Sant eller falskt? Var källkritisk!

Att hitta sina anor är enklare än någonsin. Men hur vet man att man hittat rätt? När man fördjupar sig i sina förfäders liv, läser dagböcker och brev, hur vet man att det nedtecknade stämmer? Här listar vi några av fallgroparna för släktforskaren och tipsar om hur man källkritiskt kan granska sitt material.

22 december 2017 av Mats Karlsson

Historier om händelser och personer i den egna släkten kan leva vidare i generationer utan att bli ifrågasatta. Släktfoto taget på en gård i Eskilstuna omkring 1900. 

© Jan Frössén/GIP Produktion/TT

1. Berättelser och minnen

Berättelser om starka personligheter, märkliga händelser, sorg och umbäranden finns i alla släkter. Det är ofta dessa historier som blir vår första länk till anfäder­na, de väcker vårt intresse och gör att vi vill forska vidare.

Det viktigaste råd som brukar ges till nya forskare är just att intervjua de äldsta i släkten innan det är för sent, innan historierna går i graven. Men det betyder inte att dessa berättelser kan tas för sanning. Minnet är selektivt och många räknar de lyckliga stunderna blott. Eller berättar bara om nödår, beredskapstid och ransonering, det som bryter av mot den grå vardagen.

Somliga händelser kanske tystas ner av skam eller hänsyn till andra i familjen. Vad får vi inte veta, är alltid en bra fråga att ställa sig. Vad döljs i tystnaden? Och vilka historier lyfts gärna fram, och varför? Hur mycket i dem är sant?

Intervjun

Vad en intervju ger och hur tillförlitliga uppgifterna är beror delvis på hur du ställer dina frågor. Att be någon berätta förutsättningslöst om sitt liv är en bra början, men stanna inte vid det. Skriv ned följdfrågor under berättelsens gång: Var personen verkligen med då? Hur gick det till mer i detalj?

– Berättelser finputsas genom åren, vissa saker minns man tydligare än andra. Men det finns ingen mening med att ifrågasätta hur en människa upplevde en viss situation. Värdet ligger i hur personen förhållit sig till det som hände, det säger något om henne, säger etnologen Helena Kåks som skrivit boken Mikrohistoria ihop med Anna Götlind, professor i historia.

Viktigt är att spela in intervjun, det blir en hel berättelse bevarad för framtida forskare och inte bara ett faktaunderlag för dig själv.

Traderade berättelser

Ju äldre händelser det berättas om inom en släkt, desto osäkrare är faktabasen. Det som traderats, återberättats, i generationer blir anekdoter, påbättrade och standardiserade genom åren. Sådant man tror kommer från en förstahandskälla kan utgå från en tidningsartikel om händelsen, eller rent av en författares fantasi.

Sakuppgifter kan i bästa fall kontrolleras med hjälp av exempelvis dagböcker, tidningsurklipp eller domböcker. Man kan också välja att bara betrakta traderade berättelser som historier som format en släkts identitet och skapat samhörighet.

Att förbättra bilder, som vi idag lätt gör genom datorprogram, är inget nytt. Även i äldre dagar retuscherades porträtt ofta av fotografen.

© Istock

2. Fotografier

De flesta av oss har dem. Nötta, gulnade bilder, i en skokartong eller garderob. I bästa fall finns det noterat vilka bilderna föreställer, men oftast inte.

De äldsta fotografierna är i regel i visitkortsformat, med finklädda människor uppställda mot dunkel bakgrund och med en större krukväxt till höger. Barnen bär ofta sjömansblus och har placerats på en stol med stoppad dyna. Men hur välliknande är bilderna, gör de våra anförvanter rättvisa? På det stora hela, ja. Men de äldsta bilderna, fram till åtminstone 1920-talet, ger oss ingen uppfattning om vardagen.

Till fotografen gick man en gång i livet, eller möjligtvis en gång per årtionde. Då var man fint uppklädd. Eftersom det krävdes lång exponeringstid fick man stå stilla i flera sekunder, vilket gav stela poser och miner.

