Den lambertska milliarden: Arvet som försvann

I snart 300 år har arvingar drömt om den svenske plantage­ägaren Jonas Lamberts försvunna rikedomar. Men ingen har någonsin lyckats skilja myt från verklighet i det långlivade arvsmysteriet. Torbjörn Wester åkte till Guyana för att leta spår.

20 juli 2018 av Torbjörn Wester

Den fullsatta taxibåten guppar som en anka under den korta resan över Demerarafloden, inte långt från utloppet i Atlanten här vid Sydamerikas norra kust. På den östra banken, som vi lämnar, ligger större delen av Guyanas huvudstad Georgetown. 

Genom ett hänsynslöst utnyttjande av slavarbetskraft blomstrade här en gång plantageekonomin, först under holländsk överhöghet men från början av 1800-talet med britterna som kolonisatörer. Kartor från 1700-talet ger en fingervisning om hur området såg ut då, mängder av plantager med namn som De jonge Rachel, Versailles och Goed intentie låg uppradade sida vid sida längs flodbankarna.

Här producerades bland annat det mest åtråvärda sockret i världen, det så kallade Demerarasockret.

Plantagen Swaanenschutz

Idag ser det annorlunda ut. De flesta av plantagerna är borta, marken oftast antingen bebyggd eller återtagen av naturen. I händerna har jag en kopia av en karta från den holländska tiden och när vi går iland på den västra flodbanken är det lätt att snabbt lokalisera det jag letar efter. En kanal som grävdes av holländarna på 1700-talet och som syns på kartan finns kvar och direkt söder om den låg plantagen Swaanenschutz. 

En gisten färjeterminal ligger på grannfastigheten, lite längre bort ett sönderrostat skrov. Där Swaanenschutz kaffeodlingar en gång låg breder en skog av mangrove ut sig. 

Jonas Lamberts släktsaga

Kanske var det här han dog på 1730-talet, fartygskaparen och plantageägaren Jonas Lambert. I alla fall säger en version av legenderna som vävts runt hans livshistoria så. Men det är en tät, närmast ogenomtränglig väv, precis som mangroven.

Enligt släktsagan ska Jonas Lambert (ibland även med efternamnen Wenman och Berntsson) ha fötts i Umeå runt 1665. Fadern var rådmannen Bernt Johan Lambert, modern hette Brita Jonsdotter Wenman och tillsammans fick de åtta barn. När Jonas var i tjugoårsåldern lämnade han hemstaden för att aldrig mer återvända.

Med kartan från 1700-talet kan Torbjörn Wester lokalisera precis var plantagerna Swaanenschutz och Vreed-en-Hoop låg. 

© Torbjörn Wester

Kapten på kaparfartyg

Han ska först ha hamnat i Amsterdam och i samband med det pfalziska tronföljdskriget 1688–97 och det efterföljande spanska tronföljdskriget varit i tjänst på ett holländskt kaparfartyg, De Arend.

Att kapa andra länders fartyg var på denna tid en del i krigsföringen och Jonas ska ha gjort ett så gott arbete att han med tiden blev kapten på De Arend. I vattnen kring Gibraltar och i Karibien ska Lambert ha kapat så många spanska och franska fartyg att han kunde samla enorma förmögenheter åt sin uppdragsgivare. 

Fick mark i Demerara som tack

Som belöning ska han efter krigsslutet ha fått stora markarealer i kolonin Demerara i nuvarande Guyana, mark som han förvandlade till prunkande plantager.

Släktsagans Lambert levde efter detta återstoden av sitt liv här, förutom några år i Holland där han ägnade sig åt bodmeri (låneverksamhet med skepp och last som säkerhet). När han dog barnlös, troligtvis under 1730-talet, hade han byggt upp en enorm förmögenhet, bestående av såväl flera plantager som fem tunnor guld i holländska bankvalv.

"Den lambertska milliarden"

Hur mycket stämmer denna levnadsbeskrivning med sanningen? Ingen nu levande människa vet. Dokument rörande Lamberts öden och äventyr har genom historien ständigt lyst med sin frånvaro och istället ersatts av lösa muntliga informationer, rykten och rena fantasier. Allt kryddat med en för varje generation som passerat allt större efterlämnad förmögenhet, till sist så ofantlig att ”den lambertska milliarden” blev ett uttryck.

