Georg Stenfelt var med från början till slutet av stora nordiska kriget och överlevde.

© Bridgeman/IBL

Kapten Stenfelt – den odödlige karolinen

Stefan Stenfelt fann sin anfader kapten Georg Stenfelt åtta generationer tillbaka. Han blev fängslad av ryssar, torterad av kalmucker, pestsmittad, skjuten, sprängd och dömd till döden – men inget kunde ta död på honom! Genom de brev han skickade till hovet kan vi följa hans krigsäventyr.

29 september 2018 av Stefan Stenfelt

Georg Stenfelt krigade för kung och fosterland i närmare tjugo år. Redan som 17-åring tog han värvning i armén, precis när stora nordiska kriget började. Han var född i Malmö och eftersom han var läs- och skrivkunnig anslöt han till artilleriet som lärkonstapel. 

Redan samma år var han med i anfallet mot Själland som var förhållandevis oblodigt. Värre och större slag skulle möta Georg och svenskarna…

Det verkar som att Georg kom med redan i slaget vid Narva i november 1700 – eftersom han i hovkorrespondensen från Krigsexpeditionens riksrådsprotokoll från 1739 framhåller ”tjänt från krigets början”. Han skriver vidare i sitt brev att han sedan 1706 under ”Kongl Lifgardet alt till 1709 varit tjänstgiörande”. 

Han begav sig alltså till regementet som hade som främsta funktion att agera livvakt åt kungen. Vid varje drabbning tog Livgardet täten och i slaglinjen höll de alltid hedersplatsen längst till höger.

Georg deltog även i slaget vid Holowzcyn år 1708 som Karl XII betraktade som sin favoritseger där tusentals ryssar och 267 svenskar miste livet. Efterföljande vinter, som beskrivs som en av de kallaste i historien i Europa, kom att slå hårt mot den svenska armén där de uppehöll sig i vinterkvarter i Ukraina. Uppgifter gör gällande att temperaturen föll ända ner till 40 minusgrader och 20.000 man ur svenska armen dog av köld och svält.

Rymde två gånger efter Poltava

Ett halvår senare ställdes den svenska armén återigen mot den mångdubbelt större ryska armén.

De svenska förlusterna skulle bli de största i historien. Nära 7 000 svenskar stupade vid Poltava och korpral Stenfelt tillfångatogs tillsammans med 2 800 andra svenskar och blev förd till Moskva. I breven stod det: ”wid Nieperströmmen tillfångatagen och till Moskou bortförd”.

Några månader senare, vid jultid, planerade Peter den store att hålla en stor segerparad på Moskvas gator och torg. Alla fångar skulle delta och på så sätt förnedras inför segerherrarna. På något vis lyckades Georg ta sig fri i folkvimlet och rymma. 

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Han begav sig västerut mot svenska fästet i Riga, ”men blev av Kalmuckerna wid lifländska gränsen uppsnappad och illa slagen och förd till Tartariet, derest jag kastades i ett styggdt fängelse under jorden, men kom dock omsider genom Guds skickelse på flykten igen och hem till mitt fädernesland”. Han lyckades alltså rymma igen!

Georg Stenfelt deltog redan vid slaget vid Narva 1700. 

© Göran Algårds samling/IBL

Hur Stenfelt lyckades med denna bravad och hur han tog sig fram oskadd längs den långa vägen från Sibirien, troligen Tobolsk, till det pestsmittade Riga är en gåta. Och hade han kommit fram bara något senare hade han på nytt mötts av enorma hinder då Riga den 5 juli 1710 föll i ryssarnas händer.

Till pestdrabbade Norrköping

Georg lånade pengar för överfarten och nådde på sommaren Stockholm och återgick till tjänstgöring som korpral i augusti. Efterföljande månad flyttade riksrådet till Arboga på grund av att pesten även drabbat Stockholm. Samtidigt rörde sig Georg mot Norrköping men även dit hade pesten nått och det stod snart klart att han som så många andra nu också drabbats av den dödliga sjukdomen. 

Georg hade emellertid tur igen för i staden verkade provinsialläkaren Magnus Gabriel Block som kunde bota honom. Alla hade inte samma tur – en tredjedel av Norrköpings befolkning dog av detta utbrott av pesten.

Georg som har permission beger sig nu Hökfors säteri i Tuna socken. Där träffar han änkan till Georgs första befäl, Magnus Stråle, och deras dotter Elsa Charlotta Stråle af Sjöared. Där finns även släktingar till andra militärer som varit med i armén och som tillfångatagits. 

Man kan anta att Georg besöker dessa trakter för att berätta om sina medsoldaters öden. Under tiden här fattar Georg och den blott 14-åriga Elsa Charlotta tycke för varandra, och två år senare är de gifta och ägare till säteriet som köpts för 1 000 daler silvermynt.