Arrangerade bilder

Så länge fotografin var för specialister får många av de bilder som togs räknas som arrangerade. Det gäller även det man finner i exempelvis länsmuseernas fotoarkiv. När utskickade fotografer i början av förra seklet började dokumentera framför allt bondelivet var mycket uttänkt i förväg.

– Det kunde hända att man dukade upp scener som skulle illustrera seder och bruk, hantverk, jakt- och fångstmetoder och lantbruk. Man visade upp företeelser som de borde vara, som man hade bestämt var typiska, säger Jonas Hedberg på Nordiska museets fotoarkiv. Först med privatfotografins framväxt mot mitten av 1900-talet blir vardagen verkligt synlig i våra fotoalbum.

Retuschering

Glasplåtarna som användes i fotografins ungdom kunde ge flammiga bilder. Därför retuscherades de flesta. Man ville inte visa blemmor, lyten och ärr på fotografierna, så de tog fotografen bort tillsammans med stripigt hår, fräknar och vindögdhet. Det är alltså ofta en förskönad bild av våra släktingar.

På fångporträtt å andra sidan framställdes brottslingen i sämsta dager, med ful min, ofokus­erad blick och skarpa kontraster mellan ljus och mörker som förstärkte ansiktets fåror och ärr.

Kan man lita på det som står i gamla brev och dagböcker?

3. Brev och dagböcker

Dagböcker och brev är guldgruvor för släktforskaren, i dessa kommer vi våra an­fäder tätt inpå livet – tror vi i alla fall.

Det är lätt att tänka att man ingen annanstans blottar sig så som i en dagbok. Men faktum är att dagboksskrivandet såg annorlunda ut förr. Den som förde en sådan för hundra år sedan gjorde det i allmänhet inte på samma privata sätt som vi gör idag.

Så kallat vanligt folks anteckningar var mer korthuggna och inriktade på fakta; känslor och reflektioner förekommer sällan. Att skriva dagbok och brev var generellt högreståndssysslor intill mitten av 1800-talet.

När lantbrukare började skriva dagbok var det på uppmaning av statsmakterna. Hushållningssällskapen ville göra sig en bild av hur lantbruket bedrevs för att hitta tänkbara rationaliseringar.

Skrev man brev var det vid speciella tillfällen, till exempel när man emigrerat till Amerika. Först på 1900-talet blev allmogens korresponderande vanligare. Även i breven bör man se upp med att ta allt för sanning – vad ville man framhålla för dem man lämnat där hemma i Sverige, och vad ville man tysta ner? Behövde man låna pengar kanske eländet lyftes fram, ville man visa sig framgångsrik kanske man gjorde tvärtom.

Bondedagböcker

Standardiserade almanackor trycktes, med en kort rad för varje dag att skriva på. Men mer än anteckningar om väder, vind, sådd och skörd blev det inte. Med tiden växte utrymmet för noteringar, men privatlivet kom ändå inte med. Hustru och barn nämns sällan, på sin höjd noteras ”Firade bröllopsdag”. Möjligen.

Men i de sällsynta fall bondmoran skrev dagbok såg den ut på annat sätt.

– Kvinnor beskriver oftare även andras arbete. Det kan kopplas till arbetsfördelningen, kvinnorna skulle vara mer flexibla och kunna rycka in och göra det mesta vid akut behov, säger lektor Ann-Catrin Edlund vid Umeå universitet, som forskar på framför allt kvinnors dagboks­skrivande.

Högrestånds­skrivande

Adel, präster och borgare var skrivande klasser och här finns ett rikt material i form av brev och memoarer, men även dagböcker, att ta del av.

Som läsare bör man förhålla sig lite kritisk – för precis som dagens kulturpersoner och kändisar skrev man även förr för att positionera sig inför en publik, mån om sin framtoning och sitt eftermäle.

Det stora värdet med breven i efterhand är att man kan följa hur man diskuterade aktuella frågor inom kultur, politik och ekonomi, vilket ger en bild av ens anors samtid.

