Del av vägg med vapenplåtar på Riddarhuset i Stockholm. Här finns 2331 sköldar med ättens namn, nummer, tidpunkt för adlandet och för introduktionen på Riddarhuset.

Den svenska adelns historia

Den svenska adelns storhetstid var 1600-talet. Då satsade också allt fler ur högadeln på att visa sin status genom storslagna skrytbyggen. Dick Harrison och Anna Larsdotter har följt den svenska adeln i spåren – från 1200-talet fram till idag.

15 september 2018 av Dick Harrison & Anna Larsdotter

Hur uppkom den svenska adeln? Går det att dra en rak linje från vikingatiden till 1600- talet, adelns verkliga glansperiod?

En sak är säker: åtskilliga svenska adelssläkter har gjort vad de kunnat för att skriva tillbaka sina egna rötter så långt som möjligt i historien. Få svenskar har varit lika aktiva på historieförfalskningens arena som adelsmän med mindervärdeskomplex. Därför är det i regel omöjligt att lita på grevarna och friherrarna själva när vi önskar skriva deras historia. Den svenska adelns ursprung förlorar sig i ett dunkel av lögner och bristfälliga källor.

Om vi undersöker hur långt tillbaka vi på allvar kan spåra de mest ryktbara svenska adelssläkterna blir vi inte sällan besvikna. Ätter som Vasa, Oxenstierna, Trolle, Stenbock, Tott, Banér, Leijonhufvud och Sture kan spåras till 1300-talet. Bielke, Bonde och Natt och Dag är belagda för sent 1200-tal. Men längre tillbaka än så kommer vi inte.

Frälse slapp skattepålagor

Under medeltiden använde svenskarna inte termen adel utan frälse.

Ordet är en sammansättning av orden ”fri” och ”hals”, det vill säga ”med fri hals”. Ursprungligen syftade termen troligen på bondens frihet i relation till trälens ofrihet, men någon gång under äldre medeltid övergick den till att syfta på de fria människor som åtnjöt särskilda förmåner, som var ”frälsta” från pålagor.

Den frälsegrupp som sedermera utvecklades till det vi idag kallar adel bestod av de stormän och storbönder som från och med 1200-talets andra hälft förklarade sig beredda att stödja kungen med häst och vapen i krig mot att de i gengäld undslapp de betungande bördor som åvilade vanliga skattebönder.

Frälseprivilegiet Alsnö stadga utfärdades av Magnus Ladulås 1280. Kungen lovade att varje man med stridshäst, vapen och rustning skulle få skattefrihet. 

Olika teorier om adelns ursprung

Allt tyder på att dessa tidiga frälsesläkter hade olikartat ursprung. Redan i de äldsta källorna om det svenska frälset, till exempel Alsnö stadga från omkring 1280, framträder två skilda frälsekategorier – riddare och svenner (väpnare) – vilka åtnjöt olika typer av status. 

Vissa forskare har hävdat att frälsesläkterna ytterst går tillbaka på de män som tjänade i den kungliga hirden, det vill säga att kungen i ett första skede delade ut de eftertraktade privilegierna till sina egna följesmän. 

Andra menar att frälset växte fram ur järnålderns bygdeelit, det vill säga de lokala hövdingar som senast på 1200-talet tvingades böja sig för den nya kristna kungamakten.

Sanningen är troligen att båda vägarna till frälse förekom. Även i senare svensk historia skulle frälset bestå av olika kategorier människor – av nyadlade uppkomlingar, fattig knapadel, inflyttade utlänningar och stormrika aristokrater, människor som egentligen bara hade sin formella frälsestatus gemensam.

Magnus Ladulås reglerade frälset

Att frälset dyker upp i svenska källor under Magnus Ladulås regeringstid (1275–90) berodde på att kungamakten behövde reglera de plikter och skyldigheter som åvilade rikets krigsfolk. Kungen ville bygga upp ett slagkraftigt rytteri enligt kontinentalt mönster.

