Storstaden Chicago behövde arbetskraft till att bygga de stora skyskraporna och i den växande industrin.

Min släkthistoria: Drömmen om Amerika gick i kras

Med hopp om en bättre tillvaro lämnade Fredrik och Mimmi Larsson lilla Alnö i Västernorrland för storstaden Chicago på 1920-talet. Men livet där blev inte som de hade tänkt sig. Sven-Åke Henriksson berättar om sin frus morföräldrar – och om skammen när de utblottade fick återvända hem till Sverige.

29 november 2016 av Sven-Åke Henriksson

Under 1920-talet drabbades Norrland av ”sågverksdöden”. Följden blev massarbetslöshet och fattigdom, och hos många norrlänningar vaknade drömmen om ett bättre liv i Amerika. 

Fredrik och Mimmi Larsson med dottern Ruth-Marie, lämnade det lilla sågverkssamhället Alnö och utvandrade till den amerikanska storstaden Chicago. Femtio år senare intervjuade jag familjen om resan.

Arbetslöshet drev folk till USA

Fredrik Larsson föddes 1898 i Sättna, några mil utanför Sundsvall. Efter folkskolans slut började han jobba på Nacka sågverk på Alnön där han så småningom blev plankbärare. 

Mimmi växte upp i närheten och efter att hon slutat skolan började hon åka ångbåt in till Sundsvall där hon arbetade som barnpiga åt en förmögen familj. 

Mimmi och Fredrik träffades på IOGT-logen i Nacka dit de brukade gå för att dansa och roa sig. Paret gifte sig 1923 och senare samma år föddes dottern Ruth-Marie.

Men tiderna blev sämre och Fredrik förlorade jobbet hösten 1926. Mimmi hade inget arbete, och familjen hade inga sparade pengar att leva på. 


Flera av parets vänner som hade drabbats av massarbetslösheten beslöt sig för att söka lyckan i USA. En stad som lockade var Chicago, som beskrevs som ett gigantiskt centrum för kött- och spannmålsindustrin och som alltid behövde duktiga arbetare. 

Dessutom behövdes folk till byggandet av de många skyskraporna.

Kanske bidrog också den kända Chicagovisan till stadens stjärnglans:

Chicago, Chicago, det är en stad så stor, där finns det mycket hästar, där finns det mycket kor, där finns det feta grisar och oxar som jag tror och där har jag en bror. 

Där finns så stora gator, där finns så stora hus, som är en mil i höjden och lyser utav ljus, där levs det glada livet uti sus och dus.

Fredrik skulle resa först

Familjen Larsson hade inga släktingar i USA, men Fredriks bästa vän Ewert Almström hade åkt dit något år tidigare och skrev från Chicago att han tyckte att Fredrik skulle komma efter. 

Ewert skulle ta hand om honom tills han fick arbete och kunde försörja sig själv. Fredrik bestämde sig för att resa, trots att han inte kunde någon engelska – sämre än hemma kunde det inte bli. 

Mimmi och Fredrik kom fram till att Fredrik skulle åka över först och ordna med arbete och bostad. Sedan skulle Mimmi och Ruth-Marie komma efter.

Den 17 februari 1927 anlände Fredrik till New York med Svenska Amerikalinjens ångare Stockholm. Han tog tåget tillsammans med flera andra svenskar till Chicago, där Ewert väntade och tog hand om honom.

Men livet i Amerika var svårare än väntat. Även om Fredrik fick tag i några tillfälliga jobb, blev det inte mycket pengar över att skicka hem. 

Det gjorde att den planerade resan för familjen dröjde allt längre. Det var svåra år för hela familjen, berättade Mimmi när jag intervjuade henne och Fredrik 1978.

– Det var besvärligt många gånger att klara uppe­hället och uppfostran av fyraåriga dottern Ruth-Marie. 


Jag försökte spara pengar till den kommande resan till USA men det var inte lätt då arbete saknades. Om det var svårt för männen att få jobb var det nästan omöjligt för kvinnorna. 