Kort efter vigseln den 20 juni 1712 tar Georg värvning vid Västra skånska regementet till fot i Malmö och blir befordrad till löjtnant. Några år senare hamnar han i knipa igen.

Dömd till döden i generalkrigsrätt 

År 1715 börjar nämligen en generalkrigsrätt mellan käranden som var major och svaranden löjtnant Stenfelt. Upprinnelsen var att krigsveteranen motsatt sig order och kommandon från majoren, samt ”onödigt talande och resonerande”. En annan gång exercerade majoren med regementet vid slottsplatsen då denne sa åt löjtnanten som stod vid vänstra flygeln i gathörnet att gå undan. Löjtnanten svarade med att han hade överstens lov att gå vart han ville.

Den ryska vargavintern plågade de svenska karolinerna.

Ytterligare det som majoren upplevde som verbala påhopp inträffade vid ett senare tillfälle och det ledde till att Georg dömdes till döden. Rättens utslag var: ”nogsamt worden öfwertygad hafwa öfwer trädt och der emot brutit, ty pröfwer Generalkrigsrätten rätt och rättwist det bör löjtn. Georg Stenfelt till följa det af sig till wähl förtient straff och androm till warning mista lif sitt, och detta alt med rätta actuna utsupra”.

Stenfelts nådeansökan beviljas

Fyra månader senare skriver Georg sin nådeansökan: ”Monsieur Le Secretarie de Hielmberg, Stockholm. Åter besvärar jag välborne herr Secreteraren med mitt trägna begärande, men som nöden tvingar mig till och låta min sak komma till ett nådigt slut. Jag hade tänkt att välborne herr överste Hastfer jämte välborne herr secreteraren von Shantz med dess kära bröder skolat höra min trogna bön, att min arrest icke skola vara mig så lång. Må Gud bättre den dagligen ännu fortsätta och bliva städse svårare, för den skull bänfaller jag än ytterligare välborne herr Secreteraren med sin nåd mot mig och mina fattiga anhöriga, om en nådig Leiuteratation. Wälborne Secreterarens ödmjuka tjänare Georg Stenfelt, Malmö den 22 november Anno 1715”.

Georgs vädjan hörsammas och han benådas från dödsstraffet. På Luciadagen beslutades det av kungliga majestäts råd i Stockholm att Stenfelt får behålla sin officersgrad men ska ”plikta med en månads fängelse på vatten och bröd”. 

Kort efter beslutet, den 22:a december, föder Elsa Charlotta parets tredje barn hemma i Hökfors. Kanske får Georg de två glädjande beskeden samtidigt. Det är den här sonen Carl Johan som sedan tillsammans med Ulrika Queckfeldt för min släktgren vidare.

Karl XII:s elitförband

År 1716, ett år efter att Karl XII åter är tillbaka på svensk mark, låter han sätta upp elitförbandet Grenadjärsbataljonen som består av åtta kompanier med 64 man i varje. Denna bataljon var mycket speciell – den skulle utgöra en stöttrupp och stående insatsstyrka. De skulle kunna sättas in när och var som helst: ”De voro satte på den fot, att de vid konungens minsta vink skydde varken eld eller vatten.” 

Vissa kallar dem de första kustjägarna, urkustjägarna. Det var de allra tappraste, starkaste och skickligaste soldaterna som valdes ut för att bli grenadjärer. I likhet med utländska grenadjärer var det också ett grundkrav att de skulle vara långa, minst tre alnar, alltså 178 centimeter.

Porträttet av Georg Stenfelt är målat av hovmålaren J H Wedekind i Karlskrona, år 1717.

Grenadjärerna var till skillnad från andra soldater utrustade med handgranater och musköter med räfflade pipor som kunde döda en motståndare på upp till 300 meters avstånd. Och de hade en annan typ av huvudbonader som var höga och spetsiga. Anledningen till detta var att de vidbrättade hattarna var i vägen när de skulle kasta handgranater. 

Svenska exercisreglementena stipulerade att grenadjären skulle först avfyra sin musköt, sedan slänga den på ryggen för att antända och kasta handgranaten. Därefter skulle han använda bajonetten.

Stenfelt befordras till kapten

I början av år 1717 sände överste Hastfer löjtnant Stenfelt med sergeant Berg till Blekinge för att välja ut soldater för mönstring för Grenadjärsbataljonen. Georg passade på att då han befann sig i Karlskrona låta sig avporträtteras av den kände konstnären J H Wedekind. Under rocken på porträttet bär Georg ett harnesk som sannolikt tillverkats vid Jädersbruk i Arboga.

Senare samma år blir löjtnanten förordnad till kapten vid Västra skånska regementet.

