Henrik på bron över Lufupa (biflod till Sambezifloden), på vägen från sitt ställe till regeringskontoret.

Afrikafararen som försvann

I februari 2011 fick Elise Killander ta över en mängd dokument från sin far. Det visade sig vara brev och foton från hennes farmors bror Henrik Stiernspetz som rest till Afrika och inte hörts av sedan 1927. I alla år hade familjen svävat i okunnighet om hans öde.

29 december 2017 av Elise Killander

Henrik Arvid Stiernspetz föddes 1891 som mellanbarn i en familj med många generationer officerare. Storebror Gustaf blev officer och en av Sveriges första piloter och adjutant till kronprins Gustaf Adolf, vår nuvarande kungs farfar. Han var förlagd till Luleå och Boden under första världskriget.

Pappa Henrik Albin, född 1850, var chef för Nordiska Kreditbanken i Rosenbad på Drottninggatan 1 (där regeringen nu huserar) och för Norrländska trängregementet. Regementet var först förlagt till Fredrikshofs slott vid Narvavägen i Stockholm, men flyttades efter några år till nybyggda kaserner i Sollefteå. 

Henrik Albin var ansvarig för uppbyggnaden, men när det var dags att flytta norrut ville hustrun Magda inte följa med – hon föredrog huvudstaden där man syntes, och maken begärde därför avsked. 

Växte upp i Stockholm

Familjen bodde i det allra modernaste huset i Stockholm, på Strandvägen 33, det så kallade Bünsowska huset, med inbyggd hiss, elektricitet och badrum med vattenklosett. Yngsta dottern Eva drömde om att bli konstnär och åka till Paris, men blev mycket hårt hållen. 

Även sönerna behandlades med stränghet – medan T3 i Sollefteå byggdes och Henrik Albin arbetade som mest på två ställen fick Magda ansvara för mycket av deras uppfostran själv, och två vildbasare i en prydlig våning var mer än hon klarade av. Hon tog till hundpiskan och blev besviken när pojkarna inte motsvarade hennes förväntningar.

Expedition till Spetsbergen

Den unge Henrik Arvid läste gärna äventyrsromaner och allt han kunde komma över om upptäcktsresor, från Linné till Nordenskiöld och Sven Hedin. I böckerna stod det om doktor Livingstones och Stanleys möte i ett Afrika vars inre ännu hade vita fläckar. 

Och pappa Henrik Albin berättade gärna om hur han deltog i en expedition till Spetsbergen 1882–83. Bland annat kartlade man en del av Danskön, där ingenjör Andrée senare skulle starta sin ballongfärd.

Föräldrarna, Magda och Henrik Albin Stiernspetz, tillhörde Stockholms societet.

Utöver att läsa tyckte Henrik om att ströva i skogen och att jaga. Någon flitig elev var han inte, utan fick bättra på betygen om somrarna.

Drabbades av jaktolycka

Som helt ung råkade Henrik ut för en dramatisk händelse som skulle förändra hela hans liv. Han befann sig på familjens gård Tottnäs med sin bror Gustaf och kusinerna för att jaga. En av kusinerna satte ner bössan osäkrad och en salva brann av i Henriks ansikte. 

Han förlorade synen på höger öga och en militär karriär var inte längre att tänka på. Helst ville Henrik bli jägmästare, men det var nu också en omöjlig väg att gå. Han ledsnade på tillvaron och kände sig som en halv person. Att någon flicka skulle titta åt honom, trodde han aldrig.

Vid denna tid, i början av 1900-talet, gav sig många unga män iväg utomlands för att söka lyckan eller fly fattigdom och misär. Andra reste iväg för att mogna eller utbilda sig.

Festival of the Empire i London

I och med ångbåtstrafiken öppnades världen på ett nytt sätt. 1911 reste Henrik till London för att bättra på engelskan. Där visades den stora utställningen ”Festival of the Empire” i och omkring Crystal Palace i Hyde Park. 

Varje land som Storbritannien koloniserat var representerat i en egen paviljong och där fanns även en för Sydafrika. Där och då föddes en idé hos Henrik.

Året därpå återvände han till London. Han fyllde 21, blev myndig, och en torsdagseftermiddag klockan 16.00 i slutet av augusti 1912 gav han sig av med postbåten S/S German från Southampton till Kapstaden, via Kanarieöarna (Union Castle Line gick mellan England och Afrika under åren 1900–70). German anlände till Kapstaden den 23 september klockan 02.00 och passagerarna fick gå iland 8.30.

Henriks hus i Kasempa. Så här skriver han om det: ”Mitt hus med köket i bakgrunden till höger. Till vänster en liten bergshöjd ung 1 500 m aflägsen. 1917.”

Henrik var fast besluten att visa familjen att han kunde lyckas på egen hand. Han startade en elfirma, visserligen med ekonomiskt bistånd från pappan. Anställda satte upp kablar. Henrik själv skötte pappersarbetet och sålde glödlampor och strykjärn. Han hade även tankar på fruktexport. Sommaren i Kapprovinsen inföll ju under den svenska vintern då färsk frukt var sällsynt.

Handelsstation i Nordrhodesia

Men så kom första världskriget 1914. Även kolonierna drogs med och tillvaron i Kapstaden blev svår. Invånarna blev beordrade att montera ner sina elkablar, och vem ville då köpa strykjärn eller glödlampor? De brittiska vännerna tog värvning, själv gick Henrik alltmer på tomgång. 