Fredrik Larsson, fyra från vänster längst fram, med kollegorna på Nacka sågverk 1924. Hans högersko är trasig och det var de enda skor han ägde. Det var denna fattigdom han, hustrun Mimmi och deras dotter Ruth-Marie försökte fly ifrån. 

Sålde allt på auktion

Mimmi bodde hos sin mamma och försökte få ihop pengar genom att sy kläder åt rikare folk. Ytterligare ett år gick innan Fredrik till slut skrev och berättade att han äntligen hade fått ett bra byggjobb och att familjen nu kunde komma efter.

Mimmi ordnade med pass och skaffade visum på amerikanska ambassaden i Stockholm. Sedan ordnade hon med auktion för att sälja alla familjens ägodelar för att få ihop till tågresan till Göteborg och båtresan till New York. 


Men när allt var sålt fick Mimmi ett nytt brev där Fredrik berättade att han hade blivit arbetslös igen, han tyckte att de skulle vänta med resan. Men då var det försent för Mimmi att ändra sig.

– Vad skulle jag göra? Jag hade betalat handlingarna, biljetterna och gjort mig av med hemmet. Det fanns inget alternativ utan jag packade en stor amerikakoffert och gjorde mig och dottern redo. Jag tänkte att nog blir det någon råd bara vi kommer dit.
Resan över Atlanten gick bra. Det var strålande sommarväder i slutet av juli 1929 och Mimmi och Ruth-Marie kände sig stolta som fick åka med ett fint passagerarfartyg även om de bara var tredjeklasspassagerare. 


Samtidigt gnagde en oro i Mimmi – hon visste att Fredrik var arbetslös och alla familjens sparade pengar hade gått åt till resan. Dessutom kunde hon bara några få ord engelska.

Första mötet med storstaden New York var omtumlande.

– Man blev virrig, nästan chockad av allt larm och oväsen och folk som fanns i New Yorks hamn, mindes hon senare.

På stationen i Chicago kunde familjen äntligen återförenas och Fredrik hade goda nyheter. Han hade lyckats skaffa egen lägenhet åt familjen. 


Dessutom hade han fått ett tillfälligt arbete på en skyskrapa. Han skulle bära bräder och balansera på betongbalkar, vilket gick bra för det påminde en hel del om jobbet som stabbläggare som Fredrik haft hemma på sågverket. 

Stabbläggarens arbete var att gå på landgångar och bära upp det sågade virket i sex till åtta meter höga staplar, stabbar, så att det skulle torka. Det fanns många svenska byggmästare i Chicago och svenskar ansågs vara bra hantverkare. 

Depressionen slog till

Men strax efter att familjen återförenats i Amerika slog den stora depressionen till. Byggrushen gick över och det blev bara tillfälliga byggjobb för Fredrik. 

Däremellan åkte han, som många andra arbetslösa svenskar, till de gamla svensktrakterna uppe i Minnesota. Där fanns många svenska farmare som kunde erbjuda kortare jordbruksjobb.

– Problemet var att man för det mesta inte hade pengar till någon biljett, utan blev tvungen att tjuvåka på godsvagnarna på samma sätt som luffarna gjorde.


För det mesta brydde sig inte järnvägspersonalen om att vi tjuvåkte i eller ovanpå godsvagnarna trots att det var förbjudet.

Men det var ändå riskabelt för det gällde att hoppa av i tid när det närmade sig en station. Ibland förekom det också razzior och den polisen grep fick straffarbete av något slag.

För Mimmi var det nya livet och det nya språket också en utmaning.

– Det var inte lätt första tiden i Chicago. Jag kunde ingen engelska men det var bra med varuhusen som var något nytt för mig. Hemma i Sverige beställde man alltid vid disk men här kunde jag själv gå omkring och såg för det mesta på omslagen vad det var för något.

Efteråt skulle Mimmi se tillbaka på alla märkligheter i storstaden, som neonljusen, rulltrapporna i varuhusen och så ”elevatorn” – spårvägen från 1892 som gick på en bana i luften.

– Stora eleganta affärer med imponerande skyltfönster fanns det gott om i Chicago, men en annan fick för det mesta nöja sig med att titta i skyltfönstren.