Efterföljande år gav Karl XII order om anfall mot Norge, bland annat skulle Fredrikstens fästning vid norska gränsen intas. Det var dock ett alltför riskabelt företag att segla galärerna förbi Svinesund för att komma åt fästningen från sjösidan, eftersom en dansk flottilj behärskade Idefjorden in mot fästningen. Endast ett alternativ återstod – att släpa fartygen över land och sjösätta dem i Idefjorden, bakom fiendens linje. 

En galen idé, men faktiskt genomförbar. Vägsträckan genom norra Bohuslän var 25 kilometer, ofta i svår terräng men också över sjöar längs vägen. Över 500 soldater och oräkneliga hästar sattes in och den 26 juni drogs de första fartygen upp på land i Strömstad. Då och då kom kungen och uppmuntrade soldaterna att ta i och redan tio dagar senare var de flesta av fartygen sjösatta i Idefjordens inre del.

Väl i vattnet igen genomförde eskadern ett överraskande anfall i ryggen på den dansk-norska flottan som vaktade Idefjordens mynning. Så fort brigantinerna, dubbelslupen och enkelsluparna var sjösatta i Trångstrandsviken vid Hällesmörk började fienden öppna eld. Karolinerna försvarade sig och tryckte tillbaka fienden något varpå de ånyo anföll i ytterligare en våg. 

Karl XII stupade under belägringen av Fredrikshalds fästning i november 1718. Stenfelt återvände hem ett halvår senare efter att ha blivit svårt sårad.

© Bridgeman/IBL

Stenfelt fick simma iland

Karl XII beordrade då grenadjärchefen major Stockman att omedelbart utrusta och bemanna fartygen. Svenskarna besvarade elden och majoren befallde kapten Stenfelt att ro i land med blesserat manskap och med begäran om order från kungen eftersom fienden dragit sig tillbaka mot norska landet. När kaptenen gjorde anmälan hos Karl XII anmärkte kungen på Georgs svartprickiga ansikte. 

Ombord hade det tidigare utbrutit en krutexplosion, därav prickarna. ”Capitain Stenfelt fick till Swar, at majoren skall få ordres, och kongen befalte Capitainen genast roo tilbaka”. När Georg kom ombord blev han för andra gången krutbränd och måste förbindas i hytten. Av samma brand var majoren tvungen att hoppa överbord och simma till en av sluparna.

När Georg kom ut ur kajutan bad han genast den yngre kaptenen att indela manskapet samt undervisa i sjömanskunskap eftersom det inte hunnits med tidigare. När detta var ordnat befallde han att brigantinen skulle ro in i en öppning mellan de fientliga galärerna vilka då inte kunde skjuta utan att träffa varandra. 

När man kommit inom musköthåll avlossade grenadjärerna utan att avvakta kommando en salva så att fienden retirerade. På samma fartyg inträffade ännu en krutexplosion då ett skott från en babords kanoner ”gick i wår egen Gallegia”. Och för tredje gången brändes Georg av krut och blev ganska medfaren. 

Bajonettstick genom vänstra bröstet

Som om det inte vore nog skadades han några dagar senare i nya bataljer, men denna gång på land. Det är en strid där många svenska grenadjärer skadas i närstrider när fienden försökte göra en landstigning. ”Uti Idefjordens sjöslag fått ett bajonettstick genom vänstra bröstet. Borttogs från post”.

Georg tvingas nu vila för att såren ska kunna läkas, men snart väntar nya bataljer. Närmast i tur är Fredrikshalds fästning. Georg skriver många år senare i sin ansökan om underhåll från kronan, som stadskirurgen Pfeil i Kalmar attesterar: ”Fått ett bajonettstick genom vänstra armbågen och armen är där stel och krokig. Av en granatkula fått högra foten skadad så att den där av är förlamad”. 

Ännu värre råkar ju den svenska konungen Karl XII ut – han stupar här under belägringen av fästningen den 30 november 1718.

På Riksarkivet i Stockholm förvaras det sköldebrev Georg Stenfelt mottog när ätten Stenfelt blev introducerad i Riddarhuset 1743.

Nya skador under försvaret av Strömstad

De allra sista striderna för kapten Stenfelts del utkämpas under danska anfallet mot Strömstad på våren 1719. Karolinerna beordras inte hålla stånd utan retirera. Georg tvingas agera måltavla och far illa däran. 

Han skriver den 27 oktober 1719 i Stockholm: ”hwarest min vänstra hand blev aldeles sönderskuten och dessutom med en kula hwilken ännu mig till nu ständig plåga och wärk qvarsitter, skuten i wänstra höften”. Stadskirurgen Pfeil bekräftar skadan och förtydligar det sista påståendet: ”Fått ett skott i vänstra höften och kulan sitter ännu kvar i det tjocka muskulösa köttet och man kan ännu känna kulan”.

