Hårt arbete väntade de svenskar som i tusental lämnade hemlandet för Brasilien mellan 1890 och 1911. 

© Ur boken "Floden tog" (1965)

Svenskarna slet ont i Brasilien

Lockade av gratis båtresa över Atlanten emigrerade fyratusen svenskar till Brasilien. Fattiga stadsbor utan erfarenhet av jordbruk slet livet ur sig på usel odlingsmark. En spillra av dem stannade dock kvar – och hittade sitt paradis.

15 juli 2017 av Per Erik Tell


 Den äldsta svenska kyrkogården i Sydamerika ligger någon kilometer utanför staden Porto Lucena i Brasiliens syd­ligaste delstat Rio Grande do Sul.

Begravningsplatsen anlades kring 1900. Urskogens växtkraft håller den ständigt i skugga av det gröna och lummiga. Bara solblänk fladdrar genom lövverket. Flockar av färggranna fåglar flyr undan, då tystnaden bryts. En bit bort skymtar Rio Uruguay, gränsfloden mot Argentina.

Vitmålade kors, med eller utan namn, och en del mer påkostade ­gravstenar, minner om denna den första generationen svenska Brasilienfarare. Även om gravstenarna vittrar och rosten lyser röd på järnkorsen så har förfallet bromsats upp. Sedan 2005 är kyrkogården kulturminnesskyddad och sköts numera av kommunen.

Första vågen på 1890-talet

Gottfrid Samuelsson, August Kratz, Johanna Björklund och Herman Furten­bach. Namnen påminner besökaren om den blygsamma och tragiska svenska utvandringen till Brasilien kring sekelskiftet 1900. Den första vågen anlände på 1890-­talet, den andra åren 1909-11. 

Totalt beräknas drygt fyratusen svenskar ha lämnat Europa för en nybyggartillvaro i Brasilien, varav en stor del åkte hem igen. Många flyttade också över floden till Argentina.

Resan från Sverige innebar svåra umbäranden. En femtedel dog på väg mot slutmålet, kolonin Guarany, som mättes ut åt de svenska invandrarna vid Uruguayfloden och dess biflöde Comandahy. 

Raden av oxkärror som drog familjerna och allt de ägde längs delvis obrutna stigar genom urskogen kallades med rätta för ”dödskaravanen”. Barn dog av undernäring eller i tropiska sjukdomar. 

Det var ont om mat, gott om farliga djur, och utvandrarna fick oftast sova under bar himmel. Resan från hamnstaden Porto Alegre till kolonin, sextio mil in i landet, tog längre tid än resan från hemmet i Sverige till Brasilien.

Rekrytera tusen svenskar

Drömmarna om ett nytt liv vittrade bort för många längs vägen och löftena från ”brasilianska kontoret” i Malmö lät förmodligen allt mer ihåliga.

Kontoret hade fått i uppdrag av regeringen i Rio de Janeiro att rekrytera tusen svenska jordbrukare till Brasilien. De skulle odla upp och förvandla den tropiska urskogen till bördiga åkerfält.

I ”Vägledning och rådgivare för invandrare till Brasiliens Förenta Stater” (1891) lät det så här: ”Gån dit ut, mina barn! Därute i Nya världen finns det fruktbara jordvidder att uppodla och bruka, där finns det välstånd att vinna, stundom rikedom.”

Tidningsklipp från 1890 och 1891 om att utvandra till Brasilien.

Annons för fria Brasilienresor från 1890 och en infälld en notis som varnar för emigration dit från året efter.

© Kungliga Biblioteket

Få var jordbrukare

Få av dem som gav sig iväg hade emellertid en bakgrund som lantarbetare. De stora grupperna var istället sågverks- och fabriksarbetare samt hantverkare från Sundsvall, Stockholm och Östergötland.

Tiderna i Sverige var svåra och de som inte blev arbetslösa tvingades acceptera lönesänkningar. Detta utnyttjades av emigrantvärvarna, som hade provision på varje person som de lyckades skicka i väg. Istället för odlingskunnigt folk fyllde de gladeligen emigrantfartygen med stadsbor, som var dåligt förberedda på vad som skulle komma att möta dem i Sydamerika.

