Barn och bagage prickas av våren 1944 då den andra evakueringen av befolkningen på Karelska näset påbörjades.

© Sa kuva

70 000 finska barn skickades till Sverige

När Finland drabbades av andra världs­kriget utlöstes en räddningsaktion där över sjuttio­tusen barn evakuerades till Sverige. De drastiska händelserna har påverkat både de som åter­vände efter kriget och de som blev kvar.

20 maj 2017 av Karl-Olof Andersson

Ur barnens perspektiv var det som skedde naturligtvis svårbegripligt. Med sitt namn, två nummer och ett ortsnamn i Sverige på en pappbit hängande i ett snöre runt halsen fick de ta avsked på obestämd tid från sina föräldrar och resa till ett för dem främmande land. 

Där mötte de människor de aldrig hade sett och ett språk som de flesta av dem inte förstod. Merparten placerades i fosterhem, en mindre andel hamnade på barnhem eller sjukhus.

Det är den största aktionen i sitt slag någonsin och den mänskligt sett mest gripande och berörande händelsen i Finlands och Sveriges långa sammanflätade historia. Den skapade släkt- och vänskapsband mellan de båda länderna, men ledde också till traumatiska upplevelser för många barn och svåra minnen att bära med sig i livet.

Bakgrunden är Finlands tre krig under åren 1939–45. Först kom vinterkriget från månadsskiftet november/december 1939 till mars 1940 då Finland överfölls av Sovjetunionen, sedan fortsättningskriget från sommaren 1941 till hösten 1944 då Finland stred vid Tysklands sida mot Sovjetunionen. Till sist Lapplandskriget hösten och vintern 1944–45, då Finland drev ut de tyska trupper som fanns kvar i norr.

Ville hjälpa grannlandet

I Sverige väckte stormakten Sovjetunionens överfall 1939 på det lilla grannlandet en stark indignation, och en stor vilja att hjälpa Finlands lidande folk. 

Det fanns också en känsla av att Finland kämpade även för Sverige. Erövrades Finland skulle Sverige få både land och sjögräns direkt mot Sovjetunionen, och även vårt land vara hotat. Parollen för många blev: ”Finlands sak är vår”.

Sverige avgav ingen neutralitetsförklaring utan förklarade sig endast icke-krigförande. Det öppnade vägen för en omfattande hjälp till Finland, såväl med vapen och en frivillig militär styrka som med humanitära insatser.

Idén att överföra finska barn till Sverige kom från svenskt håll, närmare bestämt från utrikesminister Rickard Sandlers hustru Maja. Hon oroades över de finska barnens säkerhet, särskilt på grund av flygbombningarna, och tyckte att de kunde få tillfälligt skydd i svenska hem.

Maja Sandler fick stöd för sin idé av maken, utrikesministern. Redan på krigets sjätte dag bildades en särskild organisation för ändamålet, Centrala Finlandshjälpen med Rickard Sandler som en av initiativtagarna. Motsvarande organisation på den finska sidan fick namnet Nordiska hjälpcentralen i Finland.

Finska krigsbarn kommer med tåg till Sverige 1945.  

© Pressens bild/TT

Sandler lämnade regeringen

I samband med att samlingsregeringen tillträdde den 13 december lämnade Sandler regeringen – han hade velat ha ett närmare militärt samarbete med Finland men inte fått gehör för det. I fortsättningen kunde han koncentrera sig på den humanitära hjälpen.

Vinterkriget upphörde den 13 mars 1940 med en för Finland hård fred. Landet tvingades avträda tio procent av sin landyta till Ryssland, däribland det östligaste landskapet Karelen. Det innebar stora ekonomiska påfrestningar i form av förlorad jordbruksmark och nödvändigheten av att ge över trehundratusen karelare en ny existens i Finland. 

Då hade cirka tiotusen barn överförts till Sverige. Av dem skulle närmare tusen bli kvar permanent.

Vinterkrigets slut innebar inget totalstopp för barnförflyttningarna. På våren 1941 kom erbjudande från svenska familjer att ta emot behövande barn över sommaren.

Den finske socialministern Karl-August Fagerholm nappade på erbjudandet och 700 barn med svag hälsa överfördes. Samtidigt reste 1 300 barn till Sverige i privat regi. Det var meningen att barnen skulle åka hem igen efter sommaren, men fortsättningskriget kom emellan.