Men så fick han kontakt med värmlänningen Wilhelm Frykberg som gav honom arbete på en handelsstation i Kasempa i västra Nordrhodesia, dagens Zambia. Inledningsvis bodde han i en lerhydda – en stor kontrast till mammans salonger – men byggde sig sen ett enkelt litet hus.

I Kasempa fick Henrik tillfälle att jaga, något han drömt om sedan unga år men som olyckan sedan satt hinder för.

Efter en tid hos Frykberg beslöt Henrik att starta en egen handelsbod och blev kvar. Han sökte efter guld – men fann koppar.

Skrev hem varje månad

Henrik skrev hem nästan varje vecka, ibland bara för att berätta att inget särskilt hänt men att han mådde bra. I fredstid tog det en månad med båt för posten att komma fram, under kriget dubbelt så lång tid. Eftersom det var så många brev på väg samtidigt, relaterade Henrik noga till vad han läst i breven från Sverige i sina svar. 

Genom detta vet vi mer än bara hur han hade det i ”Det Innersta av Afrika” – breven från Sverige är nämligen nästan alla försvunna, men av korrespondensen framkommer hur familjen där hemma undrar när han ska komma hem – och hur han plågas av dåligt samvete över att inte kunna ge besked.

En sida ur Henriks fotoalbum. Bilderna är tagna runt 1916.

Breven slutade komma

Henrik är det svarta fåret, har inte lyckats skapa sig en framtid eller en ekonomi – skulle han ens ha råd att resa tillbaka till Stockholm? Men så kommer goda nyheter. Rikliga fynd av koppar i hans gruvor ser ut att kunna bli en god affär.

Det sista brevet från Henrik är daterat den 3 oktober 1927. När hans försändelser upphörde att komma blev familjen orolig. I det längsta intalade man sig att något hänt med postbåten snarare än med avsändaren. 

Men när mamma Magdas egna brev började komma oöppnade i retur började man ana det värsta. Några månader senare kom ett samtal från Utrikesdepartementet som bekräftade familjens farhågor – Henrik var död.

Ingen visste vad som hänt

Det skulle dock dröja decennier innan familjen fick klarhet i vad som egentligen hade hänt honom. Hade han blivit mördad? Hade han möjligtvis efterlämnat några barn? Var låg han begravd någonstans?

Trots att Henrik regelbundet korresponderade med familjen och det måste ha funnits brev med Sverigeadresser var det ingen som informerade de anhöriga. 

Lennart Killander, advokat och gift med Henriks syster Eva, engagerade den ena efter den andra att bringa reda i gruvaffärer och hitta någon som kunde rapportera om Henriks liv, men familjen fick inte reda på något.

Jag hittade i UD:s arkiv en rapport som en brittisk regeringstjänsteman skrivit om Henriks sista vecka i livet. Den hade inte nått de anhöriga på alla år.

Våren 1935 kvitterade Lennart Killander ut ett litet paket med värdeföremål som sparats i Kasempa efter Henrik Stiernspetz. Efter det var det ingen som på närmare åttio år forskade efter vad som hänt Henrik – även om frågorna fanns där.

Henrik Stiernspetz försänkt i studier på verandan utanför bostaden i Kasempa, november 1918.

Fick ta över breven

När jag år 2011 fick en mängd material om Henrik från min far hade ingen gjort annat än satt hans brev i ordningsföljd i några pärmar. Ingen kunde berätta hur hans liv sett ut, mer än vad man genom åren försökt tolka utifrån de exotiska foton och även föremål han skickat hem: snidade elfenbenssaker och djurfällar, fjädrar och ting gjorda i byarna han besökte. 

Om någon ens nämnde honom var det med en sorgsen suck över en person som gått förlorad, som inte ens hade några barn.

Aktierna i gruvbolaget, som han efterlämnade, spreds i släkten, men gav aldrig någon utdelning. Hans liv, i det brittiska protektoratet, var också politiskt inkorrekt och gjorde att ingen frågade efter hur det egentligen varit. 

Men efter Henrik fanns ett vakuum som vi alla märkte av, utan att kunna identifiera det. Jag ville fylla det och påbörjade ett intensivt arbete. Efter år av efterforskningar kunde jag till slut lägga ett pussel och fick veta vad som hade hänt.

Dog i lunginflammation

Regnen kom tidigt hösten 1927. Som alltid utarbetad och trött, sliten efter att ha dragit på sig den ena tropiska sjukdomen efter den andra, blev Henrik kraftigt förkyld. I Kasempa härjade en influensaepidemi. Han struntade i läkarens råd och jobbade på för att komma ikapp med sin handelsbod. Han drog på sig influensa, blev snabbt sämre och fick även lunginflammation.

Detta hände ett år innan man upptäckte penicillinet. Antingen överlevde man eller så dog man inom en vecka. Henrik tog sitt sista andetag den 22 november. Dagen efter begravdes han.

År 2012 fick jag vetskap om platsen, en övervuxen kyrkogård i Kasempa, där ett antal européer lagts till vila, med en liten cementplatta på varje grav. Gravplatsen rensades från vegetation och man kunde ta foton som visade de olika gravarnas inbördes placering. 

Med hjälp av en liten plan över gravarna, funnen i Lusakas National Archives, gick det att fastställa vem som vilar under vilken cementplatta.

Frågan om vad som egentligen hade hänt min farmors bror hade till slut fått ett svar.

Publicerad i Släkthistoria 6/2015

Elise Killiander har skrivit boken Sista brevet från Kasempa (Roos & Tegnér) om sin farmors bror Henrik Stiernspetz.

Läs också

Kanske är du intresserad av...