Kyrkan låg mitt i byn och sockenprästen höll samman församlingen.

© Bertil Wreting/Nordiska museet

Sockenprästen var bygdens nav

Prästen mötte människor i glädje och sorg, i fest och armod, i helg och söcken. Men samtidigt som han inpräntade Guds ord var han också statens yttersta utpost och kontrollinstans i byn.

11 augusti 2017 av Mats Karlsson

Präster hade i äldre tid ett tungt lass att dra. Från medeltiden och fram till 1862, då socknarna ersattes av kommuner, förkroppsligade prästen både den andliga och den världsliga makten i lokalsamhället. Han måste navigera skickligt för att genomföra kronans och stiftets påbud, hålla sockenborna i Herrans tukt och förmaning och samtidigt vara dem förtrogen.

Dessutom skulle han leda skolan och fattigvården och bruka prästgårdens jord, som den bonde han också var. Misslyckades han med det kunde han hamna i personlig konkurs. En präst behövde kort sagt vara tusenkonstnär.

Förkunna Guds ord

Huvuduppgiften var att förkunna Guds ord och tillgodose sockenbornas andliga behov genom gudstjänster varje söndag och helgdag. Som ansvarig för allmogens frälsning genom sakramenten skulle han hålla i dopet, nattvarden och så kallade skriftermål. Dessa var särskilda gudstjänster där han präntade in vikten av gudstro, sedligt leverne, nykterhet och andra dygder.

De närvarande fick därefter ta emot syndernas förlåtelse. Först när en församlingsbo tagit del av skriftermålet hade hon rätt att ta nattvarden.

På prästen låg också ansvaret att döma ut straff för vissa mindre förseelser, så kallade skamstraff. Till exempel kunde den som missade för många högmässor tvingas sitta i stocken vid kyrkporten en eller flera söndagar. Kvinnor som gjort sig skyldiga till hor placerades på den så kallade horpallen i kyrkan. Horande män tilldömdes inte alltid skamstraff, men kunde ibland få sitta i stocken utanför kyrkan.

Förde bok över dop och begravningar

Prästen skulle också föra bok över dop, vigslar och begravningar, samt från och med 1800-talet även över konfirmationer. Utan hans gärning hade vi inte kunnat släktforska med de världsunika möjligheter vi har i Sverige idag.

Med folkskolans införande 1842 övertog pastoraten även ansvaret för utbildningen. Prästen blev chef för socknens lärare och ibland var det hans klockare som skötte undervisningen. Oftare tillkom dock den uppgiften kvinnor i bygden. Fram till kommunreformen, men i praktiken längre, var prästen också ansvarig för fattigvården.

Han var dessutom 1700- och 1800-talens nyhetsförmedlare. Från predikstolen läste prästen upp notiser om vad som timat i länet, landet och ibland även världen.

Thanums kyrkobok där prästen antecknade födelser, vigslar och dödsfall.

Dubbla lojaliteter

Att kombinera alla dessa uppgifter kunde givetvis vara både stressande och tungt. Det krävdes såväl jävlar anamma (om uttrycket tillåts), som fingertoppskänsla och hård hud.

– Framförallt under 1600-, 1700- och 1800-talen skulle prästen vara en lojal statstjänsteman och samtidigt den gode herden för sina församlingsbor. Ibland måste han göra saker som överheten bad om, men som kanske inte var bra för församlingsborna, säger Alexander Maurits, kyrkohistoriker vid Lunds universitet.

Under 1600-talet föll det exempelvis på prästens lott att upprätta listor över vapenföra män i socknen, som underlag för militära utskrivningar. I sin roll som statstjänare var prästen dessutom ålagd att läsa upp nya lagar och förordningar – i sin helhet – från predikstolen efter mässan. Och det även om inte en själ satt kvar i bänkraderna. Omfattande regelsamlingar, som Missgärningsbalken, kunde ta flera timmar att läsa upp!

Gränsen mellan världslig och gudomlig lag var inte knivskarp, tvärtom genomsyrades den världsliga av den protestantiska lärans syn på rätt och fel. Från och med Kyrkolagens införande år 1686 och fram till 1860-talet var det obligatoriskt att tillhöra statskyrkan. Andra religioner var förbjudna.

"Odöpt" i böckerna

I husförhörslängder, församlings- och dopböcker kan man ibland stöta på begreppet ”odöpt” vilket oftast betyder att föräldrarna tillhörde en frikyrka. Sådana tilläts från och med 1860-talet, men det var inte förrän 1952 som det blev tillåtet att lämna statskyrkan utan att träda in i annat samfund.

Alla dessa krav och ibland motstridiga ideal tog naturligtvis sin tribut. Att en präst sökte styrka i flaskan var inte ovanligt. Superi kunde leda till att han fråntogs sitt ämbete – ”avkragades” – även om det inte var speciellt vanligt. Andra anledningar till avkragning kunde vara misshandel eller annan typ av kriminalitet. Ett exempel från litteraturens värld på en präst som fråntagits sitt ämbete är Selma Lagerlöfs romanfigur Gösta Berling.

– Från slutet av 1700--talet fanns ett överflöd av präster. Det var framförallt en hel del unga präster som avkragades. Det var trögt med befordringarna, de fick inga egna tjänster utan fick dansa runt som adjunkter och tog till flaskan, säger Ragnar Norrman, kyrkohistoriker i Uppsala.

Under husförhören kontrollerade prästen kristendomskunskap, läs- och skrivkunnighet och hälsotillstånd.

