Kalenderredaktör Marianne Setterblad med 2016 års upplaga av Adelskalendern. 

© Thorsten Sandberg

Marianne Setterblad håller koll på adeln

Genealogen Johan Gabriel Anreps pionjärverk Adelskalendern utkom första gången 1854. I den senaste upplagan, nummer 107 i ordningen, redovisas 663 svenska adelsätter i detalj. Det kräver sin redaktör.

6 juli 2017 av Thorsten Sandberg

Adelskalendern är en handbok med såväl bokstavlig som bildlig tyngd. Tegelstenen som släpptes 2016 väger närmare två kilo och innehåller personfakta om levande medlemmar i adliga ätter som introducerats på Riddarhuset. Den är ett måste i varje välförsett genealogiskt och personhistoriskt bibliotek.

Alltsedan premiären 1854 är grunden i kalendern Riddarhusets officiella stamtavlor. För att hålla kalendern uppdaterad började redaktörerna redan på 1800-talet att skicka ut förfrågningar till ättemedlemmarna om familjenyheter.

– Inför arbetet med adelskalendern 2016 postade vi våren 2015 omkring 17 000 brev och fick drygt sjutusen svar. De noteringar som inflyter från engagerade medlemmar i ätterna och andra rapportörer är ett viktigt komplement till uppgifterna från Skatteverkets folkbokföringsregister, säger kalenderredaktör Marianne Setterblad. Även om hon säger sig vara nöjd med svarsnivån önskar hon naturligtvis att än fler adelsfamiljer tog sig tid att lämna upplysningar.

– Det är svårt att veta varför inte fler svarar. För några är det kanske inte viktigt medan andra kan vara nöjda med det som redan står. Sedan är 26 procent av medlemmarna bosatta utomlands och håller inte alltid sina adresser uppdaterade, konstaterar Marianne Setterblad.

Besviken på adelns nonchalans

Hennes företrädare, Johan Gabriel Anrep, tyckte att den svenska adelns ointresse för sin historia var ett problem. Han var initiativtagare och förste utgivare av Sveriges Ridderskaps och Adels Kalender och uttryckte i förordet till årgång 1903 sin besvikelse över adelns nonchalans:

Kalendern har länge, rörande svenska adeln, varit en oumbärlig uppslagsbok; men det oaktat gör, förunderligt nog, adeln, åtminstone till allra största delen, icke det ringaste för kalenderns komplettering, utan att därom särskilt påminnas. Adeln finner nämligen för sig bekvämast, att invänta de bekanta ”kalender-brevkorten”, innan den kan förmå sig att lämna redaktören behövliga uppgifter, icke ens så pass viktiga, som om giftermål och namn på nyfödda barn...”

Kanske hade Anrep, som var professionell genealog och en av de främsta genom tiderna i sitt gebit, orealistiska förhoppningar på personer med ett mer ljummet intresse för släktfakta.

Indignerad över bristen på intresse gjorde han ibland hembesök för att få fram de uppgifter han saknade. Så långt har inte Marianne Setterblad gått – hon nöjer sig med den goda dialog hon har med många av ättemedlemmarna även mellan de officiella utskicken.

Johan Gabriel Anrep var redaktör för Adelskalendern 1854–1903.

© Riddarhuset

"Den fördömda svarta boken"

Förstautgåvan av adelskalendern, som kom 1854, hade ett litet format, bara tolv gånger åtta centimeter, och pärmarna var svarta. Alla gillade inte boken, och det berättas att några adelsdamer greps av en sådan ovilja att de kallade kalendern för ”den fördömda svarta boken”.

Anrep arbetade med sitt pionjärverk under tre intensiva vårmånader 1854 och redan i augusti låg boken på bokhandelsdiskarna.

– Ätterna redovisades i alfabetisk ordning, men personfakta och andra data som bostadsort angavs inte. Med tanke på den oerhört korta produktionstiden förstår man att Anrep höll sin kalender avskalad. Syftet var att visa släktskap och vem som var ättens huvudman, säger Marianne Setterblad.

Att konkurrens tvingar fram förändringar och förbättringar är ett känt fenomen. År 1899 dök det upp en medtävlare på marknaden för adelskalendrar som tvingade Anrep att vässa sin produkt.

