Statare på Julita gård utanför Katrineholm, i Sörmland omkring 1910. 

© Gunnar Lundh/Nordiska museet

Statarnas hårda villkor

Statare kallades de egendomslösa lantarbetare som anställdes på ettårskontrakt vid godsen för att mot mat och husrum utföra det tyngsta arbetet. De var närmare en halv miljon individer och finns i många släktträd. Detta är deras historia.

6 juli 2017 av Tomas Blom

Slankveckan inföll den sista veckan i oktober. Då kunde man se statarna flytta; överlastade vagnar krängande på leriga vägar, flaken fulla av uppstaplade, nötta möbler, frysande barn nerstoppade i silltunnor för att inte ramla av, far på kuskbocken och mor högst uppe på lasset,

kanske med blomkrukan, väggklockan eller porträttet av kunga-familjen i ett stadigt grepp.

De färdades sällan lång väg, bara från det ena storgodset till det andra. Deras drivkraft var – enkelt uttryckt – drömmen om ett bättre liv under det kommande året. Kanske fick man en bostad med lite tätare tak, kanske delades det ut sill som inte var halvrutten, kanske var den nye rättaren lättare att tas med? 

Men det hände bara allt för sällan att drömmen slog in. För det mesta blev livet på det nya stället ungefär lika mödosamt och tröstlöst som där man kom ifrån.

Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson

Ungefär så här ser vår bild av statarna ut, en bild som har förmedlats inte minst genom 1930-talets skönlitteratur av ”Statarskolans” författare: Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Jan Fridegård. Den är självklart helt korrekt; författarna berättade alla ur sin egen erfarenhet.

Det fanns flera orsaker till att denna i våra ögon orimliga och ovärdiga anställningsform fick en sådan utbredning och tillämpades i närmare tvåhundra år. Arbete för mat och husrum var det normala innan penninghushållningen slog igenom. 

Pigor och drängar åt vid husbondens bord, sov under hans tak och fick därutöver en lega som kunde bestå av tyg till kläder eller läder till skor. Alltså idel naturaprodukter som framställdes vid gården – det var ju de enda tillgångar som fanns.

Jorden brukades i huvudsak av bönder med olika rättslig ställning. De kunde vara skattebönder, det vill säga ha sin egen mark och erlägga skatt till kronan. De övriga var landbor, arrendatorer som hyrde sin jord av staten, adeln eller kyrkan. Fram till mitten av 1700-talet var systemet i någorlunda jämvikt, det vill säga jorden räckte till, trots arvsskiften.

Moa Martinsson skrev om statarnas liv utifrån egna erfarenheter.

© Nordiska museet

Sparkade arrendatorer

Men det svenska jordbruket stod inför en stor omvälvning. Under hundra år, mellan 1750 och 1850, mer än fördubblades landets folkmängd, från 1,75 till 3,86 miljoner. 

Ökningen skedde huvudsakligen bland landsbygdens egendomslösa – torpare, backstugusittare, tjänstefolk. Klyftorna vidgades mellan dem och de jordägande, något som blev en förutsättning för statarklassens framväxt.

Parallellt med detta började det svenska jordbruket att rationaliseras. Nu etablerades stora och mer lönsamma gårdar.

Driften skulle inte längre vara beroende av sporadiska dagsverken från landbönder eller torpare, utan av fast anställd, ständigt tillgänglig arbetskraft under kompetent och auktoritär ledning. Storbönderna sparkade sina arrendatorer och lade samman deras jord med huvudgården. Åkrarna skulle brukas av gifta drängar på stat.

Nu anställdes alltså hela familjer, som försågs med mat och husrum, och det var inte bara mannen som skulle jobba, utan även hustrun förutsattes göra ”hielpedags-werken mot lindrigaste betalning”.

Spreds från Stockholmstrakten

I takt med att importerad spannmål från Amerika sänkte de svenska priserna styrde nämligen många gårdar över sin produktion på nötkreatur. Här fick statarkvinnorna en nyckelroll som mjölkerskor. ”Den vita piskan” började vina över deras ryggar, som Ivar Lo uttryckte saken.

Trots att emigrationen till Amerika minskade landsbygdens befolkningsöverskott, tillväxte statarklassen kraftigt under 1800-talet. År 1880 omfattade den 143 000 individer. Från sitt ursprung i Stockholmstrakten hade statsystemet vid århundradets slut spritts över större delen av landet med en koncentration till Mälarlandskapen, Östergötland och Skåne.

Visserligen höjdes röster i riksdagen mot statkarlssystemet, som man uppfattade som en proletarisering av befolkningen. Men debatten tynade bort, tillsvidare. Systemet hade kommit för att stanna.

En vanlig arbetsdag

Statarnas arbetsdag inramades av vällingklockans klang. Det fanns olika yrkeskategorier bland arbetarna. Den vanligaste var kördrängarna, som arbetade ute på åkrarna. Som framgår av namnet var deras främsta uppgift att manövrera djuren, ofta oxar, senare hästar, som drog de olika arbetsredskapen.

Statarbarn arbetar på åkern någonstans i Halmstadstrakten.

