Efternamnen ger ledtrådar till släktens historia.

Släktforskarskolan: Efternamn

Efternamn som blir släktnamn och går i arv mellan generationerna har införts successivt i Sverige. Tidpunkten när de skapades bestämmer hur de ser ut. Släktforskarskolan reder ut begreppen.

En av de första saker man märker som ny släktforskare är att namnskicket var annorlunda redan i slutet av 1800-talet. Speciellt stöter man på systemet med patronymikon som då var det normala, om än på väg att avskaffas. Det innebar att man fick faderns namn med tillägget –son eller –dotter.

När man söker efter en födelsenotis vid den tiden för en man som hette Larsson kan fadern därmed heta Lars likaväl som Larsson. Det var under denna tid inte heller ovanligt att de äldsta barnen fick patronymikon enligt det gamla systemet medan de yngre behöll faderns son-namn.

De flesta av våra förfäder lite längre bakåt i tiden var bönder eller torpare och hade patronymikon. Däremot brukar man ha ett fåtal anor med släktnamn. De senare kan därför kännas mer spännande och efternamnet kan säga oss en hel del. I Sverige var det vanligt sedan vikingatiden att man gav personnamn (förnamn) genom så kallad uppkallelse: man fick namn efter en, oftast död, släkting. Tillsammans med seden med patronymikon gav det relativt få namnkombinationer, och behovet av att lägga till ytterligare namn för att tydliggöra och skilja personer från varandra uppkom.

Tillnamn och binamn

Innan vi går vidare måste några termer förklaras. En övergripande term för de namn som läggs till personnamnet (förnamnet) är tillnamn eller efternamn. Dessa kan vara knutna till personen och ärvs inte av nästa generation. De kallas binamn. Om de går i arv har ett familjenamn, eller som det också kallas, släktnamn uppstått.

Binamnen som skulle skilja personer från varandra var ofta korta, som till exempel Lång eller Gris. Även yrken användes ofta som binamn, vilka i många länder sedan övergick till att bli vanliga släktnamn, som Smith (smed) eller Thatcher (taktäckare) i England och Schmidt (smed) i Tyskland.

De namn som lagts till har haft olika trender genom tiderna. Om man stöter på ett släktnamn bland förfäderna brukar namnets utformning säga något om hur gammalt det är. De äldsta adelsnamnen som Bonde och Trolle blev släktnamn redan på medeltiden. Annars var patronymikon vanligt även inom adeln. 1626 års riddarhusordning innebar att introducerade ätter antog fasta släktnamn, adelsnamn.

Mycket folk på ett och samma ställe, som på större gårdar, gjorde att många tog släktnamn för att särskilja sig. Ovan är alla arbetare på Klågerups gods i Skåne samlade
i början av 1900-talet.

© Bilder i Syd

Generellt kan man säga att de tidiga släktnamnen, sådana som togs redan på 1600-talet, hade karaktär av binamn. Speciellt för 1600-talsnamnen är att de oftast var korta. Påfallande ofta handlar det om djurnamn, som Björn eller Oxe, men även namn som anspelar på ursprunget förekom, som att värmlänningar kunde heta Wärme.

I början av 1700-talet blev det istället vanligt med tvåledade namn. Båda leden var vanligtvis hämtade från naturen, till exempel Berggren eller Bäckmark. Till skillnad från i många andra länder var namnen sällan identiska med ortnamn. Istället var det vanligt att låta sig inspireras av födelseorten eller platsen där man bodde. Ett problem är att till exempel namn på Berg- inte säger mycket om vilken plats det handlar om, eftersom det finns många orter och gårdar som heter Berg, Berga etcetera. I andra fall är det tydligare, som att ett antal personer tog namnet Bernström efter orten Bernshammar.

Soldater, hantverkare och studenter

Soldatnamn är en särskild typ av binamn som blev vanliga på 1700-talet. Soldaten tilldelades ett namn för att skiljas från andra med samma patronymikon. Ofta bytte soldaten namn om han flyttade till en ny rote. Soldatnamn blev inte släktnamn förrän i slutet av 1800-talet.

I slutet av 1700-talet märktes den ökande influensen från Frankrike även på släktnamnen. Då var det inte ovanligt med franska inslag, exempelvis accent, som i Sundén. Här finns många fällor för släktforskaren. Observera att helt utländska efternamn inte behöver innebära härstamning från andra länder.

Kring 1800 blev det ganska vanligt med soldatnamn med främmande ursprung. Man tog bland annat namn efter utländska härförare, till exempel Nero. Det förekom även att man använde franska namn som tidigare burits av valloner som invandrade på 1600-talet, men i dessa fall tyder det alltså inte på någon utländsk härstamning.

De flesta som tog släktnamn på 1700-talet var hantverkare. I denna grupp förekom det också att namnet associerade till yrket. Smeder tog till exempel namn som Hammarström eller Jernberg, medan trädgårdsmästare ofta brukade ha träd och andra växter i namnet, eller mer generella yrkesnära namn som Blomberg eller Rotman.

En speciell grupp av släktnamnstagare var de som studerade. Redan vid inskrivningen på en lägre skolnivå tog de få pojkar som fick studera i allmänhet ett släktnamn. Många av de studerande vid universiteten blev präster, men långtifrån alla, och åtskilliga studerade bara på lägre stadier.

