Släktforskarskolan: Fader okänd

Många har minst en okänd far i sina släktträd. Det är frustrerande för forskaren och sorgligt för de efterlevande. Men med hjälp av gamla och nya källor kan mysteriet lösas.

Många har minst en okänd far i sina släktträd. Det är frustrerande för forskaren och sorgligt för de efterlevande. Men med hjälp av gamla och nya källor kan mysteriet lösas. Det visar detta exempel.

Detta är ett utdrag ur Släkthistoria nr 3/2015. Där finns även en lista med arkivtips och en artikel om hur dna-test kan hjälpa i sökandet efter en far. Maila kundtjänst för att köpa gamla nummer (finns på papper eller digitalt), eller ring 08-588 365 88

Text: Mats Karlsson

Ernst Feldt.

Ernst Feldt föddes 1912 i Irsta i Västmanland. Han visste aldrig vem som var hans far, och därmed inte hans efterlevande heller. Mamma Gerda var 16 år när han föddes och bara 15 när hon blev gravid. Det var en skandal förstås, även om detta skedde i fattig torparmiljö. Soldattorpet låg på godset Geddeholms ägor, och kanske var det godsherren själv som var fadern. Så spekulerade man långt senare i tappra försök att lösa mysteriet.

Senare gifte sig Gerda och fick fler barn. Ernsts enda barn, Marianne Karlsson, vände sig genom åren till Ernsts halvsystrar, kusiner och många andra släktingar i hopp om att få svar, men förgäves. Hennes son forskade i kyrkböcker och arkiv med samma dåliga resultat. Marianne Karlsson började tappa modet.

Marianne Karlsson.

– Det har alltid varit min högsta önskan att få reda på vem min farfar var, säger hon.

I fjol fick hon – vid 71 års ålder – äntligen veta, 102 år efter att hennes pappa föddes med beteckningen ”fader okänd”.

Innan vi avslöjar hur det gick till tecknar vi en bakgrund till fenomenet och ger exempel på olika sätt att hitta lösningen. Hur många barn som fötts med fadern noterad som ”okänd” i kyrkboken är väldigt svårt att säga. Men projektet ”Oäkta barn” (se artikel här intill), som drivs av Skånes genealogiska förbund, uppskattar det till 150 000 från kyrkböckernas begynnelse på 1600-talet fram till 1920. Enbart i Skåne.

Elisabeth Reuterswärd, som var förste arkivarie på Landsarkivet i Lund 1977–2006 deltar i projektet. Hon har också skrivit boken Fader okänd, utgiven av Sveriges släktforskarförbund 2011. Där beskriver hon hur utomäktenskapliga barn har blivit alltmer vanliga genom tiderna, från ett par procent i mitten av 1700-talet till fem procent år 1800 och tio procent 1960. I dag föds mer än vartannat barn utom äktenskapet.

Men utomäktenskaplig innebär inte automatiskt att fadern var okänd. Han kan mycket väl ha varit känd, dömd för hor och därmed relativt lätt att hitta i kyrkbokens marginal och framförallt i domboken. Han kan ha varit hemlighållen och barnet nämnt först i hans bouppteckning.

– I början tänkte jag att männen alltid kom undan, men sedan insåg jag att de betalade nog något för barnen för att slippa bli stämda och komma i offentligheten. De kan ha berättat för barnen, men aldrig erkänt formellt, säger Elisabeth Reuterswärd.

Att avla barn utom äktenskapet sågs fram till början av 1800-talet som en stor synd och även ett allvarligt brott mot världslig lag. Samhället lade ned stora resurser på att spåra fäderna och ställa dem inför rätta, vilket också gör det lättare för forskare att hitta dem.

Men under 1800-talet minskade niten, då man började ta mer hänsyn till kvinnans situation. År 1778 fick hon laglig rätt att hålla sitt barns fader hemlig, och från 1810 slapp hon ställas inför rätta första gången hon födde ett barn utom äktenskapet. Under hela 1800-talet ökade antalet utomäktenskapliga barn.

– Det är svårt att spåra okända fäder under hela 1800-talet. Men man kan hitta dem i civilprocesser, om kvinnan stämt mannen ifall han inte frivilligt betalat underhåll. Han kunde även stämmas för brutet äktenskapslöfte. Man bör då söka i saköreslängderna i domstolsarkiven, men tänka på att det kan ha gått flera år innan hon stämt mannen, säger Elisabeth Reuterswärd.

År 1917 blev kvinnan åter tvungen att uppge faderns namn. Inte för att han skulle straffas, utan för att han skulle tvingas bidra till barnets försörjning. Därmed är det lättare att hitta honom igen, i barnavårdsnämndens eller barnavårdsmannens arkiv, som finns i kommunens arkiv. Barnavårdsmannen, ofta en kvinna, utsågs för att hjälpa den ensamma kvinnan, bland annat genom att försöka förmå mannen att betala underhåll.

Ett oäkta barn kunde bli ”äkta” i vissa fall. Ett trolovningsbarn räknades som legitimt om föräldrarna sedan gifte sig, och det fick därmed arvsrätt. Och just arvsrätten var viktig, särskilt när det handlade om en väl bemedlad far.