Vanligtvis deltog hela statarfamiljen i arbetet, sönerna först som »renspojkar».

© Gunnar Lundh/Nordiska museet

Kördrängarnas nettoarbetsdag låg år 1910 på tio och en halv timme sommartid (ett par timmar kortare om vintern). Utöver detta skulle de ägna en och en halv timme åt skötsel av djuren.

Djurskötarna, som hade till uppgift att ta hand om korna i ladugården, hade bättre betalt men ännu längre arbetstid, upp till fjorton och en halv timme – året om. Bland statarna fanns också en kategori yrkesmän – gårdssnickare, gårdssmeder, trädgårdsarbetare och kuskar. De hade något högre status än de övriga och höll sig gärna för sig själva.

Under sommarhalvåret var arbetstiden för alla alltså minst tolv timmar enligt statistik från tidigt 1900-tal. Djurskötare och mjölkerskor började vid fyratiden på morgonen, sju dagar i veckan, och kunde inte räkna med att få fritt förrän efter sju eller åtta på kvällen, om än med långa måltidsraster.

Åtta timmar gällde inte statare

När lagen om åtta timmars arbetstid blev verklighet år 1920, begränsades den till arbetarna inom industrin. Det skulle dröja länge än innan det ens blev tal om tiotimmarsdag för lantarbetare.

Kvinnornas lott var alltså att mjölka. Ofta fick var och en svara för mellan tio och tjugo djur som behövde tas omhand tre gånger om dagen, något som naturligtvis försvårade för mödrar och hustrur att, enligt urgammal sedvana, ta fullt ansvar för sitt eget hushåll.

En av systemets tidiga kritiker, prästen Henrik Fredrik Spak, satiriserade över en platsannons som formulerats: ”Statdräng, hvars hustru är villig biträda vid mjölkning, får plats.” Enligt Spak borde det stå: ”Statdräng, hvars hustru är villig att vanvårda sitt hem och till underpris släpa ut sig i förtid, får plats.”

”Stataronga, syns ofta i klonga”, var ett vanligt talesätt. Det fanns ofta gott om barn i statarfamiljerna, och det hörde till vanligheterna att i varje fall sönerna tidigt började gå i fars fotspår genom att mot en blygsam ersättning arbeta som ”renspojke”, det vill säga befria odlingar från ogräs. När det var skördetid, ansågs både kvinnor och barn skyldiga att delta.

Statarhustruns vardag präglades starkt av mjölkningsplikten – ”den vita piskan”. Foto från Statarmuseet i Torup i Skåne.

© Tomas Blom

Mesta av lönen i natura

Som lön för statarnas slit utgick dels en liten summa kontanter, samt själva staten, det vill säga en noga utmätt och kalkylerad tilldelning av naturaprodukter. Därutöver skulle arbetsgivaren hålla med bostad för stataren och hans familj.

Stathusen kunde från början bestå av övergivna småstugor eller ombyggda gårdshus som nödtorftigt inretts, men under 1800-talet började man uppföra särskilda byggnader, ofta i form av flerfamiljshus med åtskilliga smålägenheter.

Med tiden genomdrevs i avtal att bostadsytan skulle uppgå till minst 35 kvadratmeter, och att avstånd till dricksvatten inte skulle vara längre än hundra meter. Rinnande vatten inomhus fanns knappast i sinnevärlden. I allmänhet bestod bostaden av ett rum och kök. Trångboddhet var alltså regel, med flera personer i samma säng och knappt med armbågsrum kring matbordet.

I vissa fall hörde en bit jord till statstugan, i första hand avsedd för odling av potatis, som räknades in i staten. Med tanke på statarnas arbetstid kan man undra när de skulle ha tid att ta hand om sin ”egen” jordbit. 

Långkatekesen och Lusasken

Statarlängorna kunde ligga i rad efter ett slags bygata, ungefär som brukens arbetarbostäder, och försågs inte sällan med talande öknamn: Långkatekesen, Långholmen och Lusasken hörde till de vanliga. Det sistnämnda syftade förstås på de oönskade och talrika vägglössen som förpestade livet i statarlängorna:

”Lägenheten som vi fick flytta in uti, var så full av vägglöss att de ramla ner rakt på bordet i maten, många gånger. Hela byggningen var lika full av ohyra, men ingen ville säga något om eländet till arbetsgivaren. Då det blev sommar blev det alldeles olidligt att kunna bo där. Sova gick ej. Det myllrade av milljoner vägglöss.”

Ett vittnesbörd ur Nordiska museets arkiv. Där finns en stor mängd levnadsbeskrivningar av statare, insamlade i samarbete med Svenska lantarbetareförbundet i anslutning till att statsystemet avvecklades på 1940-talet. Vittnesmålen är talrika om ett slitsamt och i våra ögon knappt människovärdigt liv.

En statarfamilj ger sig iväg med överfullt flyttlass. Fotot togs 1939, troligen vid Alby gård, Uppland.