Att Jonas Lambert har existerat råder det inga direkta tvivel om. Någon eller några personer i Holland verkar helt uppenbart efter hans död ha gjort ansträngningar för att hitta arvingarna, syskonen i Sverige, och efter ett antal år letade sig till sist underrättelserna om Jonas Lamberts frånfälle fram. 

Lamberts syster fick brev om arvet

I april 1740 skriver Jonas syster Anna Lambert till sin dotter Margaretha Huss att hennes bror Johan hade fått ett ”bref från Hålland angående om wår Salige Broder Jonas Lambert har lemnat ett vackert arf efter sig”. Anna Lambert skriver vidare att ”iag och mina syskon skal giöra H:r Landshöfdingen till wår Fullmäktig som skall taga wårt arf ifrån Hålland”.

1740 skrev Jonas Lamberts syster Anna att det hade kommit ett ”bref från Hålland angående om wår Salige Broder Jonas Lambert har lemnat ett vackert arf efter sig”. 

Så satte då den evighetslånga jakten på det lambertska arvet igång. Den 6 maj 1740 skaffade de fyra syskon som fortfarande var i livet intyg från rådhusrätten i Umeå på att de var Jonas Lamberts rättmätiga arvingar. 

Inga spår efter Lamberts arv

Landshövding Gabriel Gyllengrip tog sig an uppdraget att mot belöning spåra arvet och han engagerade i sin tur den svenske konsularagenten i Amsterdam, Peter Balguerie, som lokal utredare. 

Men ingen lyckades få något grepp om vart Lamberts förmodade rikedomar tagit vägen. Inte ett enda spår efter någon Jonas Lambert från Sverige stod att finna. Åren gick och frustrationen växte. Till sist var alla i den första generationen av arvshungrande Lambertsläktingar döda.

På 1770-talet tog en ny generation under ledning av Anna Lamberts barnbarn Margaretha Wadström upp eftersökningarna. Man kom fram till att det bästa vore att skicka en betrodd person till Holland för att helt enkelt en gång för alla gå till botten med frågan och hämta hem rikedomarna. 

Erik Haquin Huss till Demerara

Valet föll på en ung jurist från Gävle, Erik Haquin Huss, själv sonsonson till Anna Lamberts mans farbror. Huss utrustades med fullmakter från arvingarna och i januari 1773 avreste han mot Holland, där han stannade en tid. Det verkar som att han fick upp ett spår för något år senare begav han sig vidare. Mot Demerara i nuvarande Guyana.

De sex folkens land

Tillbaka i Georgetown. I ett gammalt vitt trähus bor Marc Kersting, en spänstig datakonsult i trettioårsåldern. Precis som många guyananer innehåller hans DNA bitar från flera av jordens hörn. 

Guyana kallas de sex folkens land, här finns ättlingar till de afrikanska slavarna, till indier som arbetskraftsinvandrade efter slaveriets avskaffande, till britter, portugiser och kineser. Och så urinvånarna, indianerna, förstås.

– Den tidigaste släktingen jag känner till är Theodore Kersting, en tysk som kom hit i början på 1800-talet. Jag använder faktiskt Kerstings tyska vapensköld som logotyp för min datafirma, berättar han.

Marc Kersting bor i Georgetown och är troligtvis ättling till svensken Erik Haquin Huss, som på 1770-talet begav sig hit i jakt på Jonas Lamberts rikedomar. 

© Torbjörn Wester

Släkt med Haquin Huss

Men fortsätter man ytterligare två generationer bakåt i släktträdet tyder mycket på att det också finns en svensk där, nämligen Lambertarvingarnas spanare Erik Haquin Huss. 

Genom kontakter med först den svenska släktföreningen Vi Hussar och därefter, via Facebook, ett flertal guyananer boende i USA har jag pusslat mig fram till Marc Kerstings koppling till Erik Haquin Huss.

– Wow. Tänk hur hela jordens befolkning faktiskt hänger ihop på olika sätt, säger han, när jag visar honom hur hans släktträd ser ut.

Huss fick dotter med slavinna

Erik Haquin Huss lämnade alltså Holland bakom sig och gav sig av mot Demerara i nuvarande Guyana. Där stannade han under återstoden av sitt liv och fick av allt att döma en dotter, Maria, med slavinnan Sally Huss. 

