Passet som ger Wilhelm Pienitzka rätt att resa till Sverige är utställt i Wien den 26 november 1918. 

© Peter Pien

Min far var krigsfånge hos ryssarna

Ständig hunger, råttor och sjukdomar drabbade Wilhelm Pienitzka när han var krigsfånge i Ryssland under första världs­kriget. Efter kriget konstaterade han att fångenskapen var värre än två år av strider vid fronten.

1 september 2017 av Tord Karlsson

Peter Pien bor numera i Gustavsberg utanför Stockholm, men han föddes i Koskullskulle i Lappland för 80 år sedan. Dit hade hans far kommit från Wien, efter fyra år som österrikisk officer och rysk krigsfånge i första världskriget.

Peter har sparat en avskrift av dagboken från fångenskapen. En del föremål finns också kvar.

– Det här är schackpjäser som min far gjorde när han satt i Ryssland, säger Peter, och tar fram ett etui med noggrant utskurna springare och bönder, tillverkade av cigarraskar.

Fadern hette Wilhelm Pienitzka och föddes i Wien 1890. Föräldrarna tillhörde borgerskapet. Fadern ägde en kemisk fabrik och modern drev en Drogerie, närmast att jämföra med nutidens hälsokostbutiker. Som framgår av den släktforskning som Wilhelm prydligt har skrivit ned var farfar rådman i Böhmen och kom från bonde- och godsägarsläkt. I släkten fanns också köpmän.

Jubel när kriget bröt ut

Den unge Pienitzka, som föddes 1890, hade 1914 tagit sin handelsexamen och arbetade på gruv- och stålföretaget Witkowitz Werke. Men kriget kom och den 29 juli var det allmän mobilisering i Österrike-Ungern; landet hade förklarat Serbien krig. Wilhelm Pienitzka fick order om att inom 24 timmar infinna sig hos sitt regemente, som fanns i Budweis i Böhmen. Tack vare sin utbildning blev han officer.

Detta var början på det stora kriget. Inom några dagar hade Ryssland, Frankrike och Storbritannien anslutit sig till den serbiska sidan, mot Tyskland och Österrike-Ungern.

Förväntningarna och entusiasmen var stor när förbandet den 14 augusti var marschfärdigt. Så här skrev Wilhelm i sina minnesanteckningar:

”...mottogo med stort jubel marschorder och avgingo nästa dag under hurrarop ... mot Ryssland. Varje soldat var smyckad med blommor och bar segertillförsikt i hjärtat. Det var den vackraste stunden under kriget och ofta, när vi sedermera var i en svår situation tänkte vi på detta allvarsamma ögonblick och ny förhoppning tändes i våra hjärtan.”

Vinter i Karpaterna

De allvarsamma ögonblicken kom. De stridsvana ryssarna mötte en otränad motståndare och österrikarna led stora förluster. Kraftig artillerield, törst, väta och ohyra, och framförallt koleran, gjorde livet till ett helvete under striderna i det som nu är sydöstra Polen. Vintern tillbringade Wilhelm och förbandet i snö och kyla i Karpaterna, en bergskedja nordost om Wien.

Den habsburgska monarkins officerare, redo att dra ut i kriget. Löjtnant Pienitzka står längst till vänster i näst översta raden.

© Peter Pien

Sommaren 1916 trängde de kejserliga trupperna långt in i Galizien, det som nu är sydvästra Ukraina. Wilhelm var chef över maskingevärstrupp. Striderna mot ryssarna tog hårt.

”Av 2 500 man hade vi 900 döda och ganska många sårade. ... Varje sanitätsman (sjukvårdare) som visade sig, blev ihjälskjuten och under natten hörde vi de förskräckliga jämmerskriken och klagoropen från dessa döende soldater eller det ohyggliga skrattet från män som blivit vansinniga. ... Bara vår järnhårda disciplin höll soldaterna kvar i gravarna.”

Räddades av en granat

Den 13 augusti 1916 pågick strider. Wilhelm skrev att han redan från början tyckte att den plats de hamnat på var omöjlig att försvara. Underläget var omöjligt och efter hårda
strider man mot man var han och fem soldater dragna ur skyttegravarna av ryssar.