Det var viktigt att hålla sig à jour med det senaste, och det syns i det efterlämnade materialet. Men liksom i dagens sociala medier var det viktigt att framstå som framgångsrik, lycklig och positiv. Man skrev det som förväntades i både brev och dagböcker.

Att ärva ofullständig forskning är inte ovanligt. På mikrofilmstiden angavs till exempel ofta bara namn och datum för anorna. De måste då kontrolleras mot kyrkböckerna.

© Trons/TT

4. Källhänvisningar

Ange alltid källor för din forskning – då gör du det lättare för andra att kolla upp dina uppgifter. Och dubbelkolla vad andra fått fram före dig.

Källhänvisningar är ett måste i seriös släktforskning. Dels för att man själv lätt ska hitta tillbaka till källan om man behöver kontrollera eller komplettera uppgifter, dels för att andra ska kunna hitta den. Det sistnämnda utgör grunden för att andra forskare ska kunna bekräfta eller förkasta dina uppgifter och därmed öka kvaliteten i forskningen.

Att dubbelkolla i de vanliga kyrkböckerna, dop-, vigsel- och död- samt husförhörslängd, är ganska lätt. Men så fort det handlar om andra källor, som flyttlängder, bouppteckningar, mönsterrullor och domböcker, är det förödande om källa saknas. Ännu svårare blir det om uppgifterna fåtts muntligt eller kommer från brev eller dagböcker.

Många släktforskare har egna system för källhänvisningar, eller använder till exempel Arkiv Digitals sifferserie för kyrkböckerna. Men det kan ställa till det för andra som tar del av materialet. Använd därför alltid fullständiga hänvisningar med bland annat arkivbildare och var man kan finna originalarkivet.

Om adelsätter: På 1600- och 1700-talen ville kungar och adel härstamma från kejsare och Adam och Eva. Gabriel Anreps verk Svenska adelns ättartaflor utgår från bland annat sådana genealogier och betraktas som opålitlig. Även Gustaf Elgen­stiernas gedigna verk Den introducerade svenska adelns ättartavlor innehåller fel och har kompletterats med två band rättelser. För ätter utdöda före 1625 bör Äldre svenska frälse­släkter användas.

Tidigare forskning

Har man tur kan man få antavlor av en släkting som forskat på mikrofilms- eller mikrokortstiden. Men ofta anges bara namn och datum för anorna, utan källa. Ibland får man till och med bara informationen muntligt. Allt måste då kontrolleras mot kyrkböckerna – att ange släktingen som källa räcker inte.

Uppgifter i böcker måste också kontrolleras – om inte källorna är svåra att få tillgång till, som medeltida brev, och materialet kan anses väl utrett av forskare. Men även där kan det finnas felaktigheter.

Internet

Databaser som Disbyt eller diskussionssidor som Anbytarforum innehåller inte information som är att betrakta som källor, utan det handlar om andrahandsuppgifter.

Disbyt saknar helt källhänvisningar och du måste därför kontakta den som lagt in uppgiften så att du själv kan kontrollera med källan. På sajter som Ancestry och Geni finns också många otillförlitliga uppgifter; de får aldrig tas som korrekta utan att kontrolleras. Där kan också släktträd inlagda av olika personer ha kopplats ihop på ett felaktigt sätt.

Buresläkten

En vansklig källa är förste riksantikvarien Johan Bures ofrälse släktutredning från tidigt 1600-tal. Materialet har dock noga kontrollerats av Urban Sikeborg och i DVD-utgåva kompletterats med resonemang om olika uppgifters trovärdighet. Sådana förbehåll måste anges i käll­hänvisningen av forskare som använder materialet.

Känsliga sanningar döljs ofta. 

5. Luckor och tystnad

Vad berättas det inte om i min släkt? Det är en viktig fråga att ställa sig i forskningen.