Stora sociala skillnader

Mimmi och Fredrik Larsson och alla andra som emigrerade från Sverige hade hoppats komma till lyckans och rikedomens land. 

Men de sociala skillnaderna mellan rik och fattig var stora och många svenskar levde i yttersta fattigdom. Mimmi berättade för mig att hon ofta längtade hem.

– Jag ångrade naturligtvis många gånger att jag hade åkt över men nu var det bara att kämpa på för att överleva på nästan ingenting, och hoppas på bättre tider. 


På kvällarna var man helst inte ute. Speciellt inte i de centrala delarna av Chicago, det förekom så mycket våld och otrevligheter under den här tiden när spritförbud rådde i USA.

En vän till familjen blev rånad och svårt misshandlad en kväll när han var ute och promenerade. En annan dag berättade barnen på gatan att polisen hade skjutit ihjäl en langare som gömde sig under en trappa på familjens gata.

Mimmi som jobbade på Hotel Darlington, vågade inte ha pengarna i handväskan när hon gick hem på kvällen.

– I stället lade jag pengarna under hålfoten i strumporna. Även hemma gömde vi dollarsedlar i ärtburkar för det var vanligt med inbrott. Depressionen gjorde att folk inte längre hade pengar på bankerna, för man kunde inte lita på dem. 

Svenskar i Swede Town, Chicago.

© Boken Amerika, Amerika!/ Ulf Beijbom/Natur och kultur

Ingen bättre framtid i utsikt

I Fredrik malde en tanke, att han hade svikit sin familj. Han hade lovat dem en bättre framtid, men inte kunnat infria det. Tiderna blev allt sämre i USA och invandrarna var de som fick sparken först när det började gå dåligt för företagen.

– Vi svenskar höll ihop och hjälpte varandra så gott som det nu gick. Svenskar blev ofta tråkade för namnet swede som betyder kålrot på engelska. Jag lärde mig aldrig engelska språket riktigt och det var en stor nackdel, berättade han.

– Det blev inte riktigt som jag och Mimmi tänkt oss. Vi skulle fara till USA för att få det bättre så att vi kunde leva ett bra liv i landet. I stället gick jag mest arbetslös och det var bara genom Mimmis dubbelarbetande som städerska och strykerska på hotellet som vi nätt och jämt höll upp livhanken.


Depressionen gjorde att deras sparade pengar tappade värde och massarbetslösheten blev värre än den varit hemma i Sverige. Men efteråt kunde Fredrik ändå minnas ljusa stunder.

– Det var tur att vi hade svenska vänner att umgås med. Vi tillbringade fritiden med picknick i parker med våra vänner och besök vid Lake Michigan där det fanns badplatser och möjlighet att låna roddbåtar. När vi hade råd gick jag och dottern till arenan Wrigley Field i vår del av staden och såg Chicago Cubs spela base­ball i proffsligan. Ibland gick hela familjen på bio och såg roliga Charlie Chaplin- och Bröderna Marx-filmer.

Beslutade att resa hem

I början av 1934 var Fredrik alltjämt arbetslös, men breven från släktingar berättade om att tiderna blev bättre hemma i Sverige. Då tog de beslutet att återvända, efter att Fredrik varit sju år i det nya hemlandet.

– Hade vi vetat att det också skulle bli bättre tider i USA hade vi nog stannat kvar för vi trivdes i Chicago och dottern hade många kamrater. Hon pratade flytande engelska men mycket sämre svenska.

Fredrik och Ruth-Marie åkte i förväg, maj 1934. Familjens besparingar räckte precis till båtbiljetterna. Mimmi fick stanna kvar över sommaren och hösten och arbeta på hotellet under världsutställningen ”A Century of Progress” i Chicago och spara pengar till sin egen hemresa. Ännu en gång blev hon tvungen att sälja ut familjens saker.

– Jag gjorde mig av med vår ögonsten, en stor elektrisk grammofon, innan jag fick ihop pengarna och kunde köpa en båtbiljett. 