Maria var Marc Kerstings farfars farfars mormor. Det finns inga otvetydiga bevis för att Erik Haquin Huss var far till Maria, men i testamentet efter hans bortgång 1802 fick Sally Huss, Maria (som i testamentets text betecknas som ”mulattska”) och hennes man Thomas Allicock det mesta av hans efterlämnade tillgångar i form av jordegendomar och mycket lösegendom. 

De omhuldas alltså som om de vore hans närmsta familj. Dessutom fick en svensk systerson en summa som i dagens penningvärde motsvarar åtta miljoner kronor.

– Men de där tillgångarna har dagens Kerstings inte sett något av, skrattar Marc Kersting.

Tog över Lamberts plantager

Erik Haquin Huss verkar alltså ha levt ett mycket gott liv i kolonin. Hur kunde det komma sig? Misstankarna har alltid varit att han på något sätt lyckades lägga vantarna på delar av Lamberts plantager, som mycket väl kunde ha stått under förvaltarskap sedan dennes bortgång.

När Huss anlände till Demerara på 1770-talet verkar han snabbt ha inlett affärsmässiga förbindelser med en Jonas Filéen, en svensk äventyrare från Ystad som i några år hade bott i kolonin. De tog kontrollen över ett antal större plantager med tillhörande slavar, däribland Swaanenschutz, som då ingick i den intilliggande Vreed-en-Hoop. 

Mängder av plantager låg sida vid sida längs flod­bankarna vid Georgetown.

Ättlingarna lurade av Huss och Filéen?

Hemma i Sverige satt arvingarna år ut och år in och väntade på livstecken från Huss samtidigt som de fick höra vittnesmål från svenska sjöfarare som besökt kolonin om att Huss och Filéen besatt egendomar som lokalt kallades ”de lambertska”. 

Filéen var själv ledamot i Demeraras arvskammare och Huss hade fickan full med fullmakter från Lambertarvingar och kanske även andra handlingar rörande arvssaken. En till synes god kombination för de bägge. 

Mer och mer tydde på att arvingarna i Sverige hade åkt på en blåsning och de förberedde rättsliga åtgärder mot sin utsände arvsspanare. Men något juridiskt efterspel blev det aldrig för Huss, han avled utan att Lambertarvingarna lyckats nå honom.

Jättearv efter Jonas Filéen 

Även Filéen lämnade ett stort arv efter sig när han dog 1822. Hans bror i Sverige, Paul Edvard Filén, fick större delen, en summa motsvarande över 50 miljoner kronor i dagens penningvärde. Detta trots att mycket av pengarna försvann hos mellanhänder. En stor del av arvet donerade Paul Edvard Filén till allmänna ändamål, bland annat Uppsala universitet.

Det skulle dröja till 1840-talet innan en ny generation Lambertarvingar vaknade till liv. Fullmakter samlades åter in bland många av de nu flera hundra Lambertarvingarna, skrivelser till Kungl. Maj:t författades och en ny expedition utrustad med släktbevis och inlagor skickades till Amsterdam, under den nya föreställningen att det var den svenska staten som i smyg lagt vantarna på pengarna. 

Tron på ”den lambertska milliarden”, eller det som nu återstod efter Huss och Filéens misstänkta bedrägeri, antog närmast religiösa proportioner.

Almqvists "Smaragdbruden" 

Att författaren Carl Jonas Love Almqvist 1845 gav ut Smaragdbruden, som helt är baserad på berättelsen om det lambertska arvet, bidrog säkert också till intresset. Men som vanligt hittades inte en tillstymmelse till spår efter förmögenheten. Intresset svalnade åter, bara för att åter blossa upp på 1870-talet. 

Plantagen Vreed-en-Hoops namn finns fortfarande kvar. Så heter det samhälle
och den färjeterminal som idag ligger här. 

© Torbjörn Wester

Minister Manderströms erkännande

Då började rykten cirkulera om att den före detta utrikesstatsministern Ludvig Manderström inför en Lambertarvinge skulle ha erkänt att den svenska staten i hemlighet hade hämtat ut stora summor ur det lambertska arvet under slutet av 1700-talet och början på 1800-talet. 120 miljoner kronor samt värdet av plantagerna i Demerara skulle dock finnas kvar, enligt ryktet.

