Här sitter Fredriks morfar, född 1937, i knäet på en av sina äldre bröder. Sju av barnen i familjen Bäckström finns med på bilden. De två äldsta syskonen var inte hemma vid tillfället. Senare föddes en syster 1939 och så Birgitta 1941. Totalt var de alltså elva barn.

Ingen nämnde morfars syster

Med hjälp av kyrkoarkiv, sjukjournaler och andra handlingar kunde Fredrik Mejster väcka liv i ett tragiskt levnadsöde som sedan länge fallit i glömska.

16 februari 2019 av Fredrik Mejster

I alla familjer och släkter finns det saker man inte pratar om. Barn utom äktenskapet, psykisk sjukdom, brottslighet – ja, egentligen allt som inte hör till det vanliga kan vara tabubelagt. Tack och lov ser vi annorlunda på mycket idag jämfört med i äldre tid, men den äldre generationen kan fortfarande ha svårt att prata om gamla familjehemligheter. Om de får bestämma så tar de sanningen med sig i graven.

Man vill gärna tro att man vet det mesta om sin närmaste familj, särskilt efter många års släktforskande. Trots det stöter man hela tiden på nya saker som ifrågasätter det man redan känner till och de relationer man haft till olika människor. Alla har hemligheter, och ingen vet allt om någon. Ibland kan det man hittar bli en obehaglig överraskning.

Morfar gick bort

I maj 2013 gick min morfar hastigt bort i ett hjärtstopp. Personen som jag sett som odödlig var plötsligt borta, och frågorna var många. Även om jag började släktforska tidigt, och hade hunnit fråga mina släktingar om mycket under åren, kändes det som att många frågetecken fanns kvar. Saker jag glömt att ta upp och ny information som tillkommit under den senaste tiden. 

Ännu mer påtagligt blev det åtta månader senare, då jag snubblade över något helt nytt och okänt om min morfars familj, och morfar inte längre fanns kvar att fråga.

Personakter från landsarkiven

Det hela började med att jag för första gången hade beställt personakter från ett av landsarkiven. Dessa hade jag fått tips om av andra släktforskare, och tänkte att de kunde komplettera den information som jag redan hade. Akterna jag beställde var för min morfars föräldrar, Sven och Elsa Bäckström.

FLER ÖDEN I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Den främsta anledningen till detta var det stora glappet i den digitaliserade kyrkbokföringen för Gävle stad under början av 1900-talet. Församlingsböckerna sträcker sig över lång tid och i kombination med sekretessreglerna så innebär det att jag endast kan följa mina släktingar fram till 1925 (nästa bok omfattar åren 1926–1956). 

Generellt sett gäller en 70-årsgräns för utlämnande av handlingar i en kyrkbok. Församlingsböckerna fördes fram till 1991, då folkbokföringen övertogs av Skatteverket, så det är ännu ett stort material som inte är tillgängligt för alla.

Första sidan av personakten på Elsa Bäckström född Hedberg – Fredriks morfars mor. Längst ner (inringad) står Birgitta.

Ett okänt barn, fött 1941

En tid senare fick jag de båda personakterna per mejl. Jag ögnade igenom dem och såg vid första anblicken inget märkvärdigt. Några av de yngsta barnen stod med och födelseuppgifterna stämde överens med de jag redan hade. 

Men så fann jag något helt oväntat, ytterligare ett barn, en ny syster till min morfar. Flickan hette Elsa Birgitta och var född i september 1941. I parentes stod skrivet ”död”. Aldrig hade jag eller min familj hört talas om detta barn. Kunde det vara ett skrivfel?

Det var något som inte stämde. I familjen hade man alltid pratat väldigt öppet om saker, och min morfar var inte den som skämdes över vad äldre generationer gjort eller inte gjort. Hade han vetat om detta skulle han med stor sannolikhet berättat det för mig. 

Hemma i bokhyllan har jag också familjebibeln, Elsas gamla konfirmationsbibel. Där finns alla barn, barnbarn och ingifta släktingar i familjen Bäckström inskrivna med namn och födelsedatum. Ja, alla utom Birgitta.

Diversearbetare i Gävle

Familjen Bäckström bodde trångt i en lägenhet på Nynäsplan i Gävle med många barn. Det var knapert. Fadern Sven var mångsysslare och livnärde sig på olika ströarbeten som varierade efter behov och årstid. På vintrarna var han till exempel behjälplig med snöröjning och på sommarhalvåret fanns arbete inom byggnadsindustrin. Under några år arbetade han också som chaufför för bussen som gick mellan Gävle och brukssamhället Forsbacka.

Det måste ha varit en stor stress att inte veta hur länge och i vilken omfattning man skulle kunna försörja sin egen familj. I vissa perioder var Sven helt arbetslös. Av fattigvårdens handlingar framgår att familjen flera gånger ansökte om, och beviljades bidrag för att ha råd med mat och hyra. 

På gården fanns ett trädgårdsland där man odlade egna grönsaker, och i burar födde man upp kaniner som senare skulle bli mat. Av skinnet som blev över gjorde Elsa handskar och mössor. Inget gick till spillo.

Morfar föddes 1937

Min morfar, Ulf Arnold, föddes den 17 oktober 1937 hemma i lägenheten på Nynäs. Hans mor Elsa hade då fött sammanlagt nio barn under ett äktenskap som varat i fjorton år. Ulf blev tilltalsnamnet. Arnold fick han för att hedra en äldre bror som dött 1932 av diabetes, bara fem år gammal. 