Att det i emigrantagenternas dokument angavs att de hade fullmakt att befordra ett antal familjer ”bevisligen kunniga i åkerbruk”, spelade ingen roll då det gällde att tjäna snabba pengar.

Resan gick via Hamburg i Tyskland och biljetten dit betalade varje emigrant själv. Resekostnaderna från Hamburg till destinationsorten i Brasilien stod däremot den brasili­anska­ staten för. Gratis resor gjorde att många valde Sydamerika före Nordamerika.

Tog fart efter storstrejken

År 1900 avstannade utvandringen i några år. Först 1909 tog den ny fart, i kölvattnet på den svenska storstrejken. Emigrantagenterna fick utrymme för sin agitation på de många möten som hölls under strejken.

Den stora gruppen av utvandrare var nu gruvarbetarefamiljer som lämnade malmfälten i Norrbotten. Kanske var dessa ännu mindre lämpade än fabriksarbetarna från Sundsvall och Stockholm. Både för det odlingsarbete som väntade och för det tropiska klimatet.

Svenskarna spreds över flera olika regioner av delstaten Rio Grande do Sul, merparten slog sig ned vid Uruguayfloden. De flesta hade inga besparingar med sig men fick till en början nödtorftig ersättning för att de röjde skog och vägar. Till syvende och sist var de dock helt beroende av att skörden blev bra. Vilket sällan var fallet.

Extremt klimat

Klimatet var nyckfullt. Somrar med över fyrtio graders värme följdes av vintrar med minusgrader, långa torrperioder av skyfall med översvämningar som följd. Pengarna tog slut och kosten blev ensidig. Kolera och dysenteri slog till och sjukstugorna var illa bemannade och utrustade.

De svenska immigranterna hade också svårt att komma överens med de lokala myndighetspersonerna. Språket var en barriär. Brännvin var lätt åtkomligt och många tog till flaskan.

Ett jaktlag bestående av svenska emigranter har fällt en tapir.

© Ur boken "Floden tog" (1965)

Katastrofal översvämning

I oktober 1911 kom den avgörande katastrofen. Uruguayfloden steg sjutton meter och dränkte det omgivande landskapet. Svenskarnas bostäder och boskap sveptes med av vattenmassorna. Hela gårdar försvann.

Barn bands fast i trädtopparna för att de inte skulle dras med av vattnet och drunkna. Hus förankrades för att eventuellt kunna tas om hand senare.

Johan Petter Mattsson från Kiruna är ett exempel på hur svenskarna drabbades. Han anlände till kolonin i februari 1911, begravde en dotter i dysenteri redan i april, månaden därpå sin hustru och ännu en dotter.

När floden steg i oktober klängde sig spillrorna av familjen, far och två barn, fast i trädtopparna i sju dagar. Det var ett liv i elände.

Nyårsdagen, den 1 januari 1912, samlade sig de svenska familjerna för att skriva ett brev till Sveriges statminister Karl Staaff. De begärde hjälp för att kunna återvända till hemlandet. Trettiosju familjer undertecknade skrivelsen.

Den svenska beskickningen i Buenos Aires i Argentina fick uppdraget att på svenska statens bekostnad skicka hem dem som inte längre kunde klara sitt uppehälle i Brasilien.

Tillbaka till Sverige

Johan Petter Mattsson och det som var kvar av hans familj sändes tillbaka till Sverige i mars 1912. Trashankarna tog sig med järnväg eller båt till Buenos Aires där de inkvarterades hos Frälsningsarmén och uppmanades att inte söka upp den svenska legationen.

I boken Svenska öden i Sydamerika av Axel Paulin berättas om en episod då en grupp hemvändare trots förmaningen dök upp just som den svenske ministern, friherre Löwén, skulle ta emot den argentinske utrikesministern på middag:

”Vad fick jag se? Tre åkdon till bristningsgränsen fullpackade med män, kvinnor och barn kompletterade av bylten och paket och liknande kollin. Ej heller fattades några papegojor, markattor, bananklasar och andra exotiska souvenirer.

