Session vid Stockholms rådhusrätt 1877.

Session vid Stockholms rådhusrätt.

© John Beer

Så fungerade en rättegång på 1700-talet

Hur gick en rättsprocess till förr i tiden? Följ med till 1700-talets Västergötland och rättegången mot pigan Maria som anklagades för barnamord.

6 januari 2018 av Torbjörn Wester

Att stifta lagar, se till att de upprätthålls och straffa förbrytare har i alla tider varit bland det mest grundläggande som maktens människor sysslat med.

Men hur detta har utövats har såklart förändrats genom århundradena. Mycket skiljer en rättegång i 1700-talets svenska bondesamhälle från en rättegång idag.

– Den största skillnaden mellan 1700-talets brottmålsrättegång och dagens är att den anklagade har en mycket starkare position i dagens rättsprocess. Idag är det självklart att den åtalade ska ha ett fullgott försvar, medan det vanliga i det tidiga 1700-talets häradsrätt var att den åtalade saknade ett rättsligt biträde, säger Marie Lindstedt Cronberg, docent i historia vid Lunds universitet.

Få friades i brottmål

Hon framhåller även andra olikheter. Den anklagades rykte ansågs till skillnad från idag vara något som skulle beaktas i processen. Det rätten hade att ta ställning till var i första hand vittnesmål snarare än teknisk bevisning, som är vanligt idag. Eget erkännande uppfattades som full bevisning. Det gjorde även två vittnen om de var ojäviga och av gott rykte.

En annan skillnad jämfört med idag är att på 1700-talet var det mycket färre som friades i brottmål.

MER LÄSNING I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Häradsrätten var på denna tid den första instansen i brott- och tvistemål på landsbygden. Häradsrätten svarade för rättskipningen inom ett tingslag, alltså ett geografiskt område bestående av ett eller flera härad, som i sin tur bestod av ett antal socknar. Tre gånger per år sammanträdde man.

– Men om ett grovt brott begåtts, till exempel mord eller våldtäkt, kallades häradsrätten till ett urtima ting eftersom ärendet inte kunde vänta, säger Marie Lindstedt Cronberg.

Rättegång i Skånings härad 1754

För att förstå hur dåtidens rättegångar gick till beger vi oss till västgötska Skånings härad 1754. Denna aprildag är det just ett sådant urtima ting som ska hållas utanför Vara, i tingshuset i byn Norra Vånga, som är häradets tingsplats.

När klockan slår nio på morgonen inleds tinget med en gudstjänst. Därefter tar häradshövding Erik Lundin till orda och utlyser tingsfrid. Han har på tinget sällskap av nämndemännen och tillsammans har de ansvar för att döma.

Domare, länsmän och nämndemän utanför tingshuset för Västra härads domsaga i Småland. Fotot är taget omkring 1900. 

© Nordiska museet

Tolv nämndemän dömer

– Nämndemännen var tolv valda bönder från olika socknar i häradet. Nämndemännen stod för den lokala kännedomen om invånarna i häradet och hade kunskap om lokala förhållanden. Nämnden bestod av män med gott rykte och de skulle vara 25 år fyllda, säger Marie Lindstedt Cronberg.

På tinget finns också en skrivare som ska föra protokoll i domboken samt kronolänsmannen Swen Åwall. Oftast förväntas det vid denna tid att den som är målsägande, alltså den som drabbats av brottet, själv ska stämma den misstänkte till tinget och föra sin talan, men i de fall detta inte är möjligt eller när målsäganden inte vill så träder kronolänsman, en lokal tjänsteman som sköter diverse statliga sysslor, in.

– I domstolen agerade kronolänsmannen ungefär som dagens åklagare. Han utredde brott inför det kommande tinget. Han kallade vittnen och han ansökte om stämning på misstänkta brottslingar.

Lönskaläge och barnamord

Länsman Åwall tar till orda och framställer för rätten dagens två brottsanklagade personer, nittonåriga pigan Maria Eriksdotter och drängen Bengt Persson. Maria har vistas en tid på kronofängelset i Mariestad, i väntan på ting.

I grunden handlar det om ett så kallat lägersmål, de två har haft sex utan att vara gifta. Det var en mycket vanlig typ av mål under denna tid.