– Det året började Karl Karlsson Leijonhufvud ge ut Svensk Adelskalender. Anrep svarade med att publicera adelskalendern varje år, och kryddade med samtliga ätters vapensköldar i svart-vitt och tolv vapenplanscher i färg, berättar Marianne Setterblad.

Personfakta gav uppsving

Anreps halvsekellånga gärning som redaktör tog slut 1904. Han efterträddes av riksheraldikern Adam Lewenhaupt, som under en kort tid även var riddarhusgenealog.

Lewenhaupt bestämde sig för att gå emot den legendariske företrädarens princip att inte ange personfakta. Tillägget omfattade födelse- och vigseldatum och denna innovation visade sig vara framgångsreceptet i konkurrensen med Svensk Adelskalender. Leijonhufvuds produkt lades ner 1905, och efterföljaren Ny svensk adelskalender levde bara ett år, 1909.

Fram till 1948 hade adelskalendern varit ett privat utgivningsprojekt. Från början på Anreps eget förlag, så småningom i Bonniers regi. Men detta år avled kalenderredaktören Gustaf Elgenstierna – Anreps like vad gäller legendstatus med sitt niobandsverk Svenska adelns ättartavlor.

– Redan året före Elgenstiernas död beslutade adelsmötet att Riddarhusdirektionen skulle överta utgivningen av adelskalendern, och att en fast befattning som riddarhusgenealog skulle inrättas. Allt redaktionellt arbete skulle hanteras inom huset, säger Marianne Setterblad.

Takten i utgivningen har varierat. Före 1872 gavs den ut mer oregelbundet, mellan 1872 och 1898 kom den vartannat år och 1899–1965 publicerades kalendern varje år med lansering påpassligt i julruschen.

Anna Lilliehöök (bilden) och hennes släkting Crispin Löwenhielm (som skrivit brevkortet 1904) är två flitiga uppgiftslämnare till Adelskalendern.

Ges ut vart tredje år

Utgivningen glesades sedan ut till vartannat år 1967–77 och därefter ges kalendern ut vart tredje år. Så snart adelskalendern för 2016 lämnat tryckpressarna tog Marianne Setterblad sikte på nästa årgång, 2019. Det blir hennes sjätte som redaktör. Arbetet pågår i en treårscykel och personfakta fångas fortlöpande in från olika källor.

– Varje månad tankar vi ur folkbokföringsregistret på officiella uppgifter om födda, vigda och döda och jag kollar även familjesidorna i de stora morgontidningarna. Alla uppgifter för jag in i mitt manus som numera ständigt hålls uppdaterat, säger Marianne Setterblad.

Det dröjer till början av 2018 innan det sedvanliga utskicket med förfrågan ska postas, och svaren ska vara inne senast 1 april. Någon påminnelse görs inte, det skulle fresta alltför hårt på den slimmade administrationen på Riddarhuset.

Numera kan man svara via Riddarhusets hemsida vilket kanske bidrar till en ännu bättre svarsfrekvens nästa gång. Det är en massiv arbetsinsats att gå igenom alla svar, men det känns viktigt att värna det historiska arv som adelskalendern utgör.

En av uppgiftslämnarna

En flitig uppgiftslämnare är Anna Lilliehöök, född Löwenhielm. Hon tillhör den sjätte ättegrenen Löwenhielm, en stor ätt som består av en huvudmannagren och sex övriga släktgrenar.

Intresset för släkt och släkthistoria har Lilliehöök ärvt från sin far Fredrik Löwenhielm, som vårdade släktrelationerna och noga höll reda på personfakta. Men även tidigare anfäder föregick med gott exempel.

I det digra arkiv av officiella brevkort som lämnats in till Riddarhuset fiskar Marianne Setterblad upp ett från 1904 ifyllt av löjtnant Crispin Löwenhielm. Löwenhielm hade två nyheter att berätta: dels att hans förstfödda, dottern Brita, hade kommit till världen den 1 januari 1904, dels att familjen flyttat till Karlskrona.

För Anna Lilliehöök står barnens och barnbarnens släkt i fokus, men i sin fars tradition har hon fortsatt att intressera sig för familjehändelser också inom ätten Löwenhielm.

– Jag är angelägen om att rätt uppgifter finns med i adelskalendern och har tagit på mig att leverera fakta i första hand om mina närmaste. Intresset har funnits länge, men ökade markant sedan jag fått tre barnbarn, säger hon.

Publicerad i Släkthistoria 1/2017

Läs också

Kanske är du intresserad av...