Magnus Ladulås önskade dessutom försäkra sig om att de ryttarföljen som stormännen i vilket fall som helst omgav sig med knöts fast till kungamaktens system, inte minst i avsikt att minska risken för uppror. Krigarna utgjorde en resurs, och frälsesystemet blev kungens verktyg för att muta in resursen för egen räkning.

Förmågan att strida till häst – vilket var dyrt och krävde hård träning – kom att utgöra det världsliga frälsets grund för existensberättigande under flera sekler. Men den svenska adeln hade även ett annat ursprung, en kulturell bas som kungamakten bara delvis kunde kontrollera.

Många ser idag lantadeln som vårdare av viktiga natur- och kulturvärlden. Fideikommisset Svenstorp norr om Lund är ett av Sveriges största adliga gods och förvaltas av av ätten Gyllenkrook.

© Sydpol/IBL

Tysk adel till Sverige

Under 1200- och 1300-talen integrerades det svenska samhället med den katolska kultursfären och mottog starka impulser från kontinenten. Många tyska adelsmän sökte sig dessutom till Sverige och tog med sig sina vanor till det nya landet. 

Som en följd av detta började de svenska herremännen utforma en egen frälsekultur efter västeuropeiskt mönster. Sigill, vapensköldar, heraldiska symboler, ståndsmässiga herresäten, torneringar, hövisk litteratur – allt detta bidrog till att ge den förmögna delen av frälset en kulturell särställning.

Andra hälften av 1300-talet och hela 1400-talet var en svår tid för lågfrälset i Europa, även i Sverige. Digerdöden och påföljande pestepidemier slog hårt mot de fattigare frälsefamiljerna, av vilka många ruinerades och sjönk ned i bondeståndet. För driftiga medlemmar av högfrälset var det emellertid gyllene tider. De som hade ekonomiska marginaler kunde nu köpa upp billiga jordar.

Högfrälset fick de viktiga posterna

Det var medlemmarna av högfrälset som satt i riksrådet, konkurrerade om slottslän och kämpade om de höga ämbetena i riket. Regenterna Karl Knutsson (Bonde) och Gustav Eriksson (Vasa) tillhörde båda högfrälset. Eliten kunde tillskansa sig poster som häradshövding och lagman samtidigt som den hänsynslöst utökade sina jordegendomar på andras bekostnad.

Även på 1500-talet präglades det svenska frälset av stor inbördes olikhet. De tidiga Vasakungarnas frälse var ett av Europas minsta, bestående av mellan 500 och 600 vuxna män. De allra flesta var fattigt lågfrälse som endast förfogade över sin egen sätesgård. 

I toppen av adelspyramiden befann sig en elit bestående av ett femtontal släkter; inom denna krets fanns magnater som var och en kontrollerade öaver hundra gårdar.

Adeln växte under 1600-talet

Men något höll på att hända. Steg för steg tvingades det svenska frälset anpassa sig efter nya förhållanden. Nu blev statlig tjänst, antingen inom byråkratin eller inom de väpnade styrkorna, inte bara var en möjlighet utan ett måste om man önskade bevara inflytande och status. 

Detta skulle bli ännu tydligare under 1600-talet, då hela det svenska adelssamhället genomgick en revolution uppifrån. Mängder av nyadlingar gjorde att det i slutet av 1600-talet fanns omkring fem gånger så många adelsmän som det funnits ett sekel tidigare. 

När vårt land gick in i stormaktstiden upplevde även adeln ett uppsving utan like i svensk historia.

Adelsfamilj på 1800-talet. Riksmarskalken, finansministern och generalen Fredrik von Essen, fotograferad med sina närmaste på Kavlås gods i Västergötland. 

© Lidwall/Västergötlands museum

Under några decennier på 1600-talet levde den som i en gyllene puppa, sponsrad av kungamakten och spendersam på ett sätt som saknar motstycke i historien. Slott och palats växte upp som svampar ur den svenska jorden.

