En familj skördar i sin koloniträdgård i Göteborg 1918.

© Jan Svensson/Museet i Halmstad

Den oumbärliga täppan

Köksväxterna hade stor betydelse i bondefamiljernas självhushåll. Men vad odlade egentligen mormors och farmors mor i täppan runt husknuten?

12 oktober 2018 av Ulla M Andersson

Trädgårdstäppan har många namn i källorna: kålgård, kålsäng och morotsland, kryddgård, kryddhave och lökland. Ett boställe kunde ha ett eget land eller dela en större plätt med grannarna i byn.

Kål var en mycket vanlig gröda bland bönder under 1700-talet, enligt agronomie doktor Karin Hallgren. I hennes avhandling från 2016, En kåhltäppa eij at räkna – köksväxtodlingen i 1700-talets jordbrukssystem, framkommer att grönkål var viktigast i Skåne, Halland, Blekinge och den västra delen av Västergötland. I resten av de delar av Sverige hon undersökt var vitkål och rovor vanligast. 

Kålgården låg nära huset eller ibland flera hundra meter bort, säkert spelade vattentillgången roll. Det är ingen lek att odla kål, det vet den insatte; den är törstig, behöver mycket gödsel och får lätt skadedjur.

Växelbruk i kålgården

Kålgårdens köksväxter samsades med kryddor, blommor, fruktträd, humle, hampa och gräs. Växelbruk tillämpades mellan köksväxterna, hampan och gräset. Benämningar som kålkvinna eller kryddegårdsvakterska finns i källorna och bekräftar att det var flickors och kvinnors uppgift att sköta dem. 

Det gör också ett skillingtryck från 1700-talet som börjar med textraderna ”Det gingo tre flickor planterade kål/ Fantali för Julia, fantali för Julia!/De talte så mycket om giftermål/Fantali för Julia!” 

Men undantag finns – enligt danska föreställningar knöt inte kålen sig om den planterades av kvinnor.

Botanikern Carl von Linné.

© Nationalmuseum

Linné studerade kålgårdar

I sitt arbete har Karin Hallberg gått igenom Linnés reseskildringar och anteckningar av präster och naturforskare. De såg bondbönor i Dalarna och dill, gräslök och anis i skånska kålgårdar, och ibland också blommor. Linné besökte en ”täck kålgård” tillhörande en nämndeman och bonde där det växte både ruta, buxbom, lavendel, stjärnlök och vita liljor. 

I Västergötland skrev en präst att kålgårdens vanligaste sorter var vitkål, kålrot, potatis och lite kryddgårdsväxter. Det sistnämnda var morötter, palsternackor och persilja. En präst i Sörmland berättar om odlingar med kålrötter, morötter, palsternackor, rödbetor ”och flere höra til kryddtäppan”. 

Kryddväxterna användes i mat och medicin, men den starka doften höll också skadedjur borta och dämpade dålig lukt.

Den som hade tand- och huvudvärk ordinerades kummin och besvär i bröstet lindrades med kyndel, fänkål eller anisfrön. Anis finns kvar i välkända Kungens av Danmark bröstkarameller. För att få bukt med magont användes humle eller en malörtssup. 

Om dill skrev naturläkaren Arfwid Månson i sin örtabok vid mitten av 1600-talet: ”Hon förskingrar blåst uti Lijfwet och Tarmarnas wridh och buller i Maga”. Dill gav skydd mot häxor och libbstickan höll inte bara häxorna borta, utan också djävulen, ormar och annan ohyra. Vid kyrkobesökens timslånga predikningar, hjälpte en kvist åbrodd till att hålla ögonen öppna.

Humleodling uppmuntrades av staten

Humlen var oumbärlig, två till tre liter öl motsvarar en hel måltid i näring. Därför uppmuntrade staten odling av humle, en försäkring under år av missväxt. Tåligheten och en otrolig växtkraft, upp till 20 centimeter på ett dygn, gjorde inte saken sämre. 

Redan på 1400-talet var det lag på att bönder skulle odla humle, vissa gårdar betalade arrendet i humle och inte i spannmål. 

Elever i arbete i sin skolträdgård. Fotot från Göteborg 1916.

© KREP/IBL

Före 1700-talet lär det ha funnits ett par miljoner humlestörar runt om i landet och man tror att humlegårdarnas yta var större än kålgårdarnas och fruktträdgårdarnas tillsammans. Tuppor, koppor, tjippor, dyppor, puppor, borrar, päpplor och nuttar är folkliga ord för humlekottar, mängden vittnar om växtens stora betydelse.

