Ett dop i en välbeställd bondefamilj som det kan ha sett ut runt mitten av 1800-talet.

© Arkiv Digital

Dopvittnen avslöjar familjens nätverk

På 1600-talet började prästerna dokumentera barndop i kyrkböckerna. I kartläggningen av dina anfäder kan du få unika uppgifter om familjens bekanta och släktingar om du granskar vad som står om dopvittnena.

18 juni 2017 av Magnus Bäckmark

Vid prästmötet år 1608 uppmanade ärkebiskop Olaus Martini prästerskapet att börja föra bok över dop, vigslar, trolovningar och register ”opå alt annat, som wårdar någott”. Men det var nästan ingen som hörsammade honom. Den äldsta bevarade födelseboken i Sverige är den för Storkyrkoförsamlingen i Stockholm som börjar 1611.

Längre fram under 1600-talet blir födelseböckerna mer allmänt förekommande. Välkänt är Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius initiativ med kyrkobokföring i sitt stift från 1620-talet och framåt. 

År 1631 kom en kunglig instruktion om att biskoparna skulle se till att det i alla kyrkor fördes längder över bland annat döpta och begravda, men efterlevnaden var fortsatt måttlig.

Tvingande lag 1682

Genom kyrkolagen 1682 blev kyrkobokföring lagstadgad. I lagen står det: ”Prästen skal uti Kyrckeboken anteckna Orten och Dagen, hwar ock när ett Barn födt är, såsom och när thet döpt warder, jämwäl Barnetz, dess Föräldrars och theras Namn, som Wittnen til dess döpelse warit hafwa.”

Oftast var dopvittnena fem eller sex personer, men något fastställt antal har aldrig funnits. Ett vanligt mönster under 1700- och 1800-talet är att de bestod av två–tre gifta och två ogifta av varje kön.

Orden (dop)vittne och fadder används omväxlande och betyder i princip samma sak. Man kan även stöta på benämningen gudfäder och gudmödrar. I en dagboksanteckning från 1603 har kanslisten, sedermera riksantikvarien Johan Bure skrivit ned vilka fyra personer, två av varje kön, som varit ”guffäder” respektive ”gummöd(rar)” åt hans son vid dennes dop.

In på 1800-talet var det inte ovanligt att dop förrättades i prästgården. Här har dopet precis ägt rum, dopvattnet bärs undan och prästen antecknar vilka vittnena varit. 

© Ur G H Melins Svenska nationaldräkter

Sörja för kristlig uppfostran

Faddrarnas uppgift var, då som nu, att vara vittnen till dopet och sörja för att barnet skulle få en kristlig uppfostran. Det har alltid uppfattats som ett hedersuppdrag. Kyrkolagen 1686 fastställer att inga andra fick bjudas till faddrar ”än the som äro af vår religion, til laga ålder komne, och i Catechismi lära väl kunnige”. 

Numera behöver man varken ha uppnått myndig ålder eller besitta godkänd kristendomskunskap för att vara fadder, det enda formella kravet är att man själv är döpt.

”Laga ålder” tycks inte ha iakttagits så noga – viktigare var att den som skulle vara fadder besatt god kristendomskunskap. Man kan stöta på exempelvis 13-åriga prästdöttrar som dopvittnen på 1700-talet. 

I de fallen kände ju de egna fäderna till vad de kunde. För andra var det första nattvardsgången vid 14 eller 15 års ålder som markerade inträde i vuxenlivet och därmed möjlighet att bjudas till fadder.

Latin i grunden

Det sägs att fadderskapet bland de första kristna i Rom kunde innefatta att ta hand om barnet om det blev föräldralöst. Ordet fadder återgår på latinets compater, ”medfader (medförälder)”, och har sin bakgrund i den miljön. 

Något sådant åtagande har aldrig funnits vad gäller svenska förhållanden. I de fall som man kan konstatera att någon åtagit sig vården av sitt fadderbarn är det i så fall av andra skäl, inte formellt för att han eller hon stått fadder.

Sida ur en dopbok från 1768.

