Författaren Per Anders Fogelström vid sitt hem på Söder i Stockholm 1975. 

Fogelström gav oss Stockholms historia

När Per Anders Fogelströms pappa lämnade hustru och barn och flydde till Amerika, förändrades allt. Den flotta villan övergavs och en trång etta blev familjens nya hem. Kluvenheten mellan över- och underklass har följt med in i författarens böcker om Stockholms historia.

9 januari 2017

Platsen är Petrograd (nuvarande S:t Petersburg), då huvudstad i Ryssland, tiden den 10 mars 1917. Det är andra dagen av de våldsamma upplopp som kommer att leda fram till den ryska revolutionen. En stor, upphetsad folkmassa drar genom stadens inre delar. Längre fram väntar militär, beredd att skjuta, och kosacker till häst, redo med piskor och sablar.

En ung kvinna, gravid i fjärde månaden, har fastnat i folkmassan och kämpar förtvivlat för att komma loss. Hon knuffas framåt, måste hålla samma takt som de andra för att inte falla och trampas ner. Då hörs de första skotten. Kvinnan försöker pressa upp en butiksdörr, men den är låst, och hon tvingas vidare.

Föddes på Pro Patria

Kvinnan heter Naëmi Fogelström, är trettio år och hustru till den tillförordnade chefen för det svenska företaget Aseas Petrogradskontor, Arthur Fogelström. Hon hade gått ut för att handla och för sent upptäckt faran. Till sist lyckas hon trassla sig ur folkmassan. De yttre skadorna är begränsade till sönderrivna kläder och en försvunnen hatt, de inre är värre – förlorad trygghet.

Arthur och Naëmi hade lärt känna varandra ett tiotal år tidigare då båda arbetade på Aseas Stockholmskontor. De var mycket olika. Han var orolig och sökande, lite äventyrlig, hade tvekat mellan försök till en karriär som konstnär och affärslivet, men valt det senare av ekonomiska skäl. Hon var lugn och eftertänksam, religiöst lagd och söndagsskollärare på fritiden.

Trots olikheterna hade tycke uppstått mellan dem. De förlovade sig 1910 och gifte sig 1914, då Arthur befordrats till chef för företagets kontor i Helsingfors. Efter ett år i Finland flyttade de vidare till Ryssland där större arbetsuppgifter väntade för Arthur.

Förhållandena i Petrograd blev allt svårare under våren och försommaren 1917. Det gick dåligt för Ryssland i det pågående världskriget, livsmedelsbristen blev akut och revolutionen rullade vidare. Arthur och Naëmi bestämde att hon skulle resa till Stockholm och föda deras väntade barn under lugnare förhållanden. Och den 22 augusti föddes sonen Per Anders, den blivande författaren, på Kungliga sällskapet Pro Patrias barnbördshus vid Sveavägen.


Få författare har skildrat Stockholms historia lika levande som Fogelström.

Förskingring och skilsmässa

I oktober grep bolsjevikerna under Vladimir Lenins ledning makten i Ryssland och det fanns inte längre någon framtid för utländska, kapitalistiska företaget i landet. Året därpå stängdes Aseas Petrogradskontor.

Efter en tid i Stockholm flyttade den lilla familjen till Viborg på Karelska näset, som då tillhörde Finland men i dag Ryssland, och Arthur startade egen affärsverksamhet. Familjen levde på stor fot med flott villa, tjänstefolk, många vänner och stora fester. Där fick Per Anders sina första minnen, där föddes hans lillasyster Ingrid. Och där kom familjens katastrof.

Arthur hade dolt för Naëmi att de levde långt över vad hans inkomster medgav. De var ruinerade och måste lämna Viborg. Dessutom meddelade Arthur att han hade träffat en ny kvinna, ville skilja sig och skulle resa till Amerika för att starta ett nytt liv där.

Dokument i Aseas arkiv i Västerås visar att Arthur Fogelström under Petrogradstiden hade förskingrat pengar från företaget, lovat att betala tillbaka men aldrig lyckats göra det. Den hastiga emigrationen till Amerika kan därför ses närmast som en rymning. Han ångrade sig snart och ville återförenas med familjen, men fick aldrig ekonomiska möjligheter till det. Korta brev och telegram till jul och till barnens födelsedagar talar mellan raderna om ensamhet och förtvivlan. Han avled i New York 1932 efter en olyckshändelse.

