Dalkullor anställda på Skansen 1896.

© G Klemming/Nordiska museet

Arbetsvandring blev räddningen för fattigbygdernas folk

1800-talets kraftiga befolkningsökning tvingade ut många från fattigbygder på vägarna. Från främst Värmland, Småland och Dalarna vandrade folk långa sträckor för att säsongsarbeta på betfält, bruk eller byggen – eller, som på bilden, på Skansen.

16 juni 2017 av Karl-Olof Andersson

De ofta små och magra gårdarna i skogsbygderna gav inte tillräcklig avkastning för ett drägligt liv åt alla som föddes och växte upp där. För dem som valde att inte emigrera blev säsongsarbete i andra delar av landet en utväg. Arbetsvandringar förekom över hela Sverige, men störst var omfattningen från Värmland, Småland och Dalarna.

Till att börja med handlade det mest om jordbruksarbete. Redan under medeltiden var det vanligt att män från de kringliggande landskapen sökte sig till slättbygderna i Skåne, Västergötland, Östergötland, Sörmland och Uppland för att delta i tröskningen under sensommaren och hösten. Betalningen gavs ofta i säd, som tryggade överlevnaden under vintern.

Sillstim bakom arbetsvandring

Den enorma tillströmningen av sill i Bohusläns skärgård under andra hälften av 1700-talet och början av 1800-talet gav upphov till den förmodligen största enskilda vågen av arbetsvandring i Sverige. Sillen gick till i väldiga stim varje höst, fångades och förädlades i land. Det krävde långt större arbetskraft än vad som kunde uppbringas lokalt.

Uppgifterna om hur många som arbetade med sillen under fångstperioderna varierar kraftigt, från cirka 10 000 till 50 000. En realistisk siffra kan vara strax under 20 000, varav mer än hälften var arbetsvandrare. De flesta kom från grannlandskapen Halland, Västergötland och Dalsland, men smålänningar och värmlänningar förekom också.

Det är lätt att förstå den lockelse som sillarbetet utövade. En dräng kunde tjäna tre till fem gånger så mycket där jämfört med en kontantlön inom jordbruket, och en piga två till tre gånger så mycket. Det var också vanligt att säsongsarbetaren fick en tunna sill med sig hem.

Kraftig befolkningsökning

Flera samverkande orsaker gjorde att arbetsvandringarna ökade kraftigt under 1800-talet. Viktigast var att jordbruksbefolkningen ökade med en miljon åren 1800 till 1870. Störst var ökningen bland de obesuttna: torpare, backstugusittare, drängar och pigor.

Men även bland de jordägande bönderna ökade befolkningen kraftigt, framförallt genom minskade dödstal bland nyfödda och längre livslängd.

Sillsaltning i Marstrand på 1890-talet. En sillarbetare kunde tjäna bra och fick ofta med sig en tunna sill hem när säsongen var över.

Från 1760 till 1860 fördubblades antalet hemmasöner över femton år på gårdarna. Det ledde till en ny stor olägenhet: hemmanssplittringen. Vid arvsskiften klövs gårdarna. Det ledde till att bruksenheterna blev för små för att ge försörjning åt en familj.

Detta var en av orsakerna till att Värmland kom att ha så många arbetsvandrare. En annan var den hantverksskicklighet som utvecklades bland värmlänningarna, något som efterfrågades på andra håll i landet (se ruta härintill). Värmlänningarna ansågs dessutom präglas av friskt humör och framåtanda.

Skogsindustrin i Norrland

Från 1850-talet och framåt blev skogsindustrin i Norrland det viktigaste arbetsfältet för säsongsarbetare från Värmland. På några årtionden framåt tredubblades exporten av sågat virke.

Före motorsågarnas och de stora skogsmaskinernas tid, var skogs-bruket mycket arbetskrävande. Timret skulle fällas för hand med yxa och såg, köras med häst till åar och älvar på vintern för att på våren och sommaren flottas till sågverken vid kusten. Och under den korta isfria säsongen var det bråda dagar med att lasta exportvirket på fartyg i hamnarna.

Flertalet värmländska skogsarbetare kom vid den här tiden från landskapets norra och västra del. 

Karavaner i mörkret

Mörka vintermorgnar dagarna efter jul kunde karavaner med trettio till sextio hästar och slädar ses lämna orter som Fryksände, Östmark och Norra Finnskoga, för att på vintervägar och isar söka sig uppåt mot Härjedalens skogar. Det var flest män på kälkarna eller gående bredvid – timmerhuggare och körare – men också en och annan kvinna som skulle hushålla åt männen.

Resan tog cirka två veckor. När skogsarbetarna kom fram var det inte ovanligt att de befann sig i rena ödemarken. Då fick de börja med att själva bygga sig beboeliga skogskojor, med enkla eldstäder murade av stenar och jord, och stall åt hästarna.

På Pihls bryggeri i Stockholm arbetade många dalkullor. Fotot är från 1897.

