Förhoppningsfulla resenärer anländer till Ellis Island, New York.
De tror på ett bättre liv i USA. 

© Library of Congress

Drömmen om en bättre framtid i USA

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet utvandrade omkring 1,2 miljoner svenskar till Nordamerika. Detta är berättelsen om vad som drev dem att göra den långa resan.

2 december 2017 av Kjell Andersson & Per Clemensson

För att förklara drivkrafterna bakom emigrationen brukar man tala om ”push and pull”, alltså krafter som drev människor från Sverige (push) eller som drog dem till Amerika (pull). Deras styrka varierade väldigt över tid.  

Den starkaste push-faktorn var relativ överbefolkning och dåliga ekonomiska utsikter i hemlandet. Den svenska befolkningen ökade snabbt under 1800-talet. Biskopen och författaren Esaias Tegnér talade om ”freden, vaccinen och potäterna” som de viktigaste orsakerna. 

Barnadödligheten sjönk

Barnadödligheten sjönk, bland annat på grund av vaccinationerna mot kopporna. När varje familj hade sex, sju barn som alla överlevde blev det allt svårare att bereda plats för de unga i jordbruket. Bara en av sönerna kunde ju ta över gården. 

Landsbygdens obesuttna befolkning steg kraftigt; allt fler blev torpare eller backstugesittare eller flyttade till städerna för att söka arbete. Emigration blev ytterligare en utväg.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – KLICKA HÄR!

Den starkaste pull-faktorn var den snabbt växande amerikanska ekonomin, som ropade efter arbetskraft. Efter nordamerikanska inbördeskriget på 1860-talet öppnades också möjligheter för allt fler att etablera sig som farmare i Mellanvästern.

Homestead-lagen

Enligt Homestead-lagen från 1862 kunde var och en som lyckats etablera en gård på obruten mark inom ett visst antal år få marken gratis, upp till 160 acres (omkring 70 hektar). Det var en stark lockelse för en bondson i Sverige, som inte ens kunde få ta över en gård med några få tunnland åker. 

Men det var inte bara jordbruket som drog: arbetskraft behövdes också i byggnadsindustrin, i skogsbruket, i gruvnäringen och i andra branscher där svenskarna hade erfarenhet och kunskaper.

En av alla familjer som utvandrade från Sverige. De kom från Gnarp i Hälsingland.

Möjligheten att etablera jordbruk minskade successivt, och ju längre tiden gick hamnade desto fler inom industrin i de snabbt växande städerna, främst i Chicago, men också i bland andra New York, Boston och Minneapolis.

Missväxten 1867–68

När det var usla tider i Sverige ökade utvandringen starkt. Den första stora utvandringsvågen inträffade under missväxtåren 1867–68, Sverige sista svältperiod.

Under storstrejken 1909 valde många att utvandra. Likaså under den ekonomiska krisen 1921–22. När det var goda tider i USA ökade också utvandringen kraftigt. Det rådde högkonjunktur i början och i slutet av 1880-talet och utvandringen nådde rekordsiffror åren 1882, 1887 och 1888.

Men 1884 var det ekonomisk kris och utvandringen sjönk drastiskt under ett par år. På samma sätt bromsades utflyttningen kraftigt efter en finansiell panik i USA 1893. Då var det istället högkonjunktur hemma i Sverige. Många utvandrare återvände då till hemlandet.

Återvände vid depressionen

En liknande situation inträffade vid den stora depressionen 1930. Plötsligt blev de hemvändande fler än emigranterna, och det kom att gälla ända fram till andra världskriget.

En annan viktig förklaring till emigrationen var att den nya tekniken gjorde det mycket enklare och billigare att resa. De transatlantiska ångfartygen togs i drift från slutet av 1860-talet. Plötsligt tog det inte två månader utan tio dagar att ta sig över Atlanten.

Järnvägar byggdes både i Sverige och i Nordamerika, och man kunde köpa biljett från hemorten ända till en slutstation i Mellanvästern. Ångbåtsbolagen och järnvägsbolagen sålde biljetter via sina agenter och satsade på marknadsföring som lockade allt fler att våga steget att emigrera.