En rysk officer frågade om detta var en maskingevärstrupp. Efter ett ”ja” började han skjuta soldaterna, en efter en. Just när det var Wilhelms tur exploderade en granat i närheten, han slungades iväg och förlorade medvetandet. När han vaknade igen slet han bort kännetecknen från uniformen som visade att han tillhörde en maskingevärstrupp. Det var alldeles för farligt att ha dem kvar.

Redan vid tillfångatagandet fanns tankar på flykt: ”om jag inte vore så deprimerad och sönderslagen skulle jag nog lätt kunna fly.” Men det kom att dröja över ett år.

Marscher och tågtransporter

I en lång rad av marscher och tågtransporter fördes Wilhelm först mot Moskva och sedan mot sydost. Ofta var hungern svår. I mitten av september 1916 hade de kommit till Rjasan, ett tjugotal mil sydost om Moskva. I början var förhållandena primitiva, fångarna fick ligga tätt sammanpackade på ett golv täckt med hö. Efter några veckor började livet ordna sig, österrikarna fick ett eget, riktigt trevligt hus, pengar och ”firar kejsarens namnsdag”.

Då var det dags att flytta. Efter en lång tågresa och fyra mils marsch kom de till Scharzk i guvernementet Tambow, cirka fyrtio mil sydost om Moskva. Här skulle Wilhelm bli kvar länge, fast det visste han inte då. Inkvarteringen var usel. De bodde 44 man i ett rum, som var fuktigt och omöjligt att värma upp på vintern och stekhett på sommaren. Det fanns massor av råttor. 

För välbefinnandet betydde tillgången till tidningar och post mycket, och den varierade kraftigt. Det dröjde ett halvår innan Wilhelm fick de första breven hemifrån.

De luttrade krigsfångarna är samlade. Pienitzka sitter längst till vänster.

© Peter Pien

kejsar Frans Josef dog

Tidningarna som kom gav information om hur kriget utvecklade sig, och fångarna följde spänt rapporter om österrikiska framgångar och bakslag. I november kom nyheten att kejsaren Frans Josef I var död. Tidningarna i Italien skrev att den blodtörstige monarken hade fått sitt straff. ”Vilka banditer, Vår kära gamla man”, plitade Wilhelm. Fångarna bestämde sig för att bära sorgband, men hotades då med avrättning.

Allt var dock inte svart. Det fanns glädjeämnen även i fånglivet. Nyårsaftonen 1916 firades med gott humör genom att spela teater och uppföra trevliga pjäser, och med att tänka på de kära därhemma.

Rykten började gå om att tsaren avsatts och det visade sig i mars 1917 vara riktigt. Folket tågade genom staden med röda fanor. ”Oss har ingenting hänt fastän vi står mellan två kvarnstenar och bara avvaktar”, skrev Wilhelm i dagboken.

Det gick rykten om den ryska arméns sammanbrott och stora framgångar för Österrike-Ungern. Fångarna hoppades på fred, men den nya ryska republiken bestämde sig för att fortsätta strida.

Längtade till fronten

I lägret försämrades förhållandena. Råttorna blev allt mer närgångna, Wilhelm hade feber och svår reumatism. Sommaren kom och värmen steg. Wilhelm längtade efter att få komma till fronten, och om det skulle bli fred med Ryssland ville han strida mot Italien.

Sommaren 1917 ökade oredan, befälhavarna i lägret kom och gick. Bolsjevikerna växte i styrka och i november 1917 tog de makten i Ryssland, i den så kallade oktoberrevolutionen. ”Vi förväntar oss mycket av Lenin. Åtminstone snar fred”, skrev Wilhelm.

Det tycktes som om han skulle få rätt. I december lättade bevakningen av fångarna, och de fick för första gången på ett och ett halvt år gå ut och promenera utan vakt. Fredsförhandlingar pågick. 

Nyåret 1918 firades med kabaret och dans tillsammans med ryssarna. Längre fram i januari ordnades ytterligare festligheter. I februari var stämningen hög, alla väntade på den fångutväxling som borde komma. Samtidigt började de hittills mycket vänliga bolsjevikerna bli misstänksamma mot de österrikiska fångarna och skärpte åter bevakningen.

Peter Pien har kvar sin fars krigsdagbok.

Första rymningen

Äntligen fred! I mars skrevs ett fredsfördrag mellan Ryssland och Österrike-Ungern, Tyskland, Bulgarien och Osmanska riket. Och nu rymde Wilhelm och några kamrater för första gången. Men efter 35 kilometer till fots och 40 mils färd västerut med tåg togs de till fånga. 