© Frans G Klemming/Stockholms digitala stadsmuseum

Hårt jobb som gav betalt

Arbetet under mörka vinterdagar med många kallgrader och meterdjup snö var hårt. Att det ändå lockade berodde på de goda förtjänstmöjligheterna. En timmerhuggare kunde tjäna mellan tio och femton kronor om dagen, i en tid då den normala dagsinkomsten för en arbetare låg på en–två kronor. En timmerkörare med egen häst kunde komma upp i dagsinkomster på trettio–femtio kronor.

I södra Sverige var smålänningarna de flitigaste gästarbetarna. Deras arbetsvandringar gick åt olika håll. Från Kalmar län i öster var Stockholm en vanlig destination. I denna ström fanns också ett betydande inslag av ölänningar.

Många arbetade inom den boomande stockholmska byggnadsindustrin i slutet av 1800-talet. Särskilt eftertraktade var de småländska grundläggningsarbetarna – de var vana att tampas med gråsten, som grunderna lades i.

Tegelbruken blev fler

Städernas tillväxt och nya byggen ledde också till att tegelbruken i landet blev fler - mellan 1870 och 1900 ökade antalet från 150 till omkring 500. De flesta bruken låg i Mälardalen och i Skåne. Då teglet vid den här tiden lufttorkades på sommaren var också detta ett säsongsarbete, med många arbetsvandrande smålänningar i arbetskraften.

Ytterligare en yrkeskår med ett stort inslag av smålänningar var järnvägsbyggarna, rallarna. När järnvägsbyggandet tog fart i mitten av 1860-talet var antalet rallare omkring 20 000, och den siffran stod sig fram till sekelskiftet. En del av dem var åretruntrallare, som flyttade från det ena järnvägsbygget till det andra, men många var också så kallade ”sommarfåglar”.

Smålänningarna drog också söderut, inte minst när sockerbetsodlingen kom till Sverige i stor skala mot slutet av 1800-talet. Det blev det sista stora arbetsfältet – i dubbel bemärkelse – för arbetsvandrande säsongsarbetare. 

De flesta kom från de tre sydliga skogslänen Blekinge, Halland och Kronoberg, och det vanligaste målet var Skåne. Men många reste också till betfält i Västergötland, Östergötland eller på Gotland.

Betorna rensades på senvåren och togs upp på förhösten. Antingen åkte man hem under den mellanliggande sommaren, eller också stannande man och tog annat jordbruksarbete några månader.

Många smålänningar jobbade som rallare, här ett arbetslag på dubbelspåret mellan Stockholm och Uppsala, cirka 1900.

Trettonåring i betlandet

Livsmedelsbristens och hungerkravallernas år 1917 kom en blott trettonårig grabb från Jämshög i Blekinge till betupptagningen i Skåne. Han berättar hur arbetet kunde te sig:

De lågo i betfälten i ösregnen. Det var en gråtarhöst av värsta sort. Endast de som var inställda på det värsta hade garderat sig något och köpt oljerockar. Kvinnorna hade gamla kappor och några hade paraplyer som voro fastsatta på käppar. 

När de ”tagit upp” ett stycke satte de sig på huk under paraplyerna och blastade. Samtal förekom inte. Det var inte råd med. Arbetet betalades ackordsvis, ett visst per ”rutan”. Det lät mycket innan man börjat, men en ”ruta” var oändlig. Det sega vrålhårda lerdjupet sög sig fast i betorna. Aldrig hade Martin kunnat tro att en sockerbeta kunde sitta så fastsugen. Så måste det vara att dra ut flodhästtänder.

Pojken som kallar sig Martin är den blivande författaren och nobelpristagaren Harry Martinson. Hans berättelse finns i boken Vägen ut (1936).

Dalfolkets herrarbete

Värmlänningar och smålänningar i all ära – det är dalfolkets säsongsvisa arbetsvandringar som intar en särskild plats i svensk historia. Fenomenet har också fått ett eget namn: ”herrarbete”. Förvånande, kan tyckas, då det periodvis var fler kvinnor än män som arbetsvandrade. 

Förklaringen ligger i ordets ursprungliga betydelse, ”arbete som utfördes åt herrskapsfolk”, men som senare vidgades till att gälla allt säsongsarbete på annan ort, utfört av personer från Dalarna.

Herrarbetet hade sin största omfattning vid 1800-talets mitt. Då lämnade cirka femtusen kullor och masar årligen sin hembygd för längre eller kortare arbetsperioder på annat håll. Det vanligaste målet var Stockholm.

Fram till 1880-talet, då järnvägsutbyggnaden nådde Dalarna, gjordes resan till fots. Etnologen Göran Rosander, som skrivit standardverket om herrarbetet, återger en redogörelse för en vandring till Stockholm, gjord 1832 av en sextonårig kulla från Boda socken i Rättvik:

Mursmäckorna hade ett tungt arbete när de bar murbruk till byggena.