Gustav II Adolfs riddarhusordning

Enligt tidens filosofi hade de fyra stånden – adel, präster, borgare och bönder – olika roller som kompletterade varandra i samhällsbygget. Men också inom adelsståndet rådde en sträng hierarki, reglerad av Gustav II Adolfs riddarhusordning från 1626. De två främsta klasserna – dels grevar och friherrar, dels ättlingar till riksråd – hade långa stamtavlor, stora ägor och stod genom sin börd över de lågadliga som i regel hade mindre jord och var senare adlade.

Tanken om de fyra ståndens respektive uppgifter tycktes perfekt konstruerad för utvecklandet av den svällande statsapparaten. Den befolkningsmässigt pyttelilla adeln styrde enligt regentens önskemål, medan majoriteten av svenskarna, den knappa miljon som ingick i landsbygdens hushåll, såg till att åkrarna odlades och att mat producerades. 

Så länge alla var överens om de givna rollerna och deras respektive ambitioner sammanföll med helhetens tycktes den också orubblig. De olika villkoren var av naturen givna, menade man. 

Att adeln behövde extra mycket pengar var inte så konstigt eftersom den drogs med så höga kostnader för sin förfinade livsföring och höga utbildning. Det behövdes ett särskilt stånd som tjänade staten, menade rikskansler Axel Oxenstierna, för ”om adel och bonde skall vara lika, vem skall då föra regementet?”.

Svaret på den frågan var egentligen omöjlig att tänka ut under 1600-talet, i alla fall under första halvan av seklet, då bördsmedvetandet och ståndstänkandet var som mest djupgående.

Magnus Gabriel De la Gardie

Mot slutet av 1600-talet – då män av Oxenstiernas typ blivit omsprungna av den stora gruppen nyadlade – såg verkligheten något annorlunda ut. Att kompetens gick före börd när det gällde statens tjänstetillsättningar hade blivit smärtsamt tydligt för den gamla adelseliten.

Mellan dessa båda tidpunkter och ideologier befann sig en av stormaktstidens verkliga personligheter: greve Magnus Gabriel De la Gardie. Han steg upp som en sol under drottning Kristinas regentperiod då hans begåvning och intresse för kultur, byggnation, politik och representation togs i anspråk som en naturlig del av statsbyggandet. Men han föll djupt mot slutet av seklet.

Greve Magnus Gabriel De la Gardie blev omsprungen i status av nyadeln i slutet av 1600-talet. Han förlorade rätten till bland annat Läckö slott vid Vänern.

© Nationalmuseum samt Tore Hagman/Scanpix (slottet)

Det var som byggherre Magnus Gabriel De la Gardie skulle göra sig mest känd. Han hade en osannolik mängd projekt på gång på olika platser, både restaureringar och nybyggen. Idag förknippar vi honom med bland annat slotten Läckö i Västergötland och Venngarn i Uppland.

Det som framförallt konstituerade högadeln under första hälften av 1600-talet var dess omfattande jordinnehav. Trots att adeln totalt utgjorde endast en halv procent av Sveriges befolkning tillgodogjorde den sig genom privilegier och ägande två tredjedelar av den odlade jorden.

Skrytbyggen blev viktigare än jordbruk

Under Vasatiden på 1500-talet hade de flesta adelsmän levt ungefär på samma sätt som vanliga bönder, det vill säga som lantbrukare under byalagets tvång. Successivt började de dock bryta ut sina ägor och samla dem till större godskomplex utanför byarna. 

Att jord betydde makt var självklart i en tid då lantbruket var den absolut avgörande produktions- och existensbetingelsen för såväl hög som låg. Dessutom var det jorden som gav grunden för de storvulna krigsprojekten.