Trädgårdsmästare Blombergs (till höger) efternamn skvallrar om hans sysselsättning vilket inte var ovanligt. Bilden är tagen kring sekelskiftet 1900 utanför missionshuset vid Åby i Funbo socken, Uppland.

© Johan Lundin/Upplandsmuseet

Namnbyte vid flytt

En vanlig orsak till namnbyten var att man flyttade till en stad. Eftersom de flesta som bodde där hade släktnamn ville inte de inflyttade vara sämre. Som på andra platser med mycket folk var det ju också mer praktiskt än att många hade samma patronymikon. Fast i städerna togs också son-namn som släktnamn långt innan patronymikonsystemet upphörde på landsbygden.

Överhuvudtaget hör namnbyten ihop med förflyttningar. Ofta dyker ett släktnamn upp för första gången efter en flytt. På samma sätt kan en flytt innebära att efternamnet försvinner igen. På stora gods var det till exempel vanligt med släktnamn även hos andra anställda än trädgårdsmästarna. Även här var förmodligen en bidragande orsak att det var mycket folk på ett och samma ställe, så att det var mer praktiskt att ta sig ett släktnamn.

Om de sedan bytte karriär var det inte ovanligt att de lade av med det nya efternamnet. Ett extremfall som jag hittat var en bonde i Sörmland som under endast ett år arbetade som fogde på en herrgård. Då tog han sig namnet Tafström. Nästa år var han tillbaka som bonde igen och stod efter det åter endast som Måns Jonsson.

Ledtrådar i början och slutet

Ibland kan man dra slutsatser om ursprunget av namnens början och slut. Det vanligaste bland dem som blev präster var att latinisera namnen. Stöter man på någon med ett namn som Sundelius (eller den kvinnliga formen Sundelia) tyder det alltså på att fadern var präst. Fast prästsöner som inte själva blev präster försvenskade ofta efternamnen. På det viset blev Sundell och liknande namn vanligare under 1700-talet. Släktnamn med ändelsen -ell kan alltså också tyda på en kyrklig härstamning.

I adelsnamn förekommer också vissa ändelser som de oftast är ensamma om, som ”-stierna” och ”-swärd”. Dessa är emellertid inte lika utpekande. Hos adeln var det istället ofta inledningen på namnet som avslöjar vad det handlar om. Inledningen ”af” är ju till exempel välkänd och tyder normalt på adlig härstamning även om det åtminstone finns något undantag (släkten af Bjur).

Varianten ”von” innebär också ofta adlig härstamning, men i detta fall finns det betydligt fler undantag. Speciellt har det inte i Tyskland samma starka koppling till adeln, och andra släkter med detta prefix har flyttat hit därifrån.

Gyldenstolpe är en adelsätt med en klassisk gyllene förled. På bilden greve Nils Gyldenstolpe som var militär och under 1850-talet krigsminister.

© Illustrated London News

Andra vanliga inledningar i adelsnamn är ”Silfver-” och ”Gyllen-”. Normalt är också de adliga släktnamnen unika, eftersom de hade ett visst skydd, så att sådana som inte tillhörde släkten inte skulle kunna ta samma efternamn. Det hindrar inte att det i flera fall finns andra släkter med samma namn, till exempel smedsläkter med namn som Stålhammar och det inte adelsklingande men välkända adelsnamnet Bonde.

Det förekommer också att adliga släkter har helt vanliga efternamn, som Björnberg eller Broman. Då kanske man inte misstänker att man har stött på en adelsman. Ibland framgår det av att han kallas ”välborne” eller liknande. Det kan också vara värt att kontrollera om en man med ett sådant namn är adlig, om han var hög militär eller hade ett annat högt uppsatt yrke.

Standardverket för att slå upp adelsmän är Gustaf Elgenstiernas bokserie Den introducerade svenska adelns ättartavlor. För att läsa om personnamn i allmänhet rekommenderas Personnamnsboken av Marianne Blomqvist (1993). Perspektivet är finlandssvenskt men boken ger en bra översikt.

Emigranterna

En speciell kategori i samband med släktnamnen är emigranterna. Eftersom svenska namn inte alltid var så lätta att uttala för amerikaner byttes de ofta ut i USA. Det förklarar säkert varför till exempel Järnström blev utbytt mot Armstrong!

Efternamn som blir släktnamn och går i arv mellan generationerna har införts successivt i Sverige. Tidpunkten när de skapades bestämmer hur de ser ut. Släktforskarskolan reder ut begreppen.

SNABBFAKTA

Tillnamn/Binamn
Knutna till en person men ärvdes ibland och blev släktnamn.

1600-tal
Vanligt med korta namn och djurnamn. Exempelvis Björn och Oxe.

1700-tal
Vanligt med två­delade namn från naturen. Exempelvis Bergsten.

1800-tal
Patronymikon tas ur bruk.

Soldatnamn
Binamn, vanliga på 1700-talet, för att kunna skilja sig från andra soldater med samma patronymikon.

Hantverkare
Vanligt att de tog släktnamn på 1700-talet. Exempelvis Hammarström och Blomberg.

Präster
Latiniserade namn. Exempelvis Sundelius.

Läs också

Kanske är du intresserad av...