© Lars Åkerman Olsson/Nordiska Museet

Martin Luther och prästrollen

Prästens samhällsbärande roll slogs fast i reformatorn Martin Luthers treståndslära. Enligt denna tillhörde alla människor, på en och samma gång, tre olika stånd, som vart och ett delades in i skikt. Det andliga ståndet bestod av ”lärare och åhörare”, det vill säga prästen och hans församling, det politiska ståndet av överheten och undersåtarna och hushållsståndet av husbonden, husmodern och barn/tjänstefolk.

På 1600-talet var det länge prästens främsta plikt att strida mot irrläror, det vill säga i första hand katolicism. Mot slutet av seklet var det istället den gode herden som var idealet. Så länge inte statskyrkans monopol utmanades, vill säga.

Kristligt föredöme

I 1686 års kyrkolag slås det fast att prästen ska utgöra ett kristligt föredöme – han ska vara gudfruktig, äga god vandel och leva ett kristet liv. Han varnas för lättja, lösaktighet, dryckenskap, spel och dobbel – och för träta med församlingsbor och prästbröder. Detta kom att bli präst-idealet under 1700- och 1800-talen.

Under 1800-talet betonades prästens roll som Guds sändebud. Idoga bibelstudier och noggranna förberedelser av predikningarna anbefalldes, liksom innerlighet och ödmjukhet.

Det gällde att hålla sig väl med socknens invånare. Ända till slutet av 1800-talet levde prästen som en ibland dem. Han for runt i byar och gårdar och höll husförhör och han ledde sockenstämman. 

Under husförhören kontrollerade han inte bara kristendomskunskapen genom förhör om lilla katekesens innehåll, utan även läs- och skrivkunnighet och hälsotillstånd. Lyten och psykisk sjukdom noterades, liksom vaccination mot smittkopporna. Besöken var också viktiga för folkbokföringen, prästen kontrollerade närvaro och att datum för födelse, vigsel, död, in- och utflyttning stämde.

Förhindra tiggeri

Prästen hade en nyckelroll när det gällde att stävja tiggeri och lösdriveri, något som staten bekämpade hårt under framförallt 1800-talet. Befolkningen hade växt kraftigt sedan mitten av 1700-talet och ett fattigt landsbygdsproletariat hade uppstått. Många sökte sig till städer, till andra delar av landet eller så småningom Amerika.

Men vem som helst fick inte ge sig av. För att lämna det egna länet krävdes inte bara att du var gudfruktig (och hade gudfruktiga föräldrar), utan också att du var mantalsskriven och betalade din skatt. Den som var försvarslös, det vill säga inte kunde försörja sig själv, nekades pass.

Sockenprästens tjänstebostad – prästgården – reglerades av kungliga resolutioner sedan 1700-talet. På bilden är prästfamiljen samlad vid Söndrums prästgård i Halland.

© Hallands konstmuseum

Tiondet var hans lön

Även prästen måste förstås ha sin försörjning. Ända fram till i slutet av 1800-talet fick han ersättning ur tiondet, den tiondel som alla medborgare betalade in till kyrkan i form av varor och förnödenheter. Hantverkare och stadsbor fick betala i reda pengar. Av tiondet gick en tredjedel till prästens uppehälle och resten till kyrkobyggnadens skötsel, till biskopen och de fattiga.

Prästgården kunde vara ett stort bekymmer. Den skötte prästen, som andra bönder, med hjälp av familjen och pigor och drängar. Eftersom han samtidigt skulle skriva predikningar, läsa Bibeln varje dag och sköta sina plikter som själavårdare med besök hos sjuka och döende, drog prästfrun ett tungt lass när det gäller prästgårdens skötsel.

Hon ordnade inte bara kyrkkaffe och startade syföreningar utan hade även mer diakonala uppgifter, till exempel som sjuksköterska. Långt in på 1900-talet var det mycket vanligt att prästfrun satt i kyrkorådet.

Magra och feta pastorat

Prästen hade också ansvar för att hålla prästgårdens byggnader i skick, med egna pengar. Det kunde vara betungande, särskilt i fattigare bygder. Var det en karg trakt blev också prästen fattig, hans inkomst stod i direkt proportion till sockenbornas. Man brukar tala om magra pastorat, och feta.

På 1860-talet fick prästen en reglerad lön i pengar, men först 1910 avskaffades prästtiondet.

Med några få undantag var prästen bunden till det stift där han vigts.

Mot slutet av 1800-talet skedde stora förändringar i prästens roll och framtoning. In kom Missionsförbundet och andra nyevangeliska rörelser som kritiserade prästerna som okunniga och oengagerade, svaga i tron och försupna. Statskyrkan framställdes som föråldrad, dyster och auktoritär. Det kom kolportörer, lekmän som vandrade kring och predikade i bygderna.

Förlorade i inflytande

– Det blev en kamp om makten över själarna, prästens auktoritet undergrävdes. Kyrkan försökte vara lyhörd och samtidigt säkra sin samhälleliga ställning. Men i och med att ståndsriksdagen avskaffades 1866 miste kyrkan inflytande. Kyrkan tappade alltmer kopplingen till samhällslivet, säger Alexander Maurits.

Stora förändringar kom slag i slag. På 1870-talet tilläts andra trossamfund. Staten tog över fattigvården. I början av 1900-talet upphörde katekesen att vara lärobok i skolorna.

Frikyrkorna betonade en känslomässigt befriande frälsning och Bibelns glädjebudskap om Jesu återuppståndelse. Nya ideal växte fram och även präster i statskyrkan förväntades vara folkliga, tillgängliga och frimodiga. Ännu en bra bit in på förra seklet var prästen fortfarande något av en centralgestalt i framförallt landsbygdsförsamlingarna. Men sedan bleknar bilden av prästen mitt i byn.

Läs också

Kanske är du intresserad av...