– Brottet blev vanligtvis endast ett brottmål om kvinnan blivit gravid. Graviditeten var beviset för att ett brott hade begåtts.

Normalt sett ansågs inte lönskaläge, som brottet kallades, som ett så allvarligt brott att de misstänkta blev frihetsberövade innan rättegång och ett urtima ting behövde hållas. Men just detta fall är speciellt – Maria Eriksdotter är nämligen även misstänkt för att ha mördat barnet som blev resultatet av deras umgänge. Nu är det dags för Maria att förhöras.

– Förhören på denna tid tycks ha varit ett regelrätt förhör med frågor och svar men ofta är endast svaren nertecknade i domboken. Eventuella vittnen förhördes, sannolikt av kronolänsmannen, ungefär så som dagens åklagare gör.

Pigan Maria Eriksdotter anklagades både för att ha haft sex utan att vara gift, så kallat lönskaläge, och för mord på barnet som blivit till.

© Istockphoto

Erkänner "köttsligt umgänge"

Maria Eriksdotter erkänner direkt och utan omsvep att hon och Bengt hade börjat ”pläga köttsligt umgänge” vid pingsttiden 1752. Bengt hade jobbat på hemmanet Munketorp, bredvid torpet där Maria var. Vid juletid samma år hade hon förstått att hon hade blivit gravid ”emedan hon då så länge saknat sin vanliga qvinnosjuka att hon därav förstod att det ej var rätt med henne”.

I februari 1753 hade hon en dag manglat kläder och fått en stöt av mangelskivan i magen. Hon kände en smärta och någon dag senare fick hon missfall. Fostret, som hon i förhöret hävdar inte var vid liv och bara stort som en tegelsten, lade hon i vagnboden. 

Någon dag senare knöt hon en sten vid fostret och försökte sänka det i brunnen. Men det flöt upp igen och därför kastade hon det för svinen, som åt upp det. Något barnamord hade alltså inte begåtts, menar Maria, eftersom fostret inte var vid liv.

Nu är det dags för vittnen. Först ut är en kapten Bagge, som avlägger vittneseden: ”Jag lovar och svär, vid Gud och hans heliga evangelium, att jag i denna sak ska vittna och giva tillkänna allt...” 

Därefter berättar han att det var många som vägrade gå till brunnen för att hämta vatten efter att Maria försökt sänka fostret där. Detta eftersom personer hade hört barnskrik vid brunnen. Det är också kaptenen som ligger bakom att detta har blivit en tingssak, då han fattade misstankar om barnamord och såg till att länsman grep henne.

Uppsåt att gifta sig

Även Bengt Persson förhörs. Han erkänner också att han och Maria har haft utomäktenskapligt sex, men att han hela tiden har haft som uppsåt att gifta sig med henne.

Nu bestämmer sig rätten för att uppskjuta målet till nästa ordinarie ting ett par veckor senare, för att kunna hålla ytterligare förhör med personer som länsman ännu inte hunnit kalla.

Oftast fanns ett häradshäkte i anslutning till tingshuset där anklagade i allvarliga brott skulle sitta under själva tinget. Men eftersom det skulle dröja ett par veckor innan tinget återupptas förs Maria tillbaka till kronofängelset i Mariestad.

Anteckningarna om Maria Eriksdotter och Bengt Persson finns i Skånings härads dombok. Förutom deras egna berättelser finns flera vittnesuppgifter.

Uppmanar till bekännelse

Den 4 maj fortsätter tinget. Länsman Åwall har först kallat Rangela Andersdotter, som var med när Maria manglade kläder. Hon vittnar om att hon inte märkte att Maria skulle ha fått speciellt ont av att ha fått mangelskivan i magen. Även två pigor som delat säng med Maria får vittna om hur långt gången Marias graviditet var.

Nu uppmanar rätten Maria att erkänna om fostret hade liv och prästerskapet i församlingen får till uppgift att ”med undervisningar och föreställningar söka förmå hennes tankar till stadighet och ren bekännelse”. Målet bordläggs än en gång.

Senare i maj är det dags för dom. Maria står fast vid att fostret var dött och rätten gör ett sista försök att få henne att erkänna genom att påpeka att det är märkligt att hon aldrig visade det döda fostret för någon. Men Maria ändrar sig inte.

