Leta i lösdrivarprotokollen!

Att inte leva enligt samhällets normer har i alla tider varit förenat med svårigheter. Bland lösdrivarna ryms många tragiska människo­öden och de finns väl dokumenterade i lös­drivarprotokoll och andra arkivhandlingar.

22 september 2017 av Fredrik Mejster

De flesta av oss tänker nog på ”Paradis-Oskar”, den glada luffaren i Astrids Lindgrens berättelse om Rasmus på luffen. Han vandrade från gård till gård för att tigga mat och utföra dagsverken, och verkade till synes nöjd med sin tillvaro.

En helt annan bild av livet på vägarna får man när man läser lösdrivarprotokoll.

Om vi till exempel tittar i lösdrivarprotokollen från polismyndigheten i Uppsala lär vi känna Lovisa Nilsdotter, som försörjde sig som prostituerad och stod misstänkt för stöld, lumpsamlaren Anders Gustaf Gustafsson, som ägnade sig åt tiggeri på Drottninggatan och den rikligt tatuerade Einar Eriksson Ax, som hade varit full och våldsam.

Straffades med spöslitning

Redan på medeltiden stod att läsa om lösdrivarna som en utsatt grupp.

I Birger Magnussons stadga från 1303 framgår att landstrykare som saknade tjänst skulle straffas med spöslitning och öronens avskärande. 

Därefter kom ett flertal olika förordningar och bestämmelser som straffbelade det som kännetecknade lösdrivare – avsaknad av fast bostad och medel till uppehälle samt försörjning genom tiggeri eller tillfälligt arbete.

Försvarslösa

Dessa människor kallades länge för försvarslösa, eftersom de saknade laga försvar. 1885 års lag om lösdrivares behandling gav möjlighet till varningar och frihetsberövanden av försvarslösa. Förutom att sakna medel till sitt uppehälle och vara utan arbete krävdes att man utgjorde en fara för allmän säkerhet, ordning och sedlighet. 

Beslut enligt lagen togs inte av domstol, utan av landsfiskal, länsstyrelse eller poliskammare. Straffet var som lindrigast en varning, annars tvångsarbete i upp till tre år.

Lösdrivarnas förehavanden dokumenterades av flera myndigheter och finns sparade i olika arkiv, bland annat i polisjournaler, domstolsprotokoll och fängelsehandlingar. Lösdrivarprotokollen hittar man i lands- och stadsfiskalernas arkiv, samt i poliskamrarnas och polismyndigheternas handlingar.

Lösdrivarprotokoll

Lösdrivarprotokollen skrevs i samband med att personerna förhördes efter att ha blivit anhållna för lösdriveri. Här redogjordes för anledningen till anhållandet, det vill säga vad personen misstänktes ha gjort, personens levnadsomständigheter, livshistoria och utseende.

På landsarkivet i Uppsala finns lösdrivarprotokoll från exempelvis polismyndigheten i Uppsala stad från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet.

Om Lovisa Nilsdotter skrevs att hon flera gånger nattetid hade anträffats utelöpande på stadens gator i uppenbar avsikt att bedriva skörlevnad. Hon misstänktes också för en fickstöld hos gårdsägare J. Alvén. Efter att hon blivit hörd erkände hon skörlevnaden.

Hon klarade sig undan med en varning just denna gång, men det skulle inte dröja länge innan hon på nytt hamnade i klammeri med rättvisan.

Publicerad i Släkthistoria 4/2017

Fakta: Polisunderrättelser

Polisunderrättelser är en annan bra källa. Här kan man också hitta information om lösdrivare, men även om efterlysta och frigivna personer och andra brottslingar. 

Underrättelserna utgavs av Polismyndigheten i Stockholm från 1879 och skickades tre gånger per vecka till landets polismyndigheter, häkten, domstolar och fängelser. 

Till dessa finns register, så att man kan söka fram sina egna släktingar och hitta hänvisningar till olika arkiv att leta vidare i.

Publicerad i Släkthistoria 4/2017

Läs också

Kanske är du intresserad av...