Svenska Tysklandsemigranter. Familjen Steffen utanför sin bostad i Holstein-Ludwigsburg våren 1912.

Amanda Charlotta Augustdotter (tvåa från höger) var en av alla svenskar som utvandrade till Kiel.

© Hans-Jürgen Schmitz

Svenskarna som emigrerade till Tyskland

Tiotusentals svenskar utvandrade på 1800-talet till Tyskland i jakt på arbete. Det handlade om de fattigaste på landsbygden som inte hade råd med en biljett till Amerika. I dag är denna emigration i stort sett bortglömd.

6 oktober 2017 av Karl-Olof Andersson

De flesta svenskar känner till utvandringen från Sverige till Nordamerika under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Mindre känt är att många svenskar vid samma tid emigrerade till grannländerna Danmark och Tyskland.

Enligt den statliga Emigrationsutredningen (verksam 1907–13) flyttade 26 528 svenskar till Tyskland under perioden 1861–1910. Men det är en grov underskattning, menar vissa forskare. Den tyske historikern Claudius Riegler beräknar att mellan 40 000 och 100 000 svenskar utvandrade till landet. 

De flesta kom från Blekinge och Halland, samt Kronobergs och Kristianstads län. Svenskarna var den första stora etniskt sammanhållna invandrargruppen i Tyskland. De skulle senare följas av andra nationaliteter.

Arbetsvandring till norra Tyskland

En anledning till svårigheten att bestämma antalet emigranter, och orsaken till att Rieglers beräkning har så stor spännvidd, är problemet att skilja mellan utvandrare och så kallade arbetsvandrare. Under 1800-talet och början av 1900-talet sökte sig många människor från magrare delar av landet till rikare jordbruksbygder för säsongsarbete.

På liknande sätt fanns det en rörelse över gränserna mellan Sverige och grannländerna. I södra Sverige var det inte ovanligt att arbetsvandrare begav sig till Danmark eller till norra Tyskland för att hitta försörjning, och många blev kvar där – kanske hade de hittat en äktenskapspartner eller ett arbete som inte var säsongsbundet. 

I Emigrationsutredningens statistik är dessa arbetsvandrare bara delvis medräknade. En annan anledning till osäkerheten är brister och inkonsekvenser i prästernas noteringar i kyrkböckerna, särskilt när det gäller människor som rörde sig mellan Sverige och grannländerna.

Missväxt i södra Sverige

Den första stora svenska utvandringsvågen ägde rum 1867–69 och huvudorsaken var missväxten och den svåra efterföljande nöden. Hela landet var drabbat, inte minst de magra skogsbygderna i västra Blekinge och i grannlänen Kronoberg och Kristianstad. 

I Kyrkhult i Blekinge, för att ta ett exempel, förstördes hela den förväntade rågskörden vid midsommartid 1867 av en svår hagelskur. Och så skulle det fortsätta, med regn vid fel tid, kyla, frost och torka. 

Organisten J P Källqvist i Lösen förutspådde i en inlaga till Blekinge läns hushållningssällskap att ”skogsbygden ganska snart blifver ett stort fattigsamhälle där endast nöd, brott och elände kunna trifvas”.

Annons som söker varvsarbetare och smeder till Holstein vid Kiel.

Agent söker arbetskraft till Tyskland via annons 1871. 

Nöden drabbade inte bara jordbrukets folk utan också arbetarna och hantverkarna. Priserna på livsmedel steg kraftigt samtidigt som arbetarnas löner blev lägre och beställningarna till hantverkarna blev färre. Många arbetstillfällen försvann.

”Arbetslösheten är allmän och tiggeriet tager med hvarje dag större dimensioner”, skrev en nödhjälpskommitté i ett upprop i Carlskrona Weckoblad.

