Länge var det inte ens en promille som studerade på landets universitet. Här 1904 års karnevalskommitté i Lund.

© Nordiska museet

Forska på studenterna!

Det var inte många som hade förmånen att få studera i Sverige på 1700- och 1800-talen. Men de ynglingar som fick ”ligga i Lund” eller studera i Uppsala i några år lämnade rikligt med spår efter sig i arkiven.

21 februari 2017 av Fredrik Tersmeden

När en ung man – för fram till 1870-talet handlade det bara om män – i äldre tider anlände till ett av rikets universitet hörde ett besök hos lärosätets rector magnificus till hans första plikter. 

Inför denne fick ynglingen, med två fingrar på bibeln eller på universitetets stadgar, svära en lång latinsk ed om trohet mot konungen samt mot en lång rad svårbegripliga teologiska dogmer. Därefter erhöll han sitt studentbrev. Det utgjorde beviset på att han nu var en liber studiosus, en student med tillhörande fri- och rättigheter.

Olikartade minnesbilder finns av detta högtidliga och säkert ofta nervösa ögonblick. Skalden Erik Gustaf Geijer skrev efter sitt rektorsbesök i Uppsala 1799 med ruelse hem att han för första gången nu svurit ed ”på saker, som jag ej känner och således ej kan hålla”.

Ett knappt halvsekel senare avlade den blivande journalisten Janne Damm samma ed i Lund. Även om han ”endast föga kände” de teologiska teser han svurit att följa så gladde han sig ändå mest åt att han nu hade rätt att gå och köpa en studentmössa, och kände att ”hela världen låg för hans inre öga i förhoppningens solglans”.

Skrevs in i matrikeln

Men utöver eden och studentbrevet var det även en tredje detalj som skulle ordnas vid rektorsbesöket, mindre symbolladdad men desto viktigare för eftervärlden. Den nye studenten skulle sätta sitt namn och en del andra uppgifter i universitetets inskrivningsmatrikel.

Dessa matrikeluppgifter blev de första i en lång rad skriftliga spår som han sedan skulle avsätta under sin studietid, och sammantaget gör de universitetsstudenter till en av de bäst dokumenterade befolkningsgrupperna i äldre tid – om än för en kortare period i livet.

Matriklar är de viktigaste dokumenten efter studenterna. Det finns flera olika, tillexempel inskrivningsmatriklar och fakultetsmatriklar.

© Lunds universitetsarkiv

Bara en halv promille

Trots detta är universitetens arkiv ganska lite nyttjade av släktforskare. Det finns flera tänkbara skäl till detta. 

Ett är att studenter länge var en mycket liten grupp i samhället. Ännu år 1900 fanns bara 2536 studerande vid Sveriges samlade universitet och högskolor (varav 2138 i Uppsala och Lund). Detta var en halv promille av den totala folkmängden. 

Det är därför troligare att den som forskar om gamla anfäder finner en indelt knekt, en Amerikaemigrant eller till och med en straffånge bland sina anor än en student.

Samtidigt kom den lilla gruppen studenter från en bred social bakgrund: alltifrån adelsmän till fattiga men begåvade bondsöner. Inslaget av prästsöner var dock länge stort.

Ett annat skäl är att universitetens arkiv i regel finns kvar hos de enskilda lärosätena själva. De historiska delarna av Lunds universitets arkiv finns till exempel i sin helhet på Arkivcentrum Syd i Lund.

Detta i kombination med att arkiven nästan inte alls digitaliserats har inneburit att de inte funnits tillgängliga på nätet eller vid de institutioner som släktforskare oftast besöker.

De finns också endast sällan registrerade i den nationella arkivdatabasen NAD. Något man finner i den sistnämnda är däremot kanslerämbetenas arkiv. 

Kanslern var i äldre tid högste styresman för rikets universitet – ursprungligen en per lärosäte, senare en gemensam befattning – och till denne skickades många viktiga underlag och sammanställningar. Bland annat finns här långa serier av föreläsningsdiarier som kan ge en god bild av vilken undervisning som bedrevs och vilka studenter som tog del av den. Dessa arkiv förvaras på Riksarkivet.

Denna artikel ger en översikt över viktigare universitetshandlingar av släktforskarintresse fram till 1960-talet. Därefter växte de svenska universiteten kraftigt i storlek och antal samtidigt som nya dokumentationstekniker – från kortregister till databaser – helt förändrade de annars seglivade administrativa rutiner som tidigare funnits.