När kvinnan höll barnets far hemlig uppstod lätt rykten. För att i viss mån minska skammen var det lätt för omgivningen att tänka sig en godsherre snarare än en fattig dräng som far till barnet. Och ju längre hemligheten bevaras, desto mer späs den på – tänk om det finns ett gods eller förmögenhet att ärva någonstans?!

Men någon godsherre var inte far till Ernst Feldt. En släktträff i torpet Råstock utanför Västerås förra våren ledde till att Marianne Karlsson till sist fick veta vem hennes farfar var. Där samlades kusiner och sysslingar, stammande från torparen Johan Vilhelm Johansson och hans hustru Anna Josefina Fornstedt.

Deras äldsta son hette Axel Johansson och på plats fanns två av hans barnbarn, Siv Tällberg och hennes bror Leif Johansson. Släktträffen gav massor av energi att nysta vidare på släktgåtor och Siv gick ut på nätet för att få svar på den fråga som hennes far Börje alltid ställt: Vad hände med min halvbror Ernst Feldt?

Siv Tällberg googlade på hans namn.

– Det var bara ett infall, men jag fick träff! En enda. Jag trodde inte mina ögon, men allt stämde. Jag ringde brorsan nästa dag och berättade, men det fick gå en vecka innan jag samlat mig för att ta kontakt med den som hade hemsidan. Och det var Marianne Karlssons son.

Siv Tällberg dubbelkollade gång på gång med ett dokument som hennes pappa vårdat ömt och ofta visat för sina barn: Axel Johanssons erkännande av Ernst Feldt som hans son. Det var en kopia av ett domstolsbeslut där Axel Johansson erkänner Ernst som sitt barn. Det var den 16-åriga flickans pappa, den åldrade grenadjärkorpralen Karl Johan Fält, två meter i strumplästen, vid den tiden lite krum men fortfarande en imponerande karl, som trots krämpor hade dragit honom inför rätta. Han hade inga planer på att låta Axel Johansson komma undan.

Tack vare detta fick Marianne Karlsson veta vem hennes farfar var. En hälsning genom generationerna från hennes farmors far, som med darrig piktur skrivit under tingets beslut.

– Jag kunde inte tro att det var sant! Jag hade aldrig trott att det skulle gå att få reda på vem farfar var. Som vi har försökt hitta honom, säger Marianne Karlsson.

Axel Johansson var en stilig karl, vars drag tydligt förts vidare till Ernst, och en begåvad mångsysslare som hade varit båtbyggare, konstnär, byggnadssnickare och arkitekt. Han var betrodd och satt i skolstyrelsen och hade andra uppdrag. Han ritade och var med och byggde Folkets park i Tillberga i Västmanland innan han dog bara 47 år gammal 1933.

Men Marianne Karlsson hittade inte bara en farfar. I ett slag hade hon även fått två nya kusiner och en massa sysslingar. Kusinen Siv grämer sig för att de inte tagit kontakt tidigare, att hennes pappa aldrig fått veta något om sin halvbror Ernst.

– Pappa hade alltid vetat om att han fanns. Han ville ta kontakt, men tvekade. Ernst kunde ju leva lyckligt i en familj med en man som han trott var hans far, säger Siv Tällberg.

Före internets tid hade det varit mycket osannolikt att Marianne Karlsson hittat sin okända farfar. Med hjälp av internet kan man komma i kontakt med dem som vet mer än man själv. Elisabeth Reuter-swärd ger ett exempel:

– Det är ett bra sätt att hitta en okänd far. Det är nog mer representativt i dag än man tror. Det är inte alla som berättar. Jag visste inte från början om min farmors fars snedsprång, men någon som hade forskat i ”snedsprångets” familj visste att det var han som var fadern. På nätet kan man också hitta många av de otaliga källorna. Bara genom att söka i det digitaliserade materialet på Arkiv Digital, Ancestry och SVAR kan man komma långt. Man kan också få god hjälp att hitta hänvisningar till landsarkiv för att själv forska vidare på plats.

Och kyrkböckerna innehåller mycket intressant förutom dopböckerna. Prästen kan ha noterat en hel del i husförhörslängdernas marginal, men även absolutionslängder (där kyrkan på 1600- och 1700-talen noterat vilka som fått syndernas förlåtelse) och kyrkans räkenskaper kan ge besked. Lysnings- och vigselböcker, konfirmationslängder och flyttlängder är andra tips som Elisabeth Reuterswärd ger. Och de ofta förbisedda bilagorna till dopböckerna, där modern efter 1866 kan avslöja faderns namn för att säkra barnets arvsrätt.

Bouppteckningar kan vara en bra källa, men bara om man har en eller flera kandidater till vem som är fadern.

Utöver kyrk- och domböckerna finns mycket att hämta i andra arkiv: domkapitlets arkiv, barnmorskeböcker i landstingsarkiv, barnavårdsnämndens och –männens handlingar, sockenstämmors protokoll plus fattigvårdens papper  i kommunala arkiv. Barnhusarkiven kan också ge svar.

Källorna är fler än vi tror, höstacken som gömmer nålen kan vara hur stor som helst. Men det är ändå en tröst att det inte behöver vara stopp bara för att man dammsugit kyrkböckerna utan resultat. I arkiven kan inte ens den hemligaste pappa gå säker alla gånger.

Läs också