Gudskelov att det var mörkt och att gatan ej tillhörde de större trafikstråken, annars hade det säkerligen blivit folkskockning kring detta kuriösa menageri. Alla var klädda som de gick och stod i den brasilianska urskogen. Kläderna på kroppen bestod av gamla trasiga paltor, ur skorna stack tårna ut.

Hår och skägg hade inte haft besök av perukmakare på år och dag. Hela det bisarra sällskapet liknade rödskinn inpepprade som de var av den celebra röda jorden.”

Svenskättlingarna Klas Björklund och Ademar Olsson på kyrkogården vid staden Oberá, grundad kring svenskkolonin Villa Svea.

Inte alla åkte hem

Totalt repatrierades på det här sättet omkring femhundra svenskar. Men långt ifrån alla ville resa hem. Carl Fredrik Brolin var en av de stolta familjefäder som slog fast att han inte skulle resa tillbaka fattigare än han for.

Brolin hade lämnat malmfälten, storstrejken och Kiruna som 62-åring och emigrerade 1910 tillsammans med hustrun Fredrika och sex barn. I tio år kämpade familjen mot naturkrafterna i Brasilien innan man gav upp och for till Argentina.

Den svenska kolonisationen av Brasilien hade misslyckats.­ Bland de svenskar som valde att stanna i Sydamerika flyttade istället en majoritet, liksom familjen Brolin, sina bopålar över gränsfloden till Argentina.

Till svensktalande finländare

De eländiga förhållandena var en orsak till flytten, men svenskarna hade också hört talas om Colonia Finlandesa, ett ovanligt nybyggarsamhälle vid Bonpland i Misionesprovinsen. Kolonin bestod av en grupp svensktalande finländare som utvandrat 1904, under ledning av den excentriske folklivsforskaren och botanisten Arthur Thesleff.

Svenskarna stannade dock inte länge bland finländarna utan sökte sig ytterligare några mil norrut. De kom till platsen Yerbal Viejo, nästan mitt i den argentinska Misionesprovinsen.

Där fann de perfekta förhållanden inte bara för yerba-te – närmast en nationaldryck i Argentina och Paraguay – utan också för tobak, frukt och grönsaker. På den närmast jungfruliga platsen bildade de kolonin Villa Svea, dit fler svenska invandrare sökte sig under de kommande decennierna.

Picada Suecia, den väg som svenskarna röjde från sin nya koloni Villa Svea, finns kvar än i dag.

© Per Erik Tell

Silverklara bäckar och jätteormbunkar

En av dem, Adolf Lindström, beskrev Yerbal Viejo så här: ”Härligare land kunde inte en kolonist skåda. Kullar och dalar, iskalla källor, silverklara bäckar med den underbaraste vegetation där stora cedrar beskuggade akacior, palmer och dungar av jätteormbunkar. Det bästa av allt var den djupa röda myllan.”

När svenskarna väl hade etablerat sig insåg de att det krävdes en väg för att ta sig till och från kolonin. Det var två mil till närmaste bosättning – en övervägande tysk koloni som i dag utgör staden Leandro N Alem.

Adolf Lindström har berättat hur tio man utrustade sig med yxor, machetes och så mycket proviant som kunde skrapas ihop. Därefter tog de Gud och ”den svenska pionjärandan” i hågen, och bröt med kompass i hand in i skogen i riktning mot sydost.

Tio dagars hårt arbete

För varje meter de tog sig fram tvingades de hugga av lianer eller röja undan annan vegetation. Den åttonde dagen tog maten slut, men inte kraften och viljan. På den tionde dagen nåddes målet. Kommunikationsleden mellan Yerbal Viejo och omvärlden öppnades 1914.

Än i dag ringlar sig vägen, närmast en stig med en tilltufsad mittsträng av grönt gräs, fram genom skogen. Den kallas ”Picada Sueca”, och finns utmärkt på kartor.

De närmaste åren växte Villa Svea kraftigt och 1928 grundades staden Oberá kring den gamla kolonin. Oberá är fortfarande ett samhälle som präglats av immigrationen, där många etniska grupper lever tillsammans. I september hålls den årliga invandrarfestivalen i Immigrantparken, där varje nation har ett eget hus.

Publicerad i Populär Historia 12/2011

Läs också

Kanske är du intresserad av...