Nu är Georg för svårt skadad för att kunna fortsätta i armén och kriget är över för hans del. I en skrivelse till drottningen berättar han om sina meriter och uppoffringar vid militärstaten under kriget. 

Georg ber i djupaste underdånighet att Eders Kungl. Maj:t kunde tänkas benåda honom med nobilitet och tillhöriga förmåner: ”Hwarom jag så mycket allerundernådigast beder, som jag på inte annat sätt för mig och mina efterkommande kan conservera det frälsegods som igenom giftermål med avlidna öfwerstelieutnanten af Artilleriet Magnus Stråles dotter jag mig förvärvat haver. Eders tropliktigaste tjenare och undersåte. Georg Stenfelt”.

Stenfeld blir adlad

Den 12 november 1719 blir Georg Stenfelt adlad. Under tre år fram till 1722 får han behålla sin kaptenslön innan han till slut får avsked. Georg och Elsa Charlotta har nu fått åtta barn och flyttar 1725 till Stora och Lilla Falla säteri i Bottnaryds socken, Jönköpings län. Där bor de endast en kort tid innan de våren 1927 flyttar vidare till säteriet Stora Möckhults huvudbyggnad – en stor byggnad med valmat tak, två skorstenar och pardörrar in till huset. 

På väggen hänger Georgs porträtt tillsammans med andra inramade målningar och i det stora skrinet ligger sköldebrevet. Här lever de ett lugnt familjeliv och Georg undervisar barnen. Gårdens grövre sysslor utförs av drängar och pigor.

Georg bygger upp en skuld till löjtnant Bernt Conrad von Gertten som han gör affärer med men har svårt att betala – så till den milda grad att gården intecknas. Då förbereder Georg en skrivelse angående underhåll för tiden i krigstjänst ända från krigets början. Brevet med bilagor ska överlämnas till Kammarkollegium i Stockholm. 

I maj samma år tar överstelöjtnant Johan von Gertten med Georg till Stockholm där brevet överlämnas. I en av bilagorna uppger flera personer hur uselt och fattigt det är för den stora familjen Stenfelt att de måste lita på hjälp från givmilda människor. Brevet remitteras till Krigskollegium som ger sitt yttrande:

Efter krigstjänsgöringen skriver Stefan Stenfelt en vädjan till hovet om hjälp med underhåll. Han beskriver sin långa tjänstgöring i armén med alla skador han ådragit sig och hur fattig han blivit.

”Krigscollegiums brev utav den 25 maj angående kapten Stenfelts remitterande ansökning om livstids underhåll. Vart till collegium finna honom väl förtjänt tillåtnjutande inom krigsmanhuset. Men eftersom han hellre nöjd att få penningunderhåll av kassan så hemställes om han icke må kunna benådas med dubbelt kaptensunderhåll medförvandling emedan han tjänt från krigets början samt bevisat åtskillige fältslag och drabbningar var utav han fått svåra blessyrer”.

Dubbelt kaptensunderhåll livet ut

Georg får nu alltså sin begäran om dubbelt kaptensunderhåll för resten av sitt liv godkänt och 1741 överlämnar överstelöjtnanten sitt brev där det står att han fått sina fodringar betalda av Stenfelt och att han avstår inteckningen av Möckhult.

Den 16 september 1743 befinner sig Georg Stenfelt i Riddarhuset där riddarskapet och adeln samlats för introduktion av nya ätter. Man kan tro att stunden då Georgs memorial uppläses med bifogat sköldebrev är mycket angelägen för honom. Hans anhållan att bli introducerad beviljas med nr 1867. Kostnaden är 310 daler silvermynt, motsvarande cirka 50.000 kronor i dagens penningvärde.

Åren som följer inriktas på produktion av varor på gården som kan ge ett överskott till försäljning. De håller djur som ger smör, ost, ägg och ull. De odlar säd till mjöl, humle för öl, hassel för nötterna och producerar även honung.

Georg Stenfelt dör 75 år gammal

År 1754 avlider Elsa Charlotta, 58 år gammal. Tre år senare gifter Georg om sig, med sin sonhustrus syster, jungfru Andrietta Margareta Ehrenborg, som då endast är 36 år. Redan året därpå, den 7 september 1758, har Georg Stenfelts tid på jorden tagit slut. Hans liv blev långt, 75 år, vilket är dubbelt så långt som snittåldern under denna tid.

En fråga jag ibland ställer mig när jag betraktar min anfaders krigshistoria är hur många män i den karolinska armén som klarade sig till slutet. De som ända från krigets början i slag efter slag i de främsta leden stred så tappert och hårt till lands och till sjöss under så många år för kronan. De som överlevde alla slag, köld, eld, sjukdomar och svält – och till och med överlevde kungen.

Det kan väl ändå inte ha varit särskilt många...

Publicerad i Släkthistoria 4/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...