Rödsot skördade hundratusentals liv

Den var farligare och smittsammare än kolera, men inte förrän nu har rödsotens katastrofala härjningar i Sverige kartlagts av forskningen.

28 oktober 2017 av Helene Castenbrandt

I mitten av 1800-talet levde en ung kvinna vid namn Christina Johan-nisdotter tillsammans med mor och tre yngre syskon på en liten gård i Månsarps församling 

i Jönköpings län. På gården bodde även drängen Claes Magnus Petersson. Christina och Claes Magnus vigdes i november 1852 och ett par månader senare föddes deras första barn. Christina var då 18 år.

På våren 1856 flyttade familjen till frälsehemmanet Fallås i Bya-rums församling och knappt ett år senare föddes deras andra barn. Fram tills denna punkt ter sig allt väl för den unga familjen. 

Men sedan kom katastrofen. Den 25 augusti 1857 inträffade det första dödsfallet i sjukdomen rödsot i Byarums församling. Innan epidemin klingat av i oktober hade nittio personer dött.

Rödsoten tog tre i familjen

Den från Månsarp inflyttade familjen blev särskilt hårt drabbad. Först dog fadern Claes Magnus den 2 september, endast 32 år gammal. Tre dagar senare dog den då fyraårige sonen Anders Johan och efter ytterligare tre dagar gick den inte ens ett år gamla dottern Ida Maria bort.

På bara några dagar hade alltså rödsoten lämnat den unga Christina ensam kvar. Så snabbt och så förödande kunde denna sjukdom slå till.

Numera kallas den för dysenteri – namnet rödsot härrör från de karaktäristiska blodiga diarréer som drabbar den sjuka. Dysenteri delas in i två grupper: amöbadysenteri som orsakas av en parasit, och bakteriell dysenteri. Endast den senare anses kunna orsaka epidemiska utbrott. Förutom diarréer drabbas den sjuke även av magkramper och feber.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – KLICKA HÄR!

Bakterierna sprids med mänsklig avföring, ofta via mat och vatten. Till skillnad från andra liknande infektioner, som tyfus och kolera, kan dysenteri smitta direkt människor emellan.

Dysenteri är sällsynt i Sverige i dag – årligen rapporteras fyrahundra till sexhundra fall, varav omkring åttio procent har smittats utomlands. Sjukdomen orsakar endast undantagsvis dödsfall.

Tre stora rödsotsutbrott

Men i äldre tid var den en ofta förekommande åkomma som i högsta grad påverkade människors vardagsliv. De tre största utbrotten under 1700- och 1800-talen inträffade 1772–73, 1808–09 och 1857. 

Vissa år kunde tiotusentals människor i landet dö i rödsot. Under andra hälften av 1800-talet klingade epidemierna av. I till exempel Jönköpings län, som drabbades mycket hårt 1857 med fyratusen dödsfall, registrerades mellan 1865 och 1900 endast 36 dödsfall i rödsot.

I likhet med övriga västvärlden har sjukdomspanoramat – vilka sjukdomar människor drabbas av och i vilken omfattning – alltså genomgått stora förändringar i Sverige. Den största förändringen skedde just under 1800-talet. 

Rödsoten var farligare och smittsammare än kolera, men inte förrän nu har dess katastrofala härjningar i Sverige kartlagts av forskningen.

I medicinska pamfletter och redogörelser från 1700- och 1800-talen ingår sällan beskrivningar av symtomen – läkarna utgick helt enkelt från att dessa var allmänt bekanta. De råd som gavs handlade framförallt om vad man kunde göra för att bota redan sjuka.

Senapsdeg och kräkrotspulver

I huskurerna ingick lavemang, senapsdeg eller brännvinsindränkt gråpapper som skulle läggas på magen, oljedekokter och kräkrotspulver. Följde patienten läkarnas direktiv bedömdes hen ha goda chanser att överleva. Preventiva åtgärder för att förhindra smittspridning tycks inte ha intresserat vare sig läkarkåren eller myndigheterna vid den här tiden.

Även om rödsoten var både vanlig och orsakade stort lidande fanns det andra åkommor som oroade mer. När de första koleraepidemierna bröt ut i Europa i början av 1830-talet innebar sjukdomen ett för denna världsdel nytt och skräckinjagande hot. 

Massiva åtgärder vidtogs. Först införde myndigheterna karantäner, senare under 1800-talet vidtogs främst sanitära åtgärder. En omfattande debatt flammade upp, både inom läkarkåren och i den framväxande tidningsbranschen, om hur man bäst stävjade epidemierna.

Fler dog i rödsot än kolera

Rödsot gav aldrig upphov till samma genomgripande intresse – ändå kan vi i efterhand se att sjukdomen för Sveriges del skördade långt fler dödsfall än kolera. Under 1800-talet registrerades drygt 100 000 avlidna i rödsot, medan knappt 40 000 dog i kolera under samma tid.

Rödsot har ofta förknippats med krig och de umbäranden äldre tiders fälttåg förde med sig. Krig har till och med ansetts som en av de främsta orsakerna till rödsotsutbrotten, från antiken till första världskriget. Många krigsskildrare anger diarrésjukdomar som en vanligare dödsorsak än själva striden. 

Än i dag är diarréåkommor vanliga under militära aktioner, även om dödligheten numera är betydligt lägre.

Fältsjuka skiljdes från rödsot

I Sverige samlades under beteckningen ”fältsjuka” flera sjukdomar som var vanliga i krig och inte sällan har just rödsoten förknippats med denna. I rapporter efter finska kriget 1808–09 skilde dock provinsialläkarna på utbrott av rödsot och fältsjuka. 