Brist på arbetskraft i Mecklenburg

Men vid samma tid, på andra sidan Östersjön, ökade efterfrågan på arbetskraft. Pigor, drängar och mjölkerskor behövdes till de stora gårdarna och godsen i tyska Schleswig-Holstein och Mecklenburg. Industrialiseringen hade kommit längre i Tyskland än i Sverige, med inflyttning till städerna och arbetskraftsbrist i jordbruket som följd.

Detta gav den svenska utflyttningen till Tyskland vid den här tiden dess speciella karaktär, som skiljer den från Amerikaemigrationen.

De flesta som utvandrade till Tyskland i slutet av 1860-talet var unga, ogifta kvinnor och män ur det fattigaste skiktet på landsbygden. De var döttrar och söner till backstugornas och de små torpens folk, som inte hade råd med en Amerikabiljett och inte kunde få hjälp med en sådan av släkten.

Med Amerikafararna var det annorlunda – som helhet återspeglade dessa i stort sett ett genomsnitt av befolkningen i de socknar som de kom ifrån, och inte bara de fattigaste.

Agenter letade arbetskraft

De flesta svenskar som utvandrare till Nordtyskland värvades till storgodsen av agenter – ett slags entreprenörer i människohandel som vuxit fram i städer som Lübeck, Kiel och Rostock. Dessa hade i sin tur en kår av underagenter i Sverige.

Det mest oväntade namnet bland agenterna i Sverige är Pehr Götreck, socialisten som 1848 hade översatt Marx och Engels Det kommunistiska manifestet till svenska och startat den första socialistiska arbetarföreningen i Stockholm.

Han bodde nu i Karlskrona och annonserade under sommaren och hösten 1869 i lokalpressen efter ”nyktra, välfrejdade och i landtmannagöromål arbetsdugliga personer av båda könen” för arbete i Mecklenburg. Där skulle de ”ej behöfva befara att blifva tjenstlediga”, försäkrade han.

De värvade fick som regel resa tillsammans i grupp till någon av de tyska Östersjöhamnarna. Ofta gick man i land i Lübeck, men Stralsund, Rostock och Kiel förekom också som destinationer.

Många svenskar fick arbete vid varvet i Kiel. Varvsområdet i slutet av 1800-talet.

Svenskar byggde flottbas i Kiel

Sommaren 1869 kunde den svenske konsuln i Rostock, Leonard Cassel, för att ta ett exempel, rapportera att fartyget Vidar hade ankommit från Karlskrona med 199 personer, ”i lastrummet såsom boskap instuvade svenska utvandrare av båda könen och av alla åldrar”, och att ytterligare 300 personer väntades.

”Alla var rekryterade av en vid Dobran bosatt krögare som drev denna affär i förbindelse med ett par i Kristianstads län bosatte tyskar”, kunde Cassel vidare meddela.

Parallellt med rekryteringen av tjänstefolk till lantbruket inleddes i slutet av 1860-talet också värvning av anläggnings- och industriarbetare till Schleswig-Holsteins huvudstad Kiel.

Bakgrunden var att den expanderande militärmakten Preussen 1867 hade införlivat provinsen Schleswig-Holstein och beslutat att bygga en stor flottbas i Kiel. Sommaren 1868 kom följaktligen mellan 1 200 och 1 500 svenska arbetare till orten för att utföra befästningsanläggningar vid inloppet till hamnen. Av dessa fanns cirka 250 kvar tre år senare.

Strejkbrytare från Karlskrona

1871 strejkade de tyska arbetarna vid varvet Norddeutsche Werft i Kiel för högre löner och arbetsgivarna såg sig om efter kunnigt folk att ersätta de strejkande med.

Det var inte konstigt att de kastade sina blickar på den svenska örlogsstaden Karlskrona – där fanns rätt kompetens och i staden rådde arbetslöshet: medan Preussen rustade upp sin flotta rustade Sverige ned.

250 män föll för locktonerna och skrev kontrakt på ett års arbete i Tyskland. Den 11 november 1871 avseglade de från Karlskrona till Kiel med fartyget Horatio som hade chartrats av arbetsgivarna speciellt för detta ändamål.