Men många nya godsherrar gjorde som Magnus Gabriel De la Gardie – valde ett mindre intensivt jordbruk för att istället kunna satsa på byggandet. Själva brukandet av jorden prioriterades alltså inte längre. De dagsverken som adelsmannen kunde tillräkna sig användes, om man ska hårdra det, hellre till PR-verksamhet i form av skrytbyggen än till grundläggande födoproduktion. På sikt innebar det problem för landets utveckling.

Storslagen sätesgård viktig symbol

Men det var ett strålande liv, medan det pågick! Högadelns familjer eggade varandra att bygga allt större, allt mera storslaget. Redan 1586 hade greve Per Brahe utfärdat föreskrifter om hur en sätesgård skulle se ut. Han anlade inte några företagsekonomiska synpunkter utan betonade att gården framförallt skulle vara en symbol för en anrik, nedärvd livsstil. 

Den fick kosta vad som krävdes – och det gjorde den. Adelsgodsen utvecklades till egna världar med mängder av anställda för olika ändamål, staber som fram till reduktionen växte sig allt större. Mellan 1662 och 1678 ökade till exempel personalen på Läckö slott från 83 till 222 personer. 

Dessutom behövde varje adelsman en ståndsmässig bostad i Stockholm. Magnus Gabriel De la Gardies palats Makalös, som låg vid nuvarande Kungsträdgården (byggnaden revs 1825 efter en brand), gjorde skäl för sitt namn. Makalös var huvudstadens främsta privatbostad, med ett lösöre magnifikare än kungliga slottets.

Trollenäs slott utanför Eslöv ägs av en medlem av ätten Trolle, en av de äldsta adlga ätterna i Sverige. Här ser vi vapenskölden, med ett huvudlöst troll i mitten, på väggen i trappan.

© Håkan Sandbring/Sydpol/IBL

Kompetens belönades med adelstitel

Men den ideologiska grunden för adelns stora inflytande förändrades under 1600-talet. Medan seklet led mot sitt slut fick betoningen på börd ge vika för tanken på meriter och faktisk kompetens som grund för statlig tjänst. 

När högadeln, som tidigare haft monopol på rikets topptjänster, inte längre räckte till för att fylla den expanderande statens kompetensluckor blev lösningen inte att koppla isär begreppen adel och kompetens utan istället att förläna adelskap åt dem man ansåg kompetenta (eller behövde tacka för en ekonomisk eller militär tjänst). 

Under drottning Kristinas regeringstid fördubblades antalet lågadliga ätter från 300 till 600 medan de högadliga ökade från 13 till 81. Och från mitten av 1600-talet öppnades dammluckorna för en nyadling av folk med borgerlig eller ofrälse bakgrund som ur ett europeiskt perspektiv saknar motstycke.

I förlängningen ledde de omfattande nyadlingarna, där driftiga män med kommersiella intressen klättrade uppåt i hierarkien, till att det förakt för handel och merkantila sysselsättningar som präglat delar av adeln med nödvändighet fick ge vika.

De omfattande nyadlingarna väckte förstås ont blod hos högadeln – till exempel hos Magnus Gabriel De la Gardie – vars ideologi byggde på tanken att det väsentligen var förfädernas förtjänster som låg till grund för adelskapet.

Kompetens sattes före börd

De lågadliga svarade med att peka på det orimliga i att titel och börd hellre än meriter skulle ligga till grund för avancemang och ämbete. Och det var ju denna senare tanke som hade framtiden för sig. Under Karl XI:s tid grundlagsfästes det att ”skicklighet och förtjenst, ärfarenhet och bepröfvad dygd [skulle vara] enda och rätta grunden för befordran till alla Rikets Embeten och Tjenster, utan afseende på Börd, eller särskilda stånd”.

I ett sådant sammanhang passade inte längre greve Magnus Gabriel De la Gardie in. Hans vanor blev till slut ett hot mot statsfinanserna. Istället var det borgerskapet, som förstått att spara när adeln slösade bort sina pengar på utanpåverk, som blev den nya tidens vinnare.