De släpptes dagen därpå, för att efter en och en halv timma bli tillfångatagna igen. Men nu var det slut på rymmandet. En fångutväxling borde ske, men väntan blev lång. De spärrades in i ett torn med ont om mat och gott om ohyra. Fångarna befann sig utanför Tula söder om Moskva.

Kontakterna med utlandet ökade. I april kom en svensk sjuksköterska till lägret, och Wilhelm kunde skicka sin dyrbara dagbok i säkerhet med henne. Genom dansk försorg utlovades fångarna pengar och i väntan på dem smidde han nya planer för att ta sig hem. När pengarna kom sökte han företräde hos en kommission i Moskva, och reste dit.

En del i fångutväxling

Nu vände turen. I Moskva fick Wilhelm feber och hamnade på sjukhus. Det bestämdes att han skulle utväxlas och sattes på ett tåg mot Österrike. ”Denna feber är till lycka för mig”, skrev han. ”Känslan när jag såg den första tyska stålhjälmen är obeskrivlig.”

Efter två månader i karantän återsåg Wilhelm Pienitzka i juni Wien för första gången på nästan fyra år. Men tämligen snart sändes den frigivne fången ut i strid igen, denna gång i Italien. Läget blev emellertid snabbt ohållbart. Österrike-Ungern var på väg att falla samman. Arméns återtåg började i oktober. Wilhelm skrev: ”Rena helvetet omkring oss. Vi förstör alla granatfästen. Lämnar eller förstör livsmedlen.”

För Wilhelm var detta ett obegripligt resultat av ett krig som gått så bra. Men dubbelmonarkin Österrike-Ungern föll sönder av revolutioner där länderna frigjorde sig och kallade hem sina arméer. Ensamma kunde österrikarna inte hålla stånd.

Wilhelm Pienitzka hamnade efter första världskriget i Koskullskulle strax utanför Malmberget. Det kolorerade vykortet från Malmberget är från 1920.

© Bohusläns museum

Österrike-Ungern kapitulerar

”Det hemska och helt oväntade slutet på det för oss så ärorikt förda stora kriget. Alla strider, all slakt, alla umbäranden och förvirrade intryck jag levt med och genomfört förgäves. Förgäves? Det kan jag inte bedöma i dag. Kanske är det bäst så. Jag personligen har gått igenom detta stålbad och blivit härdad. Kanske är också denna stora katastrof till nytta för mitt tyska fosterland.”

Den 4 november hade Österrike-Ungern kapitulerat. Wilhelm var fortfarande officer i armén men saknade manskap. Det fanns svenska kontakter i släkten. Hans syster var gift i Sverige. Antagligen hade det betydelse för det som nu hände. Den arbetslöse officeren tog kontakt med sin gamla arbetsgivare, gruv- och stålverksföretaget Witkowitz Werke, som ligger i Mähren i nuvarande Tjeckien. Det var då Österrike-Ungerns största stålverk.

Hamnade i Koskullskulle

Företaget ägde även järnmalmsgruvorna i Koskullskulle utanför Gällivare, och där fick Wilhelm anställning som företagets representant i Sverige i november 1918.

Den 9 december 1918 lämnade Wilhelm Wien. Efter en förfärlig tågresa genom ett revolterande Tyskland nådde han fyra dagar senare svensk mark. Att hans hemland hade förändrats syns i passet. Det utfärdades i november 1918 och hade fortfarande kejsar Karls namn – men det var överstruket. Han hade abdikerat den
4 november.

När han sammanfattade sina krigserfarenheter i anteckningarna framgick det också att han bestämt sig för att stanna i Sverige, ”jag har redan lärt mig älska landet och människorna, detta äkta germanska folk”.

Hans son, Peter Pien, som föddes 1934 i Koskullskulle, hörde aldrig sin far prata om kriget.

– Jag var för liten för att han skulle tycka det var intressant att prata med mig om sådana saker.

Fadern verkade också ha lagt krigsåren bakom sig. Han gifte sig med en flicka i Koskullskulle, vars föräldrar också kom från Wien, och bodde kvar i samhället hela sitt yrkesliv.

– Man märkte inte så mycket. En hand hade en skottskada, annars var han spänstig. Det var inte heller något som tydde på att han hade tagit skada mentalt av allt han hade varit med om, säger Peter Pien.

Läs också

Kanske är du intresserad av...