© Stockholms digitala stadsmuseum

Den första maj begav man sig av, ett stort sällskap, med skinnsäckarna packade. (...) Två spelmän gick i täten. Packningen kördes av en forbonde. För att slippa betala sin andel av forlönen, bar en ung man sin packning själv hela vägen. Den fastställda dagsetappen var 5 mil. De som blev trötta, kunde få åka en bit på foran. 

Kvällsvarderna bestod mest av tunnbröd och strömming. Sedan blev det dans ”så träflisorna rök om näverskorna”. På sjunde dagen var man framme. Redan vid tullen möttes flocken av en del herrar, som ville försäkra sig om de bästa, och dessa fick genast anställning. Mest var det trädgårdskullor de ville ha, och även en och annan ”träkar”.

Träkar och mursmäcka

Med ”träkar” menar flickan en snickare eller timmerman. Snickare och murare från Siljansbygden hade gott anseende i Stockholm och var eftertraktade när byggverksamheten sköt fart på våren.

Vanliga jobb bland kvinnorna var roddare, mursmäcka, piga och trädgårds- och kyrkogårdsarbetare.

Före ångbåtarnas tid sköttes en betydande del av lokaltrafiken i Stockholm med roddbåtar eller vevslupar. De väna dalkullorna i sina sockendräkter konkurrerade framgångsrikt om kunderna med stadens mera råbarkade ”roddarmadammer”. Ibland till de senares högljudda förargelse.

Rodderskornas arbete var hårt, men mursmäckornas var ännu tyngre. De skulle blanda till murbruk och bära upp det till murarna. Bruket fylldes i två hinkar fästa vid ett ok, och bars på axlarna. Med denna börda, som kunde väga upp till sextio kilo, fick kvinnorna balansera på rangliga brädgångar – allt högre upp vartefter tegelmurarna restes. 

Stora maskvarteret

Ett vanligt jobb bland männen var att hämta ved vid skutorna som la till längs Strandvägskajen, för att sedan såga, hugga och leverera den till kunderna. Många av masarna bodde tillsammans i kvarteren kring Hötorget. I och kring fastigheten Sergelgatan 10 var anhopningen av dalkarlar så stor att platsen i folkmun kom att kallas ”Stora maskvarteret”.

Ammunitionsfabrik i Marieberg i Stockholm. Där jobbade många kvinnor.

Även en hel del industriarbete var säsongsbetonat på 1800-talet och vi finner dalfolk vid till exempel Liljeholmens stearinfabrik och på de många bryggerierna.

Ammunitionsfabriken i Marieberg

Mest överraskande är mängden dalkullor på den stora ammunitionsfabriken i Marieberg på västra Kungsholmen. Enligt lönelistorna dominerade kullorna i arbetskraften. En del av dem bodde också i fabriksbyggnaden. En annan grupp, som bodde i direkt anslutning till sin arbetsplats, var ”kyrkogårdskullorna” på Norra begravningsplatsen. De huserade i särskilda ”kullkaserner” på kyrkogården.

De vackra sockendräkterna var betydelsefulla för dalkullorna i Stockholm. Särskilt viktig var hembygdsdräkten för dem som mot 1800-talets slut arbetade i de fina butikerna på Norrmalm, vid den stora industri- och hantverksutställningen på Djurgården, på Skansen och på Nordiska museet. 

De bar sina dräkter även i arbetet. De som arbetade på byggen eller i industrin hade ”vanliga” kläder på sig till vardags. Men när arbetslagen samlades för fotografering fick de klä sig i sina hembygdsdräkter. Det var viktigt också för arbetsgivarna. Dalkullorna hade rykte om sig att vara arbetsamma, pålitliga och hederliga, och kulldräkten blev ett ”varumärke”, som signalerade att bäraren var en rekorderlig person.

Minskade under 1900-talet

Under första halvan av 1900-talet avtog de säsongsvisa arbetsvandringarna successivt. Orsakerna är flera. Den utbredda fattigdom som drev människor att ge sig iväg hemifrån minskade och försvann så småningom helt.

 Inom jordbruket tog maskinerna över. Dock inte helt. Varje år annonserar jordgubbsodlare – bland annat på Gotland, i Skåne och i Västergötland – efter plockare till den korta och hektiska sommarsäsongen. Nu kommer dock de flesta arbetarna från andra länder än Sverige.

Inom industrin och byggverksamheten har ny teknik, nya arbetsmetoder och material gjort att arbeten, som förr bara kunde utföras under den varma delen av året, nu blivit fasta åretruntjobb.

Arbetsresorna mellan olika landsdelar har inte försvunnit helt. De finns kvar, men som veckopendling. I Stockholm talar man till exempel om ”det stora dalrallyt”. Det är byggnadsarbetare som på måndagsmorgnarna kör till byggena i Stockholmsregionen, bor i husvagn under arbetsveckan, och far hem på fredagskvällen.

Läs också

Kanske är du intresserad av...