Karl XI:s reduktion drabbade de la Gardie

Helt följdriktigt var De la Gardie den som föll tyngst när mattan till slut drogs undan för den resursslukande aristokratin. Med Karl XI:s reduktion, då kungen och riksdagen för att stärka statens ekonomi beslöt att ta tillbaka all egendom som någon gång varit skattejord eller tillhört kronan, förvandlades kravet på lyxliv för många högadelsmän snabbt till en privatekonomisk katastrof. I princip krossade den hela den adelselit som haft makten i landet.

Bröllop på herrgården Herrborum i Söderköping den 8 augusti 1907 mellan greve Carl Magnus Stenbock och grevinnan Louise Mörner.

© Emil Fredrik Durling/Östergötlands museum

De la Gardie var kanske den man som hårdast drabbades av förmyndarräfst och reduktion. I räfsten blev han skyldig staten 352 159 daler silvermynt och genom indragningarna av jord förlorade han hela sin förmögenhet. Läckö drevs in på en och en halv dag, bönderna samlades ihop och fick besked om att de från och med nu inte längre lydde under De la Gardie utan under staten.

Magnus Gabriel satt på det enda gods han fått behålla, Venngarn, och förstod inte vari hans brott bestod. Han hade ju bara gjort sin plikt som adelsman och aristokrat! Med desperation konstaterade han att ”vad jag i 38 år förvärvat, så och min fader och mina förfäder i 40 år, är mig frångånget”.

Gustav III drog in adelns privilegier

Mellan 1789 – då Gustav III drev igenom en ny grundlag som gav ökade rättigheter åt kungen och de ofrälse – och 1809 försvann adelns ekonomiska privilegier successivt. Adeln hade inte längre monopol på frälsejord och rätten till de högsta statliga ämbetena var inte heller förbehållen den.

Sverige stod inför en fredsperiod som skulle bli unik i Europa. Adeln, som i århundraden varit kopplad till militären, fann plötsligt denna karriärväg mindre attraktiv. Så länge inga internationella konflikter var i sikte var den militära banan varken särskilt ekonomiskt lukrativ eller statusmeriterande. Samtidigt var bördstänkandet, en av grundstenarna i 1600-talets adelsideologi, inte lika viktigt.

Adeln anpassade sig

Men stora delar av adeln hittade sätt att anpassa sig. Genom att bejaka borgerlighetens framväxt och gå över till näringslivet kunde högadeln till stor del behålla sin position på samhällets topp. När den nya riksdagsordningen trädde i kraft 1866 blev också den till fördel för adeln.

Den halva procent av befolkningen som utgjordes av adelsmän stod vid den första tvåkammarriksdagen för trettio procent av den nya riksdagsrepresentationen. I första kammaren hade man 62 procent av platserna. Då den nya kommunallagen trädde i kraft 1862 var det ofta godsherren som tog ordförandeplatsen. Med kommunallagen fick adeln en lokal maktposition som den inte haft tidigare.

Idag är det mycket länge sedan formella privilegier hade någon betydelse för adeln. Det har länge krävts – och krävs än idag – helt andra strategier för att tillhöra samhällets överskikt.

Publicerad i Släkthistoria 4/2018

Fågeljakt på 1930-talet med greve Kalling, baronerna von Essen och bokförläggare Åkerlund. 

© Otto Ohms samling/IBL

Fakta: 661 adelsätter lever idag

Totalt har 142 grevliga, 406 friherrliga och 2 349 adliga ätter introducerats på Riddarhuset sedan starten 1625. Idag fortlever 661 ätter, och de består av ungefär 30 000 personer (man hittar dem i Adelskalendern). 

Adliga personer är verksamma inom olika yrken och finns på olika platser i Sverige. Men Stockholm är överrepresenterat och ungefär en fjärdedel bor utomlands.

Publicerad i Släkthistoria 4/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...