Fokus ligger på universiteten i Lund och Uppsala. Detta för att de är de två äldsta svenska universitet vars arkiv ännu är tillgängliga inom landets gränser. 

Övriga tidiga svenska universitet ligger numera i andra länder: Dorpat (Tartu, förlorat 1710) i Estland, Åbo (förlorat 1809) i Finland och Greifswald (förlorat 1815) i Tyskland. Deras arkiv torde också i högre grad ha utsatts för förluster genom krig och andra olyckor. 

Åbo akademis arkiv skadades exempelvis illa vid en stadsbrand 1827 (som också ledde till att hela universitetet flyttades till Helsingfors).

Nationernas matriklar över studenterna kan vara en guldgruva. Här Norrlands nation i Uppsala.

I och för sig finns det flera andra svenska universitet och högskolor som räknar sina anor långt ner i 1800-talet, men många av dessa började inte sina verksamheter som statliga myndigheter. 

Chalmers grundades exempelvis som en privat slöjdskola 1829, Stockholms universitet som en privat högskola 1878 och Göteborgs universitet som en kommunal högskola baserad på privata donationer 1891.

Deras dokumentationsrutiner och arkiv kan därför skilja sig från de långlivade och rätt likartade system som tillämpats vid de båda statliga universiteten i Uppsala och Lund.

Det finns fler matriklar

Ett grundläggande material i dessa system är matriklarna. Universitetens centrala inskrivningsmatriklar har redan nämnts ovan, och de äldre av dessa finns i stor utsträckning även utgivna i tryckt form (för Uppsala 1595–1817, för Lund 1667–1830).

Utöver dessa hade även de olika fakulteterna – i äldre tid alltid fyra: teologisk, juridisk, medicinsk och filosofisk – sina egna matriklar. 

Informationen i dessa ger dock sällan särskilt mycket ytterligare information utöver den i de centrala matriklarna. Framför allt rymmer de i regel bara grunduppgifter om studenternas bakgrund men nästan inget om vad det blivit av dem under studietiden eller senare i livet. Sådan information finner man däremot ofta i nationernas matriklar.

Nationerna är de äldsta svenska studentorganisationerna och finns kvar än i dag. Här slöt sig studenter med gemensam geografisk bakgrund samman för att kunna stötta varandra inbördes, men också av rent sociala skäl. 

I Uppsala bildades de första nationerna på 1640-talet och bruket infördes nästan omedelbart vid Lunds universitet sedan detta invigts 1668. Den nära sammanhållning som uppstod i nationerna ledde ofta till att dessa fortsatte att ha uppsikt över vad deras tidigare medlemmar gjorde senare i livet.

Tack vare detta kan nationernas matriklar ibland vara rena biografiska uppslagsverk. Mycket av dessa äldre nationsarkiv finns numera deponerade vid universiteten; i Uppsala på biblioteket Carolina Rediviva, i Lund på universitetsarkivet vid Arkivcent-rum Syd.

Många av de uppgifter som finns i nationsarkiven finns även i tryck. Detta gäller inte minst Lund där en passionerad personhistoriker, stadsfogden Carl Sjöström, runt sekelskiftet 1900 gav ut fylliga böcker om nästan alla lundensiska nationers medlemmar genom tiderna, därtill proppade av genealogiska utläggningar.

Motsvarande dokumentation för Uppsalas är mer fläckvis, men ett antal användbara utgåvor finns även här (en fullständig förteckning över dessa tryckta nationsmatriklar finns på Sveriges släktforskarförbunds Wiki-Rötter.

Examensjournalerna rymmer uppgifter om studenternas ämnen, lärare och betyg. Här mångsysslaren Hans Alfredsons fil kand från filosofiska fakulteten i Lund 1957.

Ett annat viktigt tryckt källmaterial är de studentkataloger som började utges terminsvis under 1800-talets första hälft. 

Innehållet i dessa var inledningsvis rätt sparsmakat, men växte sedan raskt med bland annat data om studenternas bostadsadresser, avlagda examina eller uppdrag inom studentlivets organisationer. Ofta är dessa kataloger en mycket god ingång till följande, mer fördjupade efterforskningar i originalhandlingarna.

Alla examina är dokumenterade

Ett av de huvudsakliga syftena med att vistas vid ett universitet har alltid varit att avlägga någon form av examen. Vilka examina som funnits och vilka krav som varit förenade med dem har förändrats mycket över tid även om många av de olika titlar de lett till – som kandidat, magister och doktor – visat sig mycket seglivade. 