Med det senare syftade de istället enbart på utbrott av olika febersjukdomar såsom röt- och/eller nervfeber (tyfoid). Det var alltså inte självklart att rödsot räknades som en fältsjukdom, trots sin nära relation till krigssituationer.

Rödsoten slog framförallt till under höstarna. Ett utbrott började vanligtvis med några spridda fall i juli, vilka blev fler i augusti. Kulmen kom i september. Därefter klingade epidemin successivt av. 

Barn drabbades hårdast, men också andra ålderskategorier var utsatta. Män och kvinnor var lika hårt ansatta – åtminstone om man ser till hela befolkningen. Om dödsfallen studeras åldersuppdelat blir dock bilden en annan.

Unga män drabbades

Under de stora epidemierna fanns en överdödlighet bland pojkar och unga män, främst i åldrarna 5–24 år. Dessutom dominerade kvinnor i åldrarna över femtio år (något som kan förklaras med att denna ålderskategori totalt sett dominerades av kvinnor).

Överdödlighet bland unga män kan möjligtvis förklaras med att de lättare utsattes för smitta. I kristider tvingades de i högre grad än kvinnor ut på vandring i sökandet efter mat och arbete, och som soldater var de också mer utsatta för smitta. 

Men även biologiska förklaringar har framförts, där kvinnors högre andel kroppsfett antas ge dem större möjligheter att klara sig i kristider.

Olika spridningsmönster för rödsoten

Av befolkningsstatistiken framgår att det rådde stora skillnader mellan olika delar av Sverige när det gäller utbrott av rödsot. Medan vissa län bara hemsöktes ett par gånger under perioden 1750–1900, härjades andra närmare tjugo gånger. Inget län hade dock en konstant hög dödlighet i sjukdomen – även i de regioner som var värst drabbade fluktuerade mortaliteten.

De tre kraftiga utbrotten 1772–73, 1808–09 och 1857 visar på sinsemellan skilda spridningsmönster över landet. År 1772 var epidemin koncentrerad till sydväst, för att sedan under 1773 spridas vidare österut. 

År 1808 var södra Sverige hårt drabbat, inklusive det annars förskonade Skåne. Året därpå var dödligheten betydligt reducerad i landets södra delar, men istället kraftigt förhöjd längs kusten i Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län.

Missväxt, krig och torka

De tre epidemierna har förklarats på olika sätt. I början av 1770-talet rådde allvarlig missväxt, vilket gjorde människor svagare och mindre motståndskraftiga mot sjukdomar. Samtidigt kan hungerkriser i sig ha ökat smittspridningen via tilltagande arbetsvandring och tiggeri.

Under kriget 1808–09 har framförallt betydelsen av truppförflyttningar och hempermitterade soldater lyfts fram. Vid det sista utbrottet, 1857, kan man eventuellt peka på en ökad smittspridning i samband med bristande vattentillgång. Svår torka rådde, vilket gjorde att människor ibland drack otjänligt vatten.

Dessa förmodade samband mellan de tre kraftiga utbrotten och faktorerna bakom kan kanske anses självklara. I verkligheten är dock orsaksförhållanden sällan enkla. 

Dödligheten i rödsot började stiga redan åren innan de stora utbrotten, ett mönster som kan noteras vid alla tre epidemierna. Utan denna tidiga smittspridning är det möjligt att hungersnöden 1772–73, kriget 1808–09 och den svåra torkan 1857 inte inverkat lika kraftigt på dödligheten.

Rödsot spred sig snabbt

Även de stora geografiska skillnaderna i mortalitet visar på att flera faktorer måste ha spelat roll för dödligheten i sjukdomen. Byarums socken, dit vår unga olycksdrabbade familj flyttade, var hårt drabbad under alla tre epidemierna.

År 1773 uppgavs i kyrkboken 36 dödsfall av rödsot, 1808 dog 120 personer och 1857 avled 90 personer. Utbrotten hade en betydande inverkan på befolkningstalen – till exempel minskade invånarantalet med närmare sju procent på grund av rödsotsepidemin 1808.

Trots att socknen var en av Jönköpings läns största och dessutom glesbefolkad spred sig sjukdomen snabbt. Studier av förloppet visar att det inte går att peka ut något ”centrum”, någon speciell plats där smittan utgick ifrån.

I död- och begravningsböckerna framkommer att man tvingades hålla begravningar för flera döda på en och samma dag. Som mest jordfästes under en septemberdag 1808 fjorton personer. En fredag i samma månad hölls nio jordfästningar. Därefter genomfördes liknande förrättningar varje fredag och tisdag till en bit in i oktober.

Begravningar spred smitta

En beskrivning av hur dessa begravningar kunde gå till får vi från Värmlands län. Provinsialläkaren i Filipstad berättar att så många som trettio lik kunde stå på kyrkbacken under gudstjänsten i väntan på begravning. Det blir tydligt att dessa förrättningar i sig var en väsentlig källa till smittspridning. Många människor möttes i kyrkan och på kyrkbacken.

Även om smittan kunde vara nästan omöjlig att undgå så hade olika faktorer i vardagen stor betydelse för den drabbades överlevnadschans. Det är förmodligen ett sådant perspektiv vi måste lägga på Byarumsfamiljens tragiska öde.

Troligtvis insjuknade även Christina och när hennes make gick bort så tidigt under utbrottet och med barnen insjuknade kan det inte ha varit lätt att upprätthålla vare sig skötsel eller hygien i hemmet. De knappa marginaler som familjen levde under blev sannolikt en avgörande faktor för utgången.

Publicerad i Släkthistoria 4/2014

Läs också

Kanske är du intresserad av...