© Arkiv Digital

Storgudmor

En särskilt hedersam roll hade den kvinnliga fadder som bar fram barnet till dopet. Hon kunde benämnas storgudmor. Det är inget ord som man möter i födelseboken, där det istället kan stå ”bars av”, ”Susc.” eller ”Exhib.” (se ordlistan här bredvid). 

Särskilt i södra delarna av landet framgår det ofta vem som är storgudmor av att hennes namn står först bland dopvittnena, alltså även före männen. Ett exempel: ”hustru Else Jöns Nilses i Kågeröd bar barnet”. I övriga fall kan man räkna med att den som nämns först bland de kvinnliga vittnena haft detta uppdrag.

Ordningen på dopvittnena har särskilt under 1600- och 1700-talen betydelse, eftersom rangtänkande genomsyrade samhället på den tiden. De som har högst rang nämns först, de gifta kvinnfolken alltid före de ogifta, till exempel.

Visar nätverket

Vad har man då för nytta av dopvittnena i släktforskningen? Jo, de ger en inblick i vilka personer som stått familjen nära. Ofta visar det sig vara nära släktingar: särskilt vanliga är syskon till barnets föräldrar, liksom mer eller mindre avlägsna släktingar. Förälders föräldrar kan förekomma.

Dopvittnen kan också vara grannar, personer som någon av föräldrarna varit i tjänst hos som ung eller lokala societetspersoner som hedrar barnets föräldrar med sin närvaro. Av praktiska skäl var det i äldre tid sällan mer avlägset boende personer än från grannsocknen som kunde komma i fråga vid dop för allmogens del.

Barndop i Mora skildrad av en bygdemålare i början av 1800-talet.

Kartlägga anor

Vid kartläggningen av anorna hamnar man till slut i situationen att husförhörslängd bara finns sporadiska år eller inte alls. Att kartlägga en familjs alla barn och deras dopvittnen genom att plöja igenom församlingens födelsebok är då en metod för att komma vidare. 

Ett dopvittne som heter Larsdotter liksom barnets mor är kanske moderns syster? Det kan uppställas som en arbetshypotes. Därefter undersöker man den kvinnans familj närmare för att se om det kan bekräftas. Exempelvis kan det stå i hennes bouppteckning att hennes omyndiga barns rätt bevakas av maken till barnens moster, som där även namnges. Då är släktskapet bevisat.

Hur pass ofta släktingar finns bland dopvittnena beror i hög grad på sociala omständigheter. I lokalt välförankrade bondesläkter eller inom högreståndsfamiljer är släktnätverken ofta starka. Det avspeglas i att dopvittnen ofta visar sig vara släktingar.

Vänner eller ytliga bekanta

I den återstående och större delen av befolkningen var läget genom alla tider annorlunda. Arrendebönder och småbrukare som flyttat runt mycket, soldater, båtsmän, torpare, arbetsfolk och liknande hade ofta svagare kontaktnät. För dem är dopvittnena i stället deras vänner och ibland ytligt bekanta som ställer upp som dopvittnen för hjälpsamhets skull.

Anteckningarna om dopvittnen är värdefulla av fler skäl. Exempelvis är anställda hos adliga arbetsgivare – som till exempel trädgårdsmästare och gårdsfogdar – tidvis inte synliga i mantalslängder. 

Särskilt i sådana lägen är det värdefullt att plöja igenom födelseboken för att se mellan vilka tidpunkter en viss person beläggs på en viss ort genom närvaro vid olika barndop. Genom det får man samtidigt en bild av de kontaktytor som personen hade.

För den tid från 1700-talet och framåt då det blir gradvis vanligare med fler än ett förnamn ger dopvittnesanteckningar ofta också belägg för vilket som varit en persons tilltalsnamn. 

När man följer en familj i husförhörslängder och kyrkoarkiv kanske man inte får fram annat än att dottern i en viss familj hetat Maria Ulrika Stenman. Då är det guld värt när hon återfinns som dopvittne åt ett syskons eller en kusins barn och där står antecknad som jungfru Ulla Stenman!

Läs också

Kanske är du intresserad av...