Fortsättningskriget

Vid midsommartid 1941 anföll Finland Sovjetunionen parallellt med Tysklands storoffensiv, för att återta de landområden som hade gått förlorade i vinterkriget. I Sverige svalnade de politiska sympatierna för landet när det gick in i världskriget på samma sida som det nazistiska Tyskland. Men viljan att ge humanitär hjälp kvarstod, däribland önskan att ta emot krigsbarn.

Efter diverse politiska turer och organisatoriska förvecklingar kom barnförflyttningarna igång på allvar igen i september 1941. Då skapades en ny organisation på den finska sidan, Barnförflyttningskommittén, för att sköta det organisatoriska arbetet. Den svenska organisationen som skulle sköta mottagandet och placeringen av barnen fick namnet Hjälpkommittén för Finlands barn.

När barnförflyttningarna hade börjat under vinterkriget hade risken att barnen skulle skadas eller dödas vid flygbombningar varit det främsta motivet. Men de sovjetiska bombningarna i Finland fick aldrig samma omfattning som de tyska respektive allierade terrorbombningarna över England och på kontinenten, och detta motiv trädde i bakgrunden. 

Istället framhölls nu försörjningssvårigheterna och problem för många familjer i samband med återvändandet till det återerövrade Karelen.

Sovjetunionens anfall på Finland 1939 väckte stor sympati i Sverige för grannlandet. Svensk värvningsaffisch för Frivilligkåren.

Fattigdomen det stora problemet

Det rådde ingen egentlig livsmedelsbrist i jordbrukslandet Finland, åtminstone inte under den första delen av fortsättningskriget. Det stora problemet var fattigdomen. Fattiga familjer med många barn hade inte råd att köpa tillräcklig och näringsriktig mat. 

Särskilt som ransoneringssystemet inte alltid respekterades, och de fattiga inte kunde köpa på svarta börsen. Till följd av missväxt under de kalla krigsåren försämrades också tillgången på livsmedel efterhand.

I dag när vi flyger mellan Finland och Sverige på mindre än en timme eller reser bekvämt med de stora färjorna på en dag kan det vara svårt att föreställa sig hur ansträngande, och ibland också farliga, resorna kunde vara för krigsbarnen. 

Redaktör Sigun Alenius berättar i boken Med 40 000 finska barn i Sverige – en folkvandring i smått, som kom ut redan 1943, om en transport med fartyget SS Arcturus från Åbo till Stockholm i slutet av februari 1942.

Lastrum blev sovsalar

Båtens två lastrum hade byggts om speciellt för transport av krigsbarn. Längs väggarna och ute på golvet i akterns lastrum hade trånga våningssängar byggts upp. 

”Barnen låg som varor i en fredstida butik med hyllor runtom väggarna och ställningar också mitt på golvet”, skriver Alenius. I förens lastrum hade en enorm bädd med plats för 150 barn skapats. Barnen låg på ett stort gemensamt underlakan men hade var sin egen plats, en egen huvudkudde och filt.

Målande beskriver Alenius sina intryck av barnen:

”Hundratals barn, med etiketter på bröstet och stora, undrande ögon, små knubbiga tvååriga bylten och gängliga tonåringar, syskonpar som stadigt håller varandra i hand och omger sig med osynlig fästning mot inkräktare, barn som nyfiket betraktar världen, färdiga att ge sig ut på upptäckarstråt, barn med gråten i halsen och trötta nästippar, barn som stilla, lydigt, nästan apatiskt väntar på att någon skall komma och fråga något, räkna dem ännu en gång."

"De hade rest nätter och dagar, från Suomussalmi och S:t André och spökstaden Viborg, från djupaste inlandet och från de fattiga utskären i söder, väntat vid landsvägskanten på postbussen, väntat på en mörklagd landsortsstation på ett försenat, fullproppat tåg, väntat på att bli räknade, läkarundersökta, kortregistrerade och på att slutligen krypa till kojs i en jättelik massäng under däcket på en stor och gråkamouflerad farkost.”

Krigsbarn från Finland undersöks av läkare i mars 1942.

© IBL Bildbyrå/Karl Sandels Samling

Sjövägen farligare

Med på resan följde femtio finska ”vakttanter”. Det var med lättnad de – efter ett dygns försening – kunde lämna över sina skyddslingar till svenska lottor vid Skeppsbron
i Stockholm.