Hamnade bland de fattiga

Per Anders Fogelström var sex år när pappan lämnade familjen och självbiografiska inslag i hans böcker visar att han saknade honom mycket.

Arthurs ekonomiska misslyckande och försvinnande medförde att Naëmi och de två barnen, från att ha tillhört en övre medelklass, hamnade bland de fattiga i 1920-talets Stockholm. Per Anders fick växa upp med sin mamma och syster i en subventionerad etta, tillhörande en välgörenhetsstiftelse på östra Södermalm, den mest proletära delen av dåtidens Stockholm. Det kom att prägla både hans författarskap och stora samhällsengagemang.

Trots familjens fattigdom fick Per Anders börja i den fina, privata Whitlockska skolan på Östermalm. Hans faster Gabriella, som var ensamstående, barnlös, och hade ett bra arbete vid Stockholms gasverk, betalade.

"Kissedoggen kommer"

För sina skolkamrater, som alla kom från välbärgade hem, var den unge Per Anders tvungen att dölja sina egna fattiga hemförhållanden. Och när han på eftermiddagarna kom hem till Söder med skolböcker under armen och skolmärke i mössan hörde han från gathörnen: ”Kiss, kiss, kiss, kissedoggen kommer.” ”Kissedogg” var folkskolegrabbarnas tillmäle när de ville reta och provocera läroverkspojkar till slagsmål.

Skolgången på Östermalm å ena sidan, och hemmet på Söder å andra sidan, skapade en kluvenhet hos den unge Fogelström. Han tyckte sig inte höra hemma någonstans, och kände att han måste göra ett val. Han valde det fattiga Söder, slutade skolan före studentexamen och tog jobb som biträde i en bokhandel.

Engagerad mot nazismen

Per Anders Fogelström blev tidigt engagerad i samhällslivet. Han gick med i den antinazistiska organisationen Kämpande Demokrati och spred dess tidning Trots Allt! till Stockholms frisörsalonger och kaféer.

Samhällsengagemanget ledde vidare till journalistik och senare författarskap. Under krigsåren blev han redaktör för tidskriften Världspressen och några år senare för den satiriska skämttidningen Joker med storheter som Karl Gerhard, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Nils Ferlin och Evert Taube som frilansmedarbetare.

Senare arbetade han som reporter på den kultur- och samhällsinriktade veckotidningen Folket i Bild (som inte ska förväxlas med den senare ”herrtidningen” med samma namn).

Per Anders Fogelström debuterade i bokform 1947 med diktsamlingen Orons giriga händer, men det var som romanförfattare han skulle göra sig känd. Från 1949 och under loppet av 1950-talet gav han ut en rad romaner, främst med ungdomar från Södermalm och Kungsholmen som huvudpersoner.

Romanen som innebar Fogelströms genombrott filmades senare av Ingmar Bergman.

Sommaren med Monika

Sitt genombrott fick Fogelström 1951 med romanen Sommaren med Monika. Den handlar om det unga paret Harry och Monika, han 18 och hon 17, som ”lånar” en ruffad motorbåt och rymmer från vardagslivets tristess, ut i skärgården. Där lever de fribrytarliv under några sommarmånader – solar, badar, älskar och begrundar livets mysterier.

Per Anders Fogelström var från 1943 gift med Sara Södrén Fogelström och de fick sonen Per Ambjörn, född 1950. Sina 1950-talsromaner skrev han nattetid, sittande på toaletten i familjens lilla etta på Kungsholmen för att inte störa hustruns och sonens nattsömn. Senare, på 1960-talet, fick familjen en lägenhet i två våningar på Fjällgatan på Söder och författaren själv arbetsrum med magnifik utsikt över inloppet till staden, Djurgården, Skeppsholmen och Gamla stan.

Parallellt med författarskapet och journalistiken engagerade sig Fogelström starkt i fredsfrågan. Han blev en av de ledande förkämparna mot svenskt atomvapen, och var under många år ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

Romanprojekt blev succé

Fogelström blev författare på heltid i slutet av 1950-talet. Det stora romanprojekt han hade påbörjat – att skildra Stockholm och stockholmarnas historia genom flera generationer – krävde all normal arbetstid och mer därtill. ”Lite mossigt” och inget som kunde intressera en större läsekrets, fruktade han, men ändå något han måste göra. De gamla dokumenten och handlingarna som han hade samlat på sig pockade på att komma till användning, tyckte han. Samma med människorna på bilderna i hans växande samling, de insisterade på att få liv.