Svår hemkomst

Men omställningen efter hem­resan blev inte heller lätt för familjen, speciellt inte för den elvaåriga Ruth-Marie som talade dålig svenska och klädde sig annorlunda än sina svenska kamrater. Hon längtade tillbaka till Chicago, där hon haft många vänner och trivdes i skolan.

– Jag hade växt upp i en modern amerikansk storstad med varuhus, biografer och nöjesfält. Jag var van vid att kunna köpa jordnötter men här hemma skakade alla på huvudet då jag tjatade om mina peanuts. Och ingen kände till Coca-Cola, att äta grillade marshmallows eller att spela baseball.

Visserligen hade familjen haft det ekonomiskt dåligt men föräldrarna hade sett till att dottern prioriterades så att hon kunde gå på bio och nöjesfält, handla godis och läsk.

– Mina rullskridskor imponerade på de nya kompisarna i Sverige men jag fick problem då jag inte klarade av att åka på vanliga skridskor eller skidor.

Den största omställningen var att lära sig svenska igen, och så var det detta med utedass. I USA hade även låginkomsttagare vattentoalett i hyreshusen men nu fick Ruth-Marie gå på utedass både hemma och i skolan. 

Chicago vid sekelskiftet 1900.
© Boken Amerika, Amerika!/ Ulf Beijbom/Natur och kultur

Kämpade för bättre arbetsmiljö

Den fattiga familjen blev först försörjd av släktingar. Sedan blev en sågverkskasern familjens hem. Fredrik jobbade på de kvarvarande sågverken på Alnön och fick se hur det ena efter det andra blev olönsamt. Det sista sågverket som lades ner på Alnön var Karlsvik 1963.

Mimmi blev hemmafru efter hemkomsten. Hon och Fredrik fick till slut se hur ett välfärdssamhälle växte fram. Fredrik engagerade sig fackligt och fick lön för mödan när han skadade sin vänstra arm svårt i en olycka i en barkmaskin. 


Efter en lång konvalescenstid kunde han återkomma till ett lämpligt arbete på Östrands massafabrik i Timrå, där han arbetade fram till sin pensionering i början av 1960-talet.

– Vem tror du hade låtit en enarmad brädgårdsarbetare få fortsätta jobba på sågen under de hårda åren på 1920-talet? Då var en krympling inte värd någonting.


Tack vare att vi kämpade för förbättrad arbetsmiljö när det gäller ohälsa och olycksfall fick vi bättre arbetsförhållanden och därför kunde jag avsluta min yrkesbana som industriarbetare på ett värdigt sätt. 

Glömde aldrig de svåra åren

1930-talen vändes till bättre tider och makarna fick möjlighet att bo i ett eget hus, en stor lycka för Fredrik och Mimmi.

Tyvärr drabbades familjen av ett hårt slag då deras pojke Kenneth, som föddes något år efter hemkomsten från USA, drunknade i unga år då han ramlade ner i familjens gårdsbrunn.

Fredrik och Mimmi tog sig ur fattigdomen och levde ett långt liv i Sverige, men glömde aldrig de svåra åren i sin ungdom. 

Trots det pratade de sällan om vistelsen i USA. Amerikakofferten och de minnessaker som de tagit med hem gömdes undan – det var ett stort nederlag för dem att tvingas återvända till Sverige. 

Fredrik dog 1980, Mimmi 1982. Deras dotter Ruth-Marie blev så småningom sjukvårdsbiträde i Sundsvall. Hennes stora intresse var dans och hon träffade den populäre fotbollsspelaren Folke Bymark, som hade växt upp på ett jordbruk i Alnö, år 1948. 


De gifte sig 1950 och fick dottern Agneta. Först på äldre dagar talade Ruth-Marie om minnen från den ljusa barndomstiden i Amerika. 

Hon berättade för mig att hon många gånger hade drömt om att åka tillbaka och se hur det blivit i hennes barndomsstad. Ruth-Marie avled hösten 2015, 92 år gammal. Hon återsåg aldrig Chicago. 

Läs också

Kanske är du intresserad av...