Fredrik Mejsters morfars föräldrar, Sven och Elsa Bäckström.

Historien om Arnold har jag fått höra ända sedan jag var liten, och den känner i stort sett alla i släkten till. Fast pojken inte blev begravd på samma ställe som föräldrarna så valde man ändå att skriva in hans namn på deras gravsten i samband med att hans egen gravplats togs bort. Han finns dessutom inskriven i familjebibeln tillsammans med de andra barnen, och där finns ett kors i anslutning till hans namn.

Något stod inte rätt till med Birgitta

Vem var då Birgitta? Jag började leta, försökte hitta svar. Med hjälp av kyrkoarkiv, sjukjournaler och andra handlingar kunde jag väcka liv i ett tragiskt levnadsöde som sedan länge fallit i glömska.

Till skillnad från sina äldre syskon var Birgitta född på sjukhus. Hon föddes på Gävle BB den 12 september 1941 och döptes fem dagar senare av prästen Theodor Åsbrink. Detta framgår av födelse- och dopboken samt förlossningsjournalen. 

Att något inte stod rätt till med barnet verkar man förstått redan i samband med födelsen. Läkaren antecknade att hon hade sneda ögon och att hon med allra största säkerhet var ett fall av mongolism, idag mer känt som Downs syndrom.

Lämnades kvar på sjukhuset

Sorgligt nog verkar föräldrarna aldrig ha tagit hem sin nyfödda dotter. På inrådan av läkaren lämnades hon istället kvar på sjukhuset. Läkaren ansåg att hon inte kunde vårdas i föräldrahemmet på grund av sin sjukdom, och familjesituationen gjorde inte heller saken bättre. Det antecknas att hon har nio syskon i hemmet och att fattigvård har utgått under åren 1935–40.

Utöver förlossningsjournalen finns också en sjukjournal från flickans första tid. Båda dessa journaler finns bevarade på landstingsarkivet i Gävle och skickades till mig efter en skriftlig förfrågan. 

Den senare journalen avser bland annat en undersökning den 9 september 1941, då Birgitta var en vecka gammal. Hon väger då 3 550 gram och är 53 cm lång. Man har mätt huvud och skuldror och antecknar att hon har sneda ögon, skriker omotiverat och ofta visar fram tungan. 

Tio dagar senare utförs en ny undersökning. Resultaten är mindre tillfredsställande, hon visar alltfler tecken på mongolism. Sadelnäsa, stor tunga, ökad flexibilitet i lederna och misstänkt korta lillfingrar. Barnet fjällar kraftigt över hela kroppen.

Karlsbergs sjukhem med ansvarsförbindelsen till anstalten för sinnesslöa infälld i bilden.

Barnhemmet Lilla Källbäck

Efter att ha vårdats i strax över två veckor på sjukhusets medicinska avdelning flyttas Birgitta till Lilla Källbäck, ett barnhem. Det framgår av både journaler och liggare i barnhemmets arkiv. Dessa återfinns på kommunarkivet i Gävle. På barnhemmet blir Birgitta kvar till hon blivit strax över två år. Då har hon blivit så pass stor att hon behöver flyttas till ett annat vårdhem.

Korrespondens mellan barnavårdsnämnden, barnavårdsbyrån och sjukhuset finns bevarad i de olika arkiven. I slutet av september 1943 ansöker man till Gävle stads anstalt för sinnesslöa om en plats för flickan. Till ansökan bifogas åldersbetyg, ansvarsförbindelse och två ifyllda formulär. I ansvarsförbindelsen åtar sig barnavårdsnämnden att betala 150 kr per år för flickans uppehälle på hemmet.

Sinnesslöanstalten Karlsberg

Det ena formuläret gäller en läkarundersökning utförd av läkaren vid Lilla Källbäck och här framgår att flickan är sinnesslö. Det andra formuläret gäller flickans föräldrar. Frågorna rör deras sjukdomshistoria och eventuellt släktskap med varandra. Här tittar man på sinnessjukdom, sinnesslöhet, dövstumhet, nervsjukdom, självmord, alkoholism, brottslighet och oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt.

Birgitta beviljas till sist en plats och flyttas till sinnesslöanstalten Karlsberg i oktober 1943. Där blir hennes vistelse kortvarig. I mitten på november somnar hon in efter en luftrörsinflammation. Ensam. 

Träffade aldrig sina föräldrar

Utifrån det som går att läsa i arkiven träffade hon troligen aldrig sina föräldrar igen efter att de lämnat henne på sjukhuset. Birgitta är ett tragiskt exempel på den syn man hade på vissa sjukdomar och utvecklingsstörningar förr i tiden, ja kanske till viss del även idag. I efterhand har jag fått höra flera berättelser om barn i samma situation som utspelats mycket närmare nutid. 

Några sista tankar går till föräldrarna, Sven och Elsa. Hur hanterade de alltsammans? Vad sa de till barnen när de kom hem från sjukhuset utan en ny lillasyster eller lillebror? Tänkte de på dottern de tvingats lämna bort? Jag vill tro det, för hur kan man någonsin glömma sitt eget barn?

Både vid födelsen och vid dödsfallet antecknas att Birgitta var skriven på samma adress som sina föräldrar. Efter kontakt med landsarkivet i Härnösand fick jag kopia på församlingsboken. Inte heller där finns någon anteckning om att hon faktiskt inte bodde med familjen utan befann sig på barnhem.

Publicerad i Släkthistoria 8/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...