Det blev tvärtemot vad Fågelström hade fruktat. Berättelserna – en serie på fem romaner (mest berömd är den första som heter Mina drömmars stad) – om det fattiga men idoga arbetarparet Henning och Lotten i en gisten träkåk på Åsöberget, deras barn, barnbarn och barnbarns barn, blev en av de största läsarsuccéerna i svensk litteratur. Serien med den övergripande titeln Stad har, genom en rad nya upplagor, filmatisering och dramatisering för scen och radio, nått en miljonpublik.

Efter att på 1970-talet ha ägnat sig mest åt fackböcker och åt samtiden återvände Fogelström på 1980-talet till den historiska romanen. Det blev en uppföljning (fast bakåt i tiden) till Stad-serien – en trilogi med den övergripande titeln Barn.

Även Barn-serien är en släktkrönika, speglande 1700-talets fabriksarbetare, soldaterna i raden av svenska krig, och det fattiga livet i de stockholmska Vita bergen. På slutet knyter Fogelström samman människoödena med Stad-serien så att läsarna får en sammanhängande skildring av Stockholmsliv från 1760-talet till 1960-talet.


Under senare delen av sitt liv engagerade sig Fogelström bland annat för romernas rättigheter och för bevarandet av Stockholms äldre byggnadsmiljöer.

Var friherren fadern?

I den egna släkten intresserade sig Per Anders Fogelström främst för och forskade om två personer: sin farfars far, prosten Per Adolf Fogelström (1794–1872) och sin farmors morfar, skådespelaren Fredrik Deland (1812–94).

Officiellt var Per Adolf Fogelström son till fiskaren Nils Fogelström (1758–1830) och hans hustru Anna Britta (1766–1827). Men Per Anders Fogelström fann flera omständigheter som pekade mot att makarna Fogelström inte var Per Adolfs biologiska föräldrar. Den viktigaste var att sonen fick studera till präst, något som de fattiga föräldrarna inte själva hade kunnat finansiera, och hans snabba kyrkliga karriär. Per Anders Fogelström pekar ut friherren Johan Gabriel Sack som anfaderns välgörare och drar slutsatsen att denne var Per Adolfs biologiske far. Det har senare ifrågasatts av en annan forskare, men något stöd för dennes teser tycks ännu inte ha publicerats.

Fogelström berättar om sin farfars far i den lilla skriften Prosten – en roman som inte blev skriven (1989). Om hans farmors morfar, skådespelaren Fredrik Deland, blev det en fullödig roman, Komikern (1989).

Vallonsläkt

Släkten Deland var valloner som hade kommit till Sverige på 1760-talet. Luis Antoine Deland var frisör och kammartjänare åt Gustav III:s gemål Sofia Magdalena. Han och hans hustru Francoise fick två söner, Jean Pierre och Luis Joseph. Två av deras barnbarn, Fredrik och Pierre blev skådespelare och efterhand ledare för resande teatersällskap.

1834 kom den femtonåriga Emilia Widerberg till sällskapet. Hon tillhörde en skådespelarsläkt, men hade förlorat båda sina föräldrar, och vänner vädjade till Pierre Deland att ta sig an henne. Det gjorde han. Hon var söt, hade stått på scen från femårsåldern och kunde nog komma till nytta i hans teatergrupp.

Både Fredrik och Emilia var lite blyga och deltog sällan i det ofta uppsluppna sällskapslivet under turnéerna utan tydde sig mest till varandra. De gifte sig 1837 då han var 25 år och hon 18. Dottern Nanna föddes 1839.

Emilia avled i TBC redan 1854, bara 34 år gammal. Fredrik levde i ytterligare hela 40 år och gifte om sig på äldre dagar. Dottern Nanna gifte sig med lantbrukaren, senare godsägaren, Julius Öberg. Deras dotter Olga blev Per Anders Fogelströms farmor.

Per Anders Fogelströms sista stora engagemang i samhällsdebatten gällde stadsmiljön i Stockholm. Med sina djupgående kunskaper om stadens historia tog han ställning mot rivningsivern. Det är i stor utsträckning hans förtjänst att delar av den vackra träkåksbebyggelsen från 1700- och 1800-talen på Söders höjder finns kvar.

Per Anders Fogelström gick bort natten till midsommardagen 1998.

Läs också

Kanske är du intresserad av...