© Gunnar Lundh/Nordiska museet

Var fjärde flyttade under slankveckan

Missnöje med bostaden var den i särklass viktigaste orsaken till att statarfamiljerna så ofta flyttade när det årslånga kontraktet var till ända. En undersökning från 1930-talet som kom till på initiativ av den bekymrade ärkebiskopen Nathan Söderblom, visade att mellan 25 och 30 procent av de uppländska statarna valde att bryta upp i slutet av oktober, när slankveckan inföll.

Den sista veckan i denna månad var sedan gammalt tjänstehjonens enda lagstadgade ledighet, då de hade tillåtelse att lämna sina husbönder och söka ny tjänst. Stataren som valde att inte flytta, fick däremot inte ledigt, något som kanske var en bidragande orsak till att så många familjer förde en mer eller mindre nomadiserande tillvaro med i genomsnitt tre flyttningar på fem år.

Det tog lång tid innan statarna ens började tänka på att organisera sig fackligt, något som kan verka egendomligt med tanke på deras utsatta livsvillkor. Men det är ett stort steg från att vara ”tjänstehjon” till att bli betraktad som avtalsslutande motpart – med möjlighet att ta strid för sina krav.

Konservativa godsägare och bönder betraktade dessutom varje försök till facklig organisation bland sina arbetare som en fara för samhället. Om skördarna inte bärgades och korna inte mjölkades, hotade nöd och upplösning.

Strejk i Skåne 1907

Men i början av förra seklet syntes de första tecknen på att statarna hade fått nog. I Skåne gick de ut i strejk, år 1907 i Luggude och Råbelöv, två konflikter som snabbt trappades upp och präglades av vrede och bitterhet från båda sidor. Ett skoningslöst motdrag från godsägarna var att vräka strejkande familjer från sina bostäder. 

För att hindra bortkörda bråkmakare från att få anställning någon annanstans, hittade arbetsgivarna också på en subtil form för svartlistning. Den strejkande stataren kallades för ”lantarbetare” i sin orlovssedel (arbetsbetyg). Det var en beteckning som de fackligt medvetna ville införa, men här fungerade den som en varningssignal för Lantarbetsgivarföreningens medlemmar.

Svensk slum 1938. Mor och son på en sockerlåda i köket i en statarbostad
i Degeberga, Skåne. Kyla, drag, smuts och vägglöss hörde ofta till vardagen.

© Gunnar Lundh/Nordiska museet

De tidiga strejkerna hade inte som sitt yttersta mål att höja löner eller minska arbetstid. Det viktiga för statarna var att tillkämpa sig kollektivavtal, något som deras borgerliga meningsmotståndare hade svårt att förstå. Men så länge legostadgan gällde, var förhållandet mellan husbonde och dräng lika individuellt och patriarkalt som för hundratals år sedan och hindrade varje form av facklig organisation från arbetstagarna.

Socialdemokratisk regering

En bit in på 1930-talet blev lantarbetarnas fackliga kamp äntligen framgångsrik. Opinionen i samhället hade förändrats, sannolikt till stor del beroende på att ”Statarskolans” författare hade slagit igenom med en rad uppmärksammade verk och på att regeringen nu hade blivit socialdemokratisk. 

Flera reformer som förbättrade statarnas villkor genomfördes i snabb takt: reglerad arbetstid, semester, skydd mot vräkning, förenings- och förhandlingsrätt.

Nya och bättre bostäder byggdes – men statsystemet levde kvar. Så sent som 1938 avlönades mer än hälften av landets kollektivanslutna jordbruksarbetare fortfarande med spannmål och sill, även om systemet på sikt var dömt till undergång.

Statsystemets slutliga avskaffande skedde genom en bisats i det jordbruksavtal som undertecknades den 12 oktober år 1944. Där fastslogs att övergången till kontantlönesystem skulle vara genomförd inom ett år. Vidare byttes lagtextens uråldriga ”husbonde” och ”dräng” ut mot ”arbetsgivare” och ”karl”.

Lön i kontanter

För de flesta lantarbetare betydde naturligtvis statsystemets avskaffande något positivt. De räknades nu som fullvärdiga medlemmar av ett avtalsslutande kollektiv och var inte längre beroende av att bokstavligen talat utfodras av husbonden. 

Men för en äldre generation, kanske i synnerhet bland kvinnor, kunde det kännas otryggt att över en natt kastas in i penninghushållningens värld. Visserligen var lönen bättre, men den skulle plötsligt räcka till all mat och livets nödtorft. Och för somliga kvinnor fanns alltid risken att mannen skulle göra av med pengarna på sprit.

Framsidan av statsystemet hade ju onekligen varit att tillgången på föda var garanterad, något som under framförallt första världskrigets kristider hade lockat många att lämna industrin och ”ta stat” för att förvissa sig om en knapp men säker kaka.

Men statarlivets avigsidor vägde ändå över för de flesta. Ett liv i ofrihet och beroende som tjänstehjon under legostadgan var knappast förenligt med en modern svensk identitet.

Publicerad i Släkthistoria 1/2014

Statarlänga på Bälte­berga gods utanför Helsingborg 1937.

© Gunnar Lundh/Nordiska museet

Läs också

Kanske är du intresserad av...