Skiftet förändrade täpporna

Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen påverkade odlandet. Innan dess låg gårdarna tätt i bykärnorna, åkrar utgick i strängar från husen. Vissa var bara ett par meter breda, men flera kilometer långa. Under laga skiftet 1827 samlades varje bondes ägor i ett stycke och gårdarna flyttades ut till de nya ägorna. Bygemenskapen förändrades, men också odlingsmetoder och avkastning.

Även den utflyttade bondens trädgård bytte utseende, bondeparet kunde nu själva välja hur den skulle se ut. Man sneglade på prästgårdarna, officersboställena och de små herrgårdarna och kopierade dem och det gjorde man också i koloniträdgårdarna i början av 1900-talet, fast i miniformat. Flaggstången var viktig med en rund plantering runt, bär och fruktträd i rader, grusplan och rabatter med stenar som dekoration.

Under 1800-talet, efter skiftena och införandet av folkskolan 1842, skulle en bit mark upplåtas vid varje skola för en skolträdgård. Bönder uppmuntrades att odla fruktträd och bärbuskar på ägorna.

Skånsk trädgård kallades "have"

De skånska allmogeträdgårdarna hade en särställning i Sverige, med ett gynnsamt klimat och ett nära läge till kontinenten. Fram tills början av 1900-talet kallades den skånska trädgården för have, som i danskan.

Nya växter fördes till trädgårdarna i Skåne under 1800-talet, man skapade doftande och färgstarka havar, anlade grusgångar och rabatterna omgärdades av buxbom eller lavendel. Idéer lånades från renässansens stilträdgårdar, Antikens vattenträdgårdar och medeltidens klosterträdgårdar. 

Vid mitten av 1800-talet började även den engelska, vildvuxna stilen med gångar mellan oregelbundna rabatter, ta sig in. Också den tyska symmetriska stilen inspirerade med sina tapetgrupper, spektakulära former med färgstarka och exotiska växter.

Allmogeträdgårdens artrikedom tillhör vårt gemensamma kulturarv och är en garant för den biologiska mångfalden. Där det finns många växtarter, där trivs också insekter, fåglar och fladdermöss.

Publicerad i Släkthistoria 3/2018

Lantmätarnas olika stilar påverkade vilken information som fanns med i kartan. Bild av en lantmätare från 1735.

Fakta: Så hittar du släktens odlingar

Sverige har en närmast unik skatt av historiska kartor, tillgänliga online på historiskakartor.lantmateriet.se. På många historiska lantmäterikartor går det att lokalisera var kål- och kryddgårdarna var lokaliserade. Om du har lyckats lokalisera på äldre kartor var dina anor bodde så kan du ofta också se var de odlade sina köksväxter och var åkrar, ängar och hagar fanns. En spännande inblick i dåtidens liv!

Hortonomen och agronomie doktorn Karin Hallgren undersöker i sin avhandling En kåhltäppa eij at räkna från 2016 köksväxtodlingens roll i 1700-talets jordbrukssystem. Hon har studerat lantmäterikartor över Götaland och Svealand samt trädgårds- och lantbrukslitteratur.

Lantmätarna hade personliga stilar när de upprättade sina kartor, därför kan detaljrikedomen variera. Ibland är inte täpporna markerade. I de äldre kartorna, tidigare än 1700-talet, har lantmätaren ofta skrivit kålgård eller kg direkt på kartbilden. Åkrarna på dessa äldre kartor är ofta brunskrafferade, humlegårdar gröna och gräsytor grönprickiga. För att skilja ut kålgårdarna är de vanligen ofärgade.

FÅ FLER FORSKARTIPS I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Det förekommer även på kartor från slutet på 1600-talet och 1700-talet att man har märkt ut kålgårdarna direkt på kartan, men vanligare är att det finns en siffra eller bokstav på odlingsytan, som förklaras i kartans protokoll. Protokollen brukar innehålla en del om förrättningen och en del som beskriver kartans innehåll. 

Beskrivningarna följer en struktur med tomten först, sedan åker, äng, hagar, utmark. Kål-, krydd- och trädgårdar har inte någon given placering i strukturen, men nämns ofta i samband med tomten eller tillsammans med ängen, åkern eller hagarna. De kan också finnas i slutkommentarerna.

Läs också

Kanske är du intresserad av...