Manderström dementerade alltihop, men det spelade ingen roll. Arvsjakten drog åter igång, nu under ledning av en ryttmästare Henric Herman Anrep som insamlade fullmakter för att kunna företräda arvingar.

Skattkista hos Carl Fredrik Huss

Han hade understöd av brukspatron Carl Fredrik Huss, som tillhörde Anna Lamberts ättegren. 25 år ägnade de frågan utan att komma till det ringaste resultat och bland missnöjda arvingar började det florera rykten om att Carl Fredrik Huss skulle ha lagt vantarna på arvet själv. 

En stor järnkista med pengar sades ha anlänt till hans gods. Man försökte inleda en rättslig process mot honom samtidigt som skattletare nattetid dök upp för att förgäves gräva efter kistan på hans marker.

Efter Anreps död övertogs arbetet med den lambertska arvsfrågan av en utsedd förtroendenämnd, som på 1910-talet splittrades i två rivaliserande läger. Till sist dog dock intresset ut igen på samma sätt som hos tidigare generationer ättlingar till Jonas Lamberts syskon.

Förlist skepp med Lamberts arv

Sommaren 1983 verkar ha varit en tid då ättlingars pengahunger än en gång väcktes. Den då 90-årige Johan-Viktor Öhgren i Hackås drog sig till minnes berättelser från sin barndom om att ett holländskt skepp lastat med Lamberts förmögenhet skulle ha förlist när det var på väg till Umeå. 

Öhgren hävdade att han kände till den exakta platsen för vraket och ansökte om tillstånd av länsstyrelsen för dykningar. Men några dykare verkar aldrig ha skickats ner.

Lambert­arvingen Kurt Ericsson i tidningen Expressen sommaren 1983.

Samma sommar försökte den fyrtioårige byggnadssnickaren Kurt Ericsson i Östersund att bringa klarhet i arvsfrågan genom att skriva brev till Nederländernas drottning Beatrix och kräva korten på bordet. I tidningen Expressen poserade han som knivbeväpnad pirat.

Lambert vanligt namn

Varför har det ständigt varit så svårt att leta sig fram till sanningen om Jonas Lambert? En orsak som ibland lyfts fram är att han kan ha använt ett annat namn. Att jobba för holländare under ett krig där fransmän stod på motståndarsidan kan ha inneburit att han ville ligga lågt med sitt franskklingande efternamn. 

En annan förklaring kan vara att det helt enkelt har skett en sammanblandning av personer, något som Nils Östman, dåvarande föreståndare för Stockholms rådhusarkiv, lyfter fram i en bok om lambertska arvet från 1917. Namnet Lambert var inte helt ovanligt och berättelsen om kaparkaptenen och plantageägaren kan ha vävts samman av flera personers livsöden.

Guyanas arkiv på digitalisering

Men kanske döljer sig någon ledtråd fortfarande i något arkiv. I Georgetown gör jag ett försök med Guyana National Archives. Historikern Carl Marklund vid Södertörns högskola, som har intresserat sig för lambertska arvet, har tipsat om arkivets samling med tjugo hyllmeter material från det nederländska västindiska kompaniet 1620-1795. Men, precis som Lambertarvingarna, stöter jag på patrull direkt.

– Samlingarna genomgår digitalisering och är på obestämd tid ej tillgängliga, hälsar arkivarie Johnnell Henery.

Det hjälper inte ens att Richard Allicock, en avlägsen släkting till Erik Haquin Huss förmodade barns äkta man Thomas Allicock, engagerar sig och sätter mig i kontakt med sin vän, Guyanas utbildningsminister Rupert Roopnarine, som lovar att hjälpa till. Dörren till arkivet förblir stängd.

Men i sinom tid kommer digitaliseringen att bli klar. Då får vi veta om några spår efter den flyktige Jonas Lambert döljer sig där eller om den mangrovetäta väven som omger hans person förblir ogenomtränglig. Blir det kanske lagom till att en ny generation Lambertarvingars pengahunger vaknar till liv?

Publicerad i Släkthistoria 9/2017

Läs också

Kanske är du intresserad av...