Sjövägen bedömdes farligare än landvägen – torpedbestyckade sovjetiska u-båtar jagade i Östersjön – och många barntransporter gick med tåg runt Bottenviken via Torneå och Haparanda, i vissa fall också med flyg. Den allvarligaste olyckan inträffade emellertid vid en tågtransport. Den 3 mars 1940 kolliderade ett tåg på väg till Haparanda med ett snälltåg i motsatt riktning. 31 personer dog, varav 11 barn på väg till Sverige.

En annan fara var de smittosamma barnsjukdomarna. Bristfälliga läkarundersökningar före avresan medförde att barn smittade varandra och insjuknade efter framkomsten till Sverige. 

Av 10 000 barn som förklarats friska vid avfärden insjuknade 1 990 i genomgångshemmen i Stockholm. Siffrorna var likartade i andra delar av landet, alltså cirka tjugo procent sjuka barn. De vanligaste sjukdomarna var smittkoppor, mässling och difteri. Flertalet barn tillfrisknade snart men ett drygt sextital avled, de flesta i difteri.

Positiv upplevelse för många

För många krigsbarn blev tiden i Sverige en positiv upplevelse. ”Majoriteten av barnen kom ju trots allt till goda fosterhem där de accepterades och i rikt mått fick ta del av den kärlek som var så viktig för deras utveckling under uppväxtåren”, skriver historikern Pertti Kavén, som själv var krigsbarn i Sverige, i sin bok 70 000 små öden.

Det är också klart att både de materiella och hälsomässiga förhållandena blev betydligt bättre för de barn som förflyttades till Sverige än för dem som var kvar i hemlandet. Det framgår bland annat av siffrorna för barnadödligheten i de båda länderna vid den här tiden.

Finska krigsbarn transporterades från Åbo till Stockholm med ångfartyget Arcturus. Fartygets två lastrum utrustades med sängar för femhundra barn.

© SA kuva

Politiskt spel

Trots att de flesta krigsbarn fick det bra i Sverige – missförhållanden och övergrepp förekom men tillhörde undantagen – är historikern Pertti Kavén kritisk. 

I sin doktorsavhandling Krigsbarnen, förväntningar och verklighet (2012) visar han att det hos dem som beslutade om barnförflyttningen inte bara fanns humanitära motiv, utan att det i bakgrunden också bedrevs ett politiskt spel där barnens och familjernas intressen inte kom i första hand.

Avsikten var hela tiden att krigsbarnens vistelse i Sverige skulle vara tillfällig. Så snart kriget och dess värsta efterverkningar upphörde skulle de återvända till sina biologiska föräldrar i hemlandet. 

Men kriget blev mera långvarigt än någon från början hade kunnat tänka sig. Det medförde att många krigsbarn rotade sig i Sverige, blev svenskspråkiga och – inte minst – fick starka känslomässiga band till sina svenska fosterföräldrar. Samtidigt som de tappade sitt finska språk och känslorna för de finska föräldrarna blev svagare. Allt detta skapade stora svårigheter i samband med återvändandet.

Det fanns också föräldrar som inte ville ha tillbaka sina barn. Fattigdomen var stor i Finland åren efter kriget och föräldrarna kunde tycka att barnen hade det bättre i Sverige. 

Många blev kvar

Men även föräldrar som ville få tillbaka sina barn kunde stöta på oöverkomliga problem. Det uppstod en rad tvister mellan finska föräldrar och svenska fosterföräldrar som ville adoptera barnen. Dessa avgjordes i regel i svenska domstolar till fosterföräldrarnas förmån.

Önskemål från fosterfamiljerna och barnen själva att de skulle få stanna, praktiska svårigheter med språk och skolgång för de ”försvenskade” barnen om de återvände och fattigdomen i Finland efter krigets påfrestningar gjorde att många krigsbarn blev kvar i Sverige, eller kom tillbaka senare i livet.

Historien om de finska krigsbarnen rymmer många positiva inslag. Det handlar om solidaritet över gränserna, humanitet och en vilja att hjälpa. I lyckliga fall fick krigsbarnen en bra start i livet – kärlek och omtanke, två språk och två kulturer, bestående släkt- och vänskapsband som de
annars inte hade fått.

Vid en helhetsbedömning måste ändå bokslutet över barnförflyttningarna bli övervägande negativt. Det hade varit bättre om de resurser som satsades på förflyttningarna i stället hade använts till att hjälpa barnen på hemmaplan.

Läs också

Kanske är du intresserad av...