Tjugo par ris och offentligt skriftemål

Häradshövdingen och nämndemännen kommer dock efter överläggningar fram till att Maria inte är skyldig till barnamord. Det som pekar i den friande riktningen är att hon haft ett löfte om äktenskap med det ofödda barnets far och att hon varit öppen med att hon varit gravid. Därför har hon inte haft några uppenbara motiv att vilja döda barnet. 

Av allt att döma var graviditeten dessutom långt ifrån fullgången vid tiden för missfallet. Hon straffas dock för att ha gömt undan fostret. Straffet blir tjugo par ris, alltså spöstraff, samt offentligt skriftemål i Vånga kyrka, med andra ord bikt inför församlingen.

Bengt Persson döms att betala två daler silvermynt till kyrkan för att ha haft sex med Maria, som han inte var gift med.

Efter att tinget är avslutat undertecknar häradshövdingen det protokoll som skrivaren fört. Domboken skickas till hovrätten i avskrift en gång om året för kontroll att rättskipningen gått korrekt till.

Enligt domboken fördes Maria efter tinget tillbaka till kronofängelset i Mariestad. Hon hade haft en möjlighet att överklaga sitt straff, men huruvida hon gjorde det är inte känt.
I så fall hade hon fått vända sig till Göta hovrätt i Jönköping.

Publicerad i Släkthistoria 5/2017

Fakta: Så fungerade ...

Rättsinstanserna

Rättskipningen fungerade olika i stad och land. Enligt 1734 års lag var systemet med rättsinstanser uppbyggt på följande vis:

I staden fanns rådhusrätten, eller rådstuvurätten. Den var ofta lägsta instans. I en del städer fanns dessutom en lägre instans kallad kämnärsrätten, som behandlade enklare mål. Nästa instans var hovrätten.

På landsbygden i Götaland och Svealand var häradsrätten första instans, därefter hovrätten. I Roslagen kallades häradsrätt för skeppslag och i Bergslagen bergslag. I övriga Sverige hette det tingslag. Efter 1789 fanns Högsta domstolen som sista instans för både stad och land.

Polisen

På 1700-talet började det första embryot till polisen att skapas:

I städerna fanns brandvakten, vars uppdrag var att både ansvara för ordningshållning och brandbevakning. 1776 inrättades Kungliga poliskammaren i Stockholm, men det var först på 1850-talet som en yrkeskår som kallas polis växte fram, då städer började organisera ordningspolis.

På landsbygden låg det länge på kronofogdar och länsmän att upprätthålla lag och ordning. Sedan gammalt fanns också fjärdingsmän. 1850 bestämdes det att det skulle finnas en fjärdingsman i varje socken. Fjärdingsmannens arbete liknade det som en närpolis gör idag.

Publicerad i Släkthistoria 5/2017

Fakta: Viktigaste källorna

Rättsväsendet är en av de allra rikaste källorna till information för släktforskare. Här kan du få en bild av dåtiden, inte bara själva rättskipningen utan även arbets- och vardagsliv, seder och ideal. Domböckerna är den centrala handlingen. Där finns alla brott- och tvistemål grundligt beskrivna med förhör och domar.

I husförhörslängderna kan det finnas ingångar till domböckerna, då det ibland finns anteckningar som leder till ett visst ting. Saköreslängden, som ofta finns efter protokollen i domboken, är en uppräkning av dem som dömdes till böter och kan vara ett snabbt sätt att hitta en viss person i en dombok i stället för att läsa igenom hela domboken.

De flesta domböcker finns i de olika domstolarnas arkiv på landsarkiven. Allt mer digitaliseras också och finns då hos SVAR eller Arkiv Digital.

Domstolsarkiven

Domböcker: Protokoll från domstolens förhandlingar.

Småprotokoll: Samlingsnamn för bland annat lagfarter, inteckningshandlingar och förmynder­skapsprotokoll. 

Syneprotokoll: Protokoll från häradssyner av bland annat vägar och broar och gränser det tvistas om.

Saköreslängder: Listor över bötfällda under tingen.

Bouppteckningar

Konkursakter

Inneliggande handlingar: Bilagor till domböckerna. Här kan man hitta allt möjligt, bland annat stämnings­inlagor, prästbetyg för vittnen och skriftliga vittnesmål.

Publicerad i Släkthistoria 5/2017

Läs också

Kanske är du intresserad av...