De nyanlända kom naturligtvis att betraktas som strejkbrytare av de tyska arbetarna och fientligheter uppstod. De tyska arbetarna gick till attack mot svenskarna och utsatte dem för stenkastning. Flera skadades och preussisk militär sattes in för att skydda dem.

Det är oklart om svenskarna var medvetna om att de skulle fungera som strejkbrytare då de skrev på sina kontrakt. I vilket fall solidariserade de sig snart med de tyska arbetarna, och redan i april 1872 deltog alla i en gemensam strejk.

Sammankomst i Svenska kyrkan i Kiel omkring 1920.

Svenskkvarteren Gaarden dränktes

De flesta svenska arbetarna blev kvar i Kiel och nya immigranter strömmade till. Hustrur och barn till dem som var gifta kom efter och snart hade en hel koloni av svenskar etablerats i stadsdelen Gaarden på den östra sidan av hamnen.

Svenska kyrkan skickade en präst för att sköta själavården, och skolundervisning på svenska startades. Detta blev fröet till den första svenska skolan utomlands.

Men i november 1872 drabbades svenskkolonin av en katastrof. En nordostlig storm drev in en flodvåg över hamnen och arbetarbarackerna i Gaarden dränktes.

Ingen människa omkom tack och lov, men husen blev obeboeliga för en tid. Händelsen blev känd i Sverige och de nödställda familjerna kunde få en viss hjälp från det gamla hemlandet.

Under första hälften av 1880-talet kom en ny topp i antalet unga svenskar – mest flickor – som värvades till arbete på godsen i Schleswig-Holstein och Mecklenburg.

Svårt liv i Tyskland för många

Den bild av förhållandena för utvandrarna i Tyskland som spreds i Sverige var övervägande negativ. I tidningarna inflöt notiser om utblottade drängar och pigor som skickats hem igen på konsulatens bekostnad sedan de förlorat sina arbeten, rymt från husbönder som behandlat dem illa, eller blivit utvisade.

Det var vanligt att ensamstående svenska kvinnor som fött barn i Tyskland utvisades. De kunde mötas av förakt och stora svårigheter i hemsocknarna i Sverige.

Den mörka bilden bekräftas i åtskilliga konsulatsrapporter från tiden. Konsul Cassel i Rostock skrev till exempel 1869 att ”en mängd, såväl drängar som pigor, rymt från sina husbönder för alltför hårt bemötande och ofta nog misshandling”.

Missförhållandena gällde främst de fattigaste och därmed mest utsatta invandrarna i jordbruket. Bland industriarbetarna och hantverkarna fanns det många som klarade sig bra, bildade familj och blev kvar i det nya landet.

Utvandringen upphörde 1910

Utvandringen till Tyskland upphörde i stort sett kring 1910. Arbetslösheten hade då minskat i Sverige, samtidigt som tyskarna hittade ännu billigare arbetskraft till jordbruket i öster, särskilt i det polska Galizien. Men då var svenskarna redan en betydande och etablerad grupp i det nordtyska samhället.

Efter första världskriget byggdes en svensk kyrka centralt i Kiel. Vid samma tid tillkom ett svenskt ålderdomshem. Stadsdelen Kiel-Gaarden hade kvar sin karaktär av svensk koloni fram till andra världskriget.

Publicerad i Släkthistoria 6/2015

Arbetare på gård utanför Kiel. Foto från slutet av 1800-talet.

Fakta: Blekinge migrationsregister

Hans-Jürgen Schmitz i Karlskrona har kartlagt utvandringen till Tyskland. Hans mormor Amanda Charlotta var en av alla de unga kvinnor som emigrerade dit i slutet av 1800-talet. Intresset för hennes livshistoria blev upptakten till en unik kartläggning av de svenska Tysklandsresenärerna. Resultatet finns nu som en sökbar databas hos Blekinge släktforskarförening.

Läs också

Kanske är du intresserad av...