk 1875, på sitt sista läsår, råkade August ut för en olycka. Det var snö och barnen på skolan åkte kälke. Plötsligt föll August av kälken så illa att han bröt benet. Han remitterades till Serafimerlasarettet, behandlades där och skickades tillbaka till Manilla. I mitten av juli skrevs han slutligen ut.

August skomakaremästare

Så var det dags för August att åka hem. Manillavistelsen var slut och avgångsbetyget fick han i handen. På betyget står även att han tagit emot sin första nattvard och konfirmerats. Men den muntliga traditionen ger fler detaljer. 

Den berättar att August kom hem som utexaminerad, men ej konfirmerad, skomakaremästare sommaren 1875. Några månader senare fick han en kallelse från Manillaskolan till konfirmation i Stockholm. På detta svarade fadern att några pengar till tågbiljetten inte fanns och att någon resa inte kunde bli av. Familjen häpnade när en tågbiljett skickades med vändande post, för att August skulle kunna konfirmeras i Manilla kapell.

Sven skulle tillbringa ytterligare sex år på skolan. Han utbildades till skomakare och fick åka hem på ferierna med tåget som rullade på Södra stambanan. En junidag 1881 skrevs han ut och Manillaäventyret var över för Melinarna. Alla tre hade lärt sig ett hantverk men hjälpte även sin far på gården. August började försörja sig som ambulerande skomakare.

August inrättade en skomakarverkstad i barndomshemmet i Sanna. Här står han med sin fru Augusta och sonen Karl framför huset. 

Tog hembygd cykel till Hässleholm

August beskrivs av alla som trevlig, öppen och glad – och tekniskt begåvad. Tillsammans med sina bröder tillverkade han tröskverk, något som då var ovanligt i dessa trakter. Han byggde även en cykel, av den typen som hade ett stort och ett litet hjul. Denna använde han flitigt, bland annat för att ta sig de tre milen till Hässleholm där han köpte skinn till sin skotillverkning.

Ytterligare en gång skulle bröderna besöka Stockholm. 1882 inbjöds alla tre, i likhet med döva i hela landet, till teckenspråkig gudstjänst och nattvard, följd av en fest och föreningsmöte. Den så kallade kyrkofesten var populär och gav döva en unik möjlighet att få ta del av guds ord och träffa andra döva.

1890 var ett sorgens år. I januari dog Gustaf 34 år gammal, och i december dog även mor Johanna. Fyra år senare sålde Jonas Melin gården till sönerna August, Sven och Carl, och de nya jordägarna skrev under ett undantagskontrakt för fadern. August inrättade därefter en skomakarverkstad i hemmet. Även Sven dog tidigt, år 1905 av lungsot.

August bildade familj  

Bland sina döva bröder var August ensam om att bilda familj och uppleva ålderns höst. 40 år gammal gifte han sig med dövstumma halländskan Augusta Nilsdotter, och 1901 fick de en son: Karl Johan Hilding Melin. Lille Karl både hörde och talade, som vilket annat barn som helst. Cirkeln var sluten. Dövheten skulle inte föras vidare.

Föräldrarna kommunicerade genom teckenspråk och för att Karl inte skulle växa upp i en tyst värld bodde han periodvis hos släktingar. Men han lärde sig även teckenspråket.

Karl Melin blev i vuxen ålder gårdens ägare. 22 år gammal gifte han sig med Edit. De fick två barn, varav dottern Britta så småningom tog över släktgården och bodde där till sin död 2016.

August Melin dog 1956, 98 år gammal, och var då en av de äldsta i länet. Hans nekrolog beskrev med största säkerhet den verkliga August med orden: ”Trots sitt svåra lyte har Melin alltid varit i besittning av ett glatt humör. Han ägde också en synnerligen god intelligens och var aktad och avhållen av alla han kom i beröring med genom sin redbara vandel och hjärtegoda sätt.”

Publicerad i Släkthistoria 5/2018

Fakta: Manillaskolan och undervisningen

Allmänna institutet för döfstumma och blinda å Manilla grundades 1809 av Pär Aron Borg, som även var den som skapade det svenska handalfabetet. Institutet blev Sveriges första skola för döva och blinda. 

Skolan låg mellan 1812 och 2013 på Djurgården. Under slutet av 1700-talet ägdes marken av en spansk envoyé, och det var han som döpte området till Manilla efter sitt hemlands koloni Filippinerna.

På Milanokongressen 1880 beslutades att teckenspråket skulle förbjudas i dövundervisningen. Det skulle dröja 101 ”svarta” år innan teckenspråket återinfördes i undervisningen i Sverige, när det 1981 erkändes som ett officiellt språk.

Publicerad i Släkthistoria 5/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...