En släkthistoria kan aldrig bli komplett, det finns alltid luckor även i material och berättelser från senare tid. Skälen kan vara många, inte bara att kyrkböcker saknas eller förts slarvigt. Det kan också handla om dramatiska händelser som mer eller mindre medvetet tystats ner. Sådana händelser kan sätta sin prägel på individer och en hel släkt, även när de förblir hemliga i generationer. En varningsklocka kan vara om någon bara berättar om sitt liv i svart och vitt, utan nyanser och gråzoner.

Fler källor

Att fylla i det som saknas är varje släktforskares utmaning, att pussla ihop fragment. Helena Kåks rekommenderar att man ställer fler frågor kring sitt material, går till andra källor.

– Läs kartor, gå ut i landskapet och titta om du kan, leta upp platser där folk har bott. Du kan dels hitta föremål och spår av verksamheter, men också få en uppfattning om avstånd och sociala förhållanden.

Bänklängder, ibland bevarade i kyrkor eller landsarkiv, speglade till exempel människors sociala status.

Kvinnorna

Långt in i våra dagar ansågs manslinjen vara den viktiga inom släktforskning. Kvinnor nämndes längre tillbaka knappt vid namn i kyrkböcker och andra källor. Någon en man gifte sig med var ”en dotter” till den och den. Att få reda på vad kvinnan hette kan vara hart när omöjligt.

Mönstret är genomgående. De kvinnliga perspektiven har förbigåtts inom historisk forskning, varför äldre böcker inte alltid ger mer kött på benen för dagens släktforskare. Hembygdslitteraturen kan dock i det avseendet vara bättre än ”den stora historien”.

När vi släktforskar kollar vi i regel andrahandsuppgifter mot originalkällorna, kyrkböckerna. Fel kan ha smugit sig in även i dem, exempelvis vid avskrivningar.

6. Kyrkböcker

Att kolla vad prästen noterade om ens anfäder är grundläggande i all släktforskning. Även i originalkällorna kan det dock finnas fel.

De klassiska källorna för släktforskare är kyrkböckerna, främst husförhörslängder och församlings-, dop-, vigsel- och dödböcker. Där börjar man söka sina förfäder. Till det kommer längder för in- och utflyttning och konfirmation samt eventuella bilagor, kyrkans räkenskaper, protokoll och andra handlingar där man med lite tur kan hitta anor.

Särskilt i de äldsta böckerna, från sent 1600-tal och tidigt 1700-tal, kan det vara svårt att tyda handstilen för den ovana forskaren. Och även om man läser rätt kan det bli fel. Ofta gjordes en kladdanteckning innan uppgifter fördes in i böckerna, vilket innebar en risk för fel vid renskrivningen.

På grund av brandrisk kom regler om dubblettböcker, vilka också kan innehålla fel som tillkommit vid avskrivningen.

Bonusinformation

Ta dig tid att lära känna kyrkböckerna, de ger betydligt mer information än namn på förfäderna och datum när de föddes och dog. Du kan till exempel även få reda på läskunnighet, sjukdomar och militärtjänst, och också finna grannar och bekanta (till exempel som dopvittnen). Du kan hitta fattigvårdsnoteringar i husförhörslängder och kyrkans räken­skaper.

Fördjupning

Specialböcker som Emigrantforska, Soldatforska, Mantalsforska och Domstolsforska hjälper dig att använda och förstå källor vid sidan av kyrkböckerna. Lär mer av erfarna forskare i publikationer som Släktforskarnas årsbok, Släkt och hävd och Personhistorisk tidskrift.

Grunderna

Som nybörjare kan man ha svårt att läsa gammal handskrift. Ha inte brått­om utan låt det ta tid och lär dig från grunden. Kopiera inte urskillningslöst vad andra har forskat fram från internet. Lär dig istället en källkritisk arbetsgång via böcker som Släktforska – steg för steg, av Per Clemensson och Kjell Andersson, eller Vägen till dina rötter av Ewa Nilsson. Gå en kurs eller på ett föredrag med en släktforskar­förening. Bli medlem.

Publicerad i Släkthistoria 2/2017

Läs också

Kanske är du intresserad av...