Gemensamt är dock att de på något sätt dokumenterats. Under 1600- och 1700-talen skedde detta huvudsakligen i fakulteternas ordinarie löpande protokollföring, men från och med 1800-talet började man i allt högre utsträckning lägga upp särskilda examensprotokoll eller examensjournaler (de senare ibland kombinerade med funktionen som fakultetsmatrikel). 

I dessa kan man ofta rätt lätt hitta samlade översiktliga uppgifter om vad en student läst och tenterat i för ämnen samt för vilka lärare.

Alla studenter har nu inte fått tummen ur och avlagt någon examen. Även dessa kan man dock finna uppgifter om, liksom om vad deras flitigare kamrater gjorde före och mellan sina examina – i vart fall för Lunds universitets del. Detta genom de så kallade nations- eller terminstabellerna

I dessa listor redovisade nationerna varje termin samtliga sina medlemmar och vad dessa hade för sig. Fokus låg ursprungligen på vilka föreläsningar de besökt, men med tiden tillkom allt fler uppgifter. 

Här kunde noteras om studentens föräldrar var i livet, i vilka ekonomiska omständigheter han befann sig, om han hade eller önskade så kallad kondition (arbete som privatlärare) och till och med om var han skulle vistas under loven! 

Dessutom hittar man här ofta uppgift om var studenterna bodde, och för perioden före de tryckta katalogerna är detta i regel den enda källan till denna uppgift. Detta eftersom studenter inte kunde kyrkbokföra sig på universitetsorten utan formellt förblev skrivna i sina föräldrahem under studietiden.

I den här studentkasernen i Lund mördade teologstudenten Jacob Wilhelm Blomdahl en studiekamrat 1829. Rättskipningen sköttes av universitetet och Blomdahl dömdes till döden.

© Fredrik Tersmeden

I Lund finns tabeller av denna typ sporadiskt bevarade ända från slutet av 1600-talet och mer heltäckande från och med 1700-talets senare del. I Uppsala tycks motsvarande detaljerade individuppgifter tyvärr ha gallrats efter att universitetet gjort statistiska sammanställningar (så kallade generaltabeller) utifrån dem.

Universiteten dömde själva

En detalj som man bör ha i bakhuvudet när man sysslar med svenska universitet är att de fram till 1852 hade egen jurisdiktion, alltså egen domsrätt. 

Detta innebar att om en student eller en universitetslärare (eller någon ur lärarens familj eller hushåll) begick brott så hanterades inte rättskipningen av stadens ordinarie kämnärsrätt. I stället förvandlades universitetets styrelse, konsistoriet, till domstol.

 Har man akademiska släktingar som begått brott eller varit indragna i olika typer av tvister kan man alltså finna nog så detaljerade uppgifter om detta i konsistorieprotokollen.

Den egna jurisdiktionen innebar även att universitetet ansvarade för en del löpande administrativa uppgifter. 

En var att samla in underlag till mantalsskrivningen (något som dock endast avsåg universitetets personal), en annan att upprätta bouppteckningar över avlidna ”akademiska medborgare”. 

Även i bouppteckningarna hittar man naturligt nog främst handlingar om lärare och annan personal som gått bort i mogen ålder, men i de fall där unga studenter avlidit redan under studietiden – inte ovanligt under koleraepidemier och liknande – återfinns även de här.

Även om den akademiska jurisdiktionen i huvudsak upphörde 1852 behöll universiteten fram till 1909 en viss begränsad juridisk makt över studenterna (men inte de anställda) fram till 1909. 

Nu var det dock endast mindre förseelser som behandlades och det svåraste straffet var relegering, alltså avstängning från studierna. Dessa ärenden löstes vanligen av rektor själv men finns detaljerat protokollförda och utgör ofta en litet sorglustig blandad läsning om studentikosa upptåg och småbråk som gått överstyr.

Ovanstående är ett urval av vad släktforskaren kan hitta i de äldre svenska universitetsarkiven. Bland andra källor som av utrymmesskäl fått lämnas därhän kan nämnas examens-, stipendie- och tjänsteansökningar, inskrivningshandlingar, promotionsprogram och till och med passjournaler för inrikes resor. I de sistnämnda kan man om man har tur få ett kortfattat signalement av sin gamle akademiske släkting!

Läs också

Kanske är du intresserad av...