Riddarhuset i Stockholm.

Kunde man ta ett adelsnamn hur som helst?

Kunde man som ofrälse ta ett efternamn som härstammade från en utdöd adelssläkt? Frågan gäller 1700- och 1800-talet, och vår expert Ulf Berggren ger svar.

4 juli 2017 av Ulf Berggren

Fråga Min pappas familj har sina rötter i Norrköping. Vårt släktnamn är Appelgren och jag har hittat en släkting, Petter Appelgren, som var trädgårdsmästare vid Karlstorp utanför Norrköping. Han avled 1807, men jag har ingen notering vad gäller hans födelse.

Vad jag förstår har namnet anknytning till hans yrke?

Samtidigt har jag träffat på uppgifter om en Johan Eriksson som adlades 1640 och då tog namnet Appelgren. Den siste mannen i adelsätten avled 1742, som ogift. Vad jag undrar över är om man vid tiden då min släkting levde kunde ta ett adelsnamn till eget släktnamn? 

Visserligen hade den adliga ätten dött ut på manssidan, men några kvinnliga ättlingar levde troligen kvar. En Elsa Appelgren, gift med friherre Burensköld, hade anknytning till Norrköping.

Den adliga släkten Appelgrens vapen.

Svar Adelsnamn fick ett visst skydd under 1700-talet och detta gällde även utdöda släkter. 

I ditt fall är det ju i nuläget svårt att veta när namnet togs, men man kan konstatera att det fanns många icke-adliga som bar namnet Appelgren på 1700-talet, till exempel ryttare, smeder och trädgårdsmästare i Småland, och även stadsbor som hattmakare, krögare och bagare i andra delar av Sverige, till exempel i Skåne. 

Även versionen Apelgren bör räknas in – det fanns en pistolmakare med detta namn i Jönköping redan 1702.

Man kan också notera att det även senare förekom att personer kunde ta adelsnamn trots det skydd som fanns, speciellt om namnet inte var ett typiskt adelsnamn eller känt som ett sådant. Detta gällde innan de nya generella namnlagarna kom i början av 1900-talet.

Läs också

Kanske är du intresserad av...