Utvandrare på väg till Göteborg.

© IBL Bildbyrå

Passfrihet till 1916

Utvandringen gynnades också av minimal byråkrati. Det behövdes varken pass eller visum mellan 1860 och 1916, och definitivt inte senare tiders arbetstillstånd för att få jobba
i USA och Kanada. Det räckte med att erbjuda sin muskelkraft och framåtanda.

Frisk måste man däremot vara; invandrarna undersöktes av läkare vid Ellis Island i New York. Från 1892, när denna anläggning togs i bruk, och fram till 1924, passerade fler än 16 miljoner immigranter denna mottagningsstation i skuggan av Frihetsgudinnan.

Minnesota svenskbygd

Svenskarna hamnade till stor del i övre Mellanvästern. Minnesota blev den mest utpräglade svenskbygden, och i många områden var svenskarna helt dominerande. Många sökte sig också till Illinois, Iowa och andra delstater i den så kallade Homestead-triangeln, området mellan floderna Mississippi och Missouri och den kanadensiska gränsen.

Här florerade en rik svenskamerikansk kultur, med egna tidningar och skolor och inte minst svensk-amerikanska församlingar, där man kunde sjunga de svenska psalmerna och höra predikan på hemlandets språk.

Att Minnesota blev en sådan svenskbygd hade dels att göra med tillgången på odlingsjord, men säkert spelade också klimatet och landskapet en viss roll. Här kände man sig hemma i miljön.

Chicago Sveriges näst största stad

Chicago blev snart en riktig magnet för svenskar. Vid sekelskiftet 1900 var staden svenskarnas näst största stad, efter Stockholm, med ett par hundra tusen svenska invånare. Staden var en station på vägen västerut, dit kom man med de stora järnvägslinjerna från New York.

Många fastnade dock i staden i stället för att söka sig vidare. Här fanns jobb, inte minst i byggnadsbranschen när Chicago växte starkt under slutet av 1800-talet.

Röda markeringar anger var de svensk­amerikanska församlingarna låg i USA. Källa: Emigrantforska – Steg för steg av Andersson & Clemensson.

© Lönegård & co

Andersonville och Swede Town

Svenskarna samlades i distrikt som kallades Andersonville eller Swede Town, och huvudstråket döptes i folkmun till Svenska Bondegatan. Här låg svenska handelsbodar, bagerier och krogar tätt. Med tiden kom allt fler svenskar att hamna i storstäder som New York och Boston, och allt fler arbetade i industrin.

Många drog också vidare från den första bostadsorten. Det gällde inte minst den andra generationen svensk-amerikaner.

Nu sökte man sig till västkusten; många hamnade i delstaten Washington i nordväst, och arbetade i skogsbruk och gruvnäring. Kalifornien blev också målet för allt fler under början av 1900-talet. Mycket få svenskar sökte sig till sydstaterna. Ett par undantag finns i Texas kring Austin och i södra Alabama kring Mobile. En annan svensk enklav finns i centrala Kansas kring Lindsborg.

Emigrerade från Göteborg

En absolut merpart av emigranterna reste på samma rutt. Den gick via Göteborg, den stora utvandrarhamnen, där agenternas kontor låg tätt längs ”Sillgatan” (som dock officiellt hette Postgatan), och man gick ombord vid tullhuset i hamnen.

Här började man registrera emigranterna 1869. Färden gick till Hull på Englands östkust, och därifrån med tåg till Liverpool, där de stora atlantångarna från bolag som Vita Stjärnlinjen och Cunardlinjen väntade.

Flest kom till New York

Resan över Atlanten tog tio dagar och nästan alla linjer hade New York som destination. Mindre strömmar av svenska emigranter utgick från Stockholm, Norrköping och Malmö, eller via grannländernas hamnar, som Hamburg, Bremen och Kristiania (Oslo).

Alternativa inresehamnar i Nordamerika var Boston, Philadelphia, Baltimore, Quebec, Montreal och Halifax. Först 1915 öppnades en direkt passagerarlinje från Sverige till USA med Svenska Amerikalinjen.

Publicerad i Släkthistoria 2